På söndag är det val. Då denna blogg strävar efter att vara metapolitisk, kommer direkta uppmaningar till att rösta si eller så att lysa med sin frånvaro i dagens inlägg (i ärlighetens namn är jag dessutom tämligen kluven). Det finns däremot några viktiga poänger som kan göras i samband med valet.
Vad är makt, egentligen?
För det första tar det ungefär en halvtimme att rösta, maximalt en timme. Därefter dröjer det en ganska lång tid tills man har möjlighet att rösta nästa gång. Den som nöjer sig med att rösta, och inte gör någonting annat alls däremellan, avsäger sig därför i praktiken möjligheten att påverka det samhälle där han/hon bor. Att rösta är därför alltid en underordnad del i en bredare och mer omfattande politisk kamp. Denna kamp kan ta sig många olika uttryck beroende på vem man är, vilka talanger man har, och vilken livssituation man befinner sig i. Den kan också vara mer eller mindre tydligt politisk, även kulturellt, ekonomiskt, konstnärligt, socialt och intellektuellt handlande kan ha politiska effekter. Makten över riksdagen är hur som helst bara en begränsad del av makten över ett samhälle, och där ingår exempelvis även makten över gatan och över människors tankar. AUTONOM har skrivit mer om detta här (om norskan är svår så räcker det att läsa avsnittet ”Valgets kvaler”, som tar upp kulturkamp och hur socialdemokratin förde sådan). När det gäller makten över gatan och över tankarna är SD synnerligen svagt, och Sverige är på den punkten unikt genom radikaliteten hos de högerradikala och/eller nationalistiska organisationer som faktiskt står för de områdena i vårt land.
En röst har också betydelse
Att röstande är en begränsad del av det politiska handlandet, och att riksdagen bara är en del av makten över samhället, innebär däremot inte att man ska röstskolka. Effekten av ens röst, även om man bara vill visa sin avsky för de etablerade partierna, blir större om man lägger den på ett lämpligt parti. I årets val läggs sannolikt den ultimata proteströsten på NSF, inget annat parti sätter lika stor skräck i politikerna om det gör ett bra resultat. En röst på F! kan nog också chockera (det skulle i varje fall chockera mig), men signalerar inte totalt avståndstagande från det rådande politiska systemet. Piratpartiet skulle i protestsituationen också kunna fylla en viss funktion genom att sända en signal angående privatliv och konsumtion till de styrande. Utifrån ett lite längre tidsperspektiv kan också en röst på ND vara aktuell. Ren partipolitik är dock ett område jag normalt saknar kompetens att uttala mig om.
Sd som mål eller som medel, hot eller möjlighet
Större chans än ovanstående partier att ta sig in i riksdagen har dock SD. Och i förhållande till SD är jag kluven. Å ena sidan kan en sverigedemokratisk valframgång göra det mer socialt accepterat att vara nationalist och att kritisera massinvandringen. Detta kan i sig vara ett avgörande steg på vägen mot en normaliserad offentlig debatt, oavsett att SD är ett synnerligen reformistiskt litet parti (Anark skriver bra om detta här). Det finns också en möjlighet att SD radikaliseras genom konkurrens med andra nationalistiska grupper, om dessa är tillräckligt aktiva och framgångsrika (genom arbetarrörelsens historia har man ofta sett hur det, i tider av massornas ökade radikalism, varit så att socialdemokratiska partier tvingats att radikaliseras på grund av risken att förlora väljare till kommunistpartier). Å andra sidan finns risken att man med ett reformistiskt nationalistparti som SD i riksdagen drabbas av den danska och norska situationen, där detta reformistparti suger upp all kritik mot massinvandringen och gör det svårt för mer radikala grupper (med SD i riksdagen kan man knappast förvänta sig ett ökat antal Nietzschecitat i partiledardebatterna, så att säga). Hela den potential till en bredare radikalitet som finns i massinvandringsfrågan, genom att den leder till ett ifrågasättande av hela det rådande systemet, går då förlorad, och istället får vi ett extra litet SAP i riksdagen, om än en aning mer invandringskritiskt.
Att den som släppts in sist i värmen ofta är den som mest frenetiskt håller ute alla andra, är också välkänt, och SD kommer knappast att lägga någon större tid på att försvara ”nazisters” rättigheter så snart de tagit sig in själva i riksdagen. Framgång för SD kan därför i nuläget bara ses som ett medel, inte som ett mål i sig.
Vikten av aktivism
När man röstar får man väga dessa faktorer mot varandra, möjligheten till att ett urvattnat nationalistparti tar sig in i Riksdagen och påverkar den offentliga debatten, mot risken att detta drar undan mattan under fötterna på mer radikala grupper. Den som väljer att av instrumentella skäl rösta på SD bör dock uppväga detta med intensivt utomparlamentariskt politiskt arbete efter valet, just för att motverka risken för det senare alternativet och för att lägga grunden för den massornas ökade radikalism som har möjlighet att tvinga olika reformistiska partier i rätt riktning. En framgång för SD kan i detta perspektiv vara både det bästa och det sämsta som hänt den svenska radikalism som strävar efter en mer genomgripande förändring av samhället än bara minskad invandring. En förändring på de politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och andliga planen, inte bara det rent etniskt demografiska.
Om skribenten: Joakim Andersen
