Inspirerad av Dan Eriksson kommer jag framöver att ibland samla kortare betraktelser av olika samhällsfenomen, händelser och tips på bloggen. Idag blir det dels en religiös galning, dels en streberiserad politikerkultur som står i centrum.
Global slum och massinvandring som religion
Lars Mikael Raattamaa har i Aftonbladet skrivit en tämligen läsvärd artikel om slummens framväxt globalt. Lars Mikael utgår ifrån två böcker, dels Mike Davis’ Planet of Slums, dels David Harveys Spaces of Global Capitalism Towards a Theory of Uneven Geographical Development. Han finner att slummens framväxt är en följd av ett globalt klasskrig uppifrån, som genomdrivits av makthavare och överklass mot de fattigare befolkningsskikten. Så långt håller jag med honom, detta klasskrig har vi upplevt även i Sverige, och upplever fortfarande (att massinvandringen ingår i överklassens vapenarsenal inser däremot inte Lars Mikael, trots att historien visar att en etniskt splittrad arbetarklass har mycket svårare att utmana överheten). Nedskärningar, företagsnedläggningar, vårdköer, klasskriget har många ansikten.
När det gäller hur man kan göra motstånd mot detta klasskrig är Lars Mikael däremot något förvirrad. Först skriver han att ”när kampen om materia och identitet samspelar i rummet så blir världens två miljarder sluminvånare en historieskapande kraft och inte ett problem.”. Direkt efter detta tvingas han konstatera att ”i en tid när vänstern globalt reducerat sig själv till ett elitprojekt och murat in sig i citykärnor jorden runt, när olika icke-demokratiska NGO:s, mer eller mindre kändistäta, anses vara enda möjliga lösningen, så återstår blott trolldom. Det är inte vänstern som organiserar slummen, det är lokala maffior, pingströrelsen och fundamentalistisk islam. Där har vi civilisationernas krig”. Möjligtvis menar han att vänstern borde organisera slummen, och att den kan göra det i framtiden, men jag är skeptisk. Som han antyder står kampen om materia och identitet, och i kampen om identitet har islamism och nationalism trumf på hand jämfört med den gamla vänstern. I en postmodern och transnationell verklighet är det Guillaume Faye och Usama bin-Laden som visar vägen, vilket jag kommer att gå in på närmare framöver i ett inlägg om al-Qaedas välanpassade organisationsform.
Sannolikt kan Lars Mikael invända att både nationalism och islamism bygger på ”illusionen” om klassamarbete (alltså att både rika och fattiga svenskar eller rika och fattiga muslimer ska samarbeta), men mot detta kan man påpeka att även vänsterns historia alltid varit ett exempel på just klassamarbete. Det har så gott som alltid varit ”kommunister” och ”socialister” ur de rikare och mer utbildade klasserna som tagit på sig ansvaret att ”leda” de fattiga massorna, och att ”förklara” för dem vad de egentligen strävat efter. Så på vilket sätt är vänstern egentligen mindre präglad av klassamarbete än islamism och nationalism (bortsett från att den i sin propaganda är mer oärlig, och förnekar hur det i verkligeten fungerar)?
Hur världsfrånvänd man kan bli av att läsa tjocka vänsterböcker avslöjar Raattamaa i slutorden: ”Vi kan ta emot mängder av människor som faktiskt vill hit. Säg nio miljoner till i Sverige på tio år, det finns plats, och det kliar i fingrar på mig att börja rita redan i kväll”. Vidare kommentarer är egentligen överflödiga, massinvandringen har förvandlats till ett evangelium vars positiva effekter inte kan ifrågasättas hos vissa inom kultur- och journalisteliten. ”Ok, svenskarna kanske går under som folk, Stockholm kanske står i lågor efter massiva raskravaller, hela min familj kanske blir rånad, Skåne kanske blir Darfur, men vafan, det är smällar man får ta. För det finns ju faktiskt plats för nio miljoner till”.
Ideologiernas död och streberiseringen av politikerklassen
Den svenska valrörelsen har även kommit att visa en brutalt realpolitisk sida, genom Folkpartiets spionageverksamhet mot regeringspartiet. Dessförinnan var det en eller två kristdemokrater och innan dess var det ett okänt antal socialdemokrater som spred falska rykten om Reinfeldt.
Ett antal broilers har fått avgå som följd av detta, Folkpartiet riskerar att åka ut ur Riksdagen och olika partier har ägnat sig åt ett publikfriande hyckleri. Göran Persson är ”äcklad”, och man har ”krävt” ursäkter. Vi vet i och för sig alla att även SAP ägnat sig åt liknande saker i många år (säger ordet Expo någon något?). Men detta är inte det intressanta, det intressanta är vilka faktorer som gjort att det blivit såhär.
Det rör sig om den svenska politikens förfall, om det som man kallat ”ideologiernas död”. Med det menar man att det idag inte finns några större ideologiska skillnader mellan partierna längre, utan att alla tycker ungefär likadant (och dom som envisas med att inte tycka likadant får sparken från eventuella jobb). Detta får vissa effekter på rekryteringen till partierna, man får färre idealister och fler strebers/organisationsegoister. Partierna förser dessa broilers, som förövrigt ofta föds in i dem, med både inkomster, sex appeal och positioner, så man kan ha en viss förståelse för att de kämpar hårt för att det egna partiet ska vinna. Men det rör sig om en politikerklass för vilken idealen kommer i andra hand, en politisk adel vars huvudintresse inte är folkets välgång, och som gärna utnyttjar och låter sig utnyttjas av politisk korrekthet i sin inbördes kamp. Idealister kanske skulle ha tagit ställning mot PK-ismen, men den politiska adeln består inte av idealister.
Riktigt lustigt blir det då när dessa broilers förfasar sig över att ungdomen inte är intresserad av politik, och frågar sig varför. Det kan ha att göra med att partierna i vår tids ödesfrågor (den etniska frågan exempelvis) är karbonkopior av varandra.
Men det som skett är ändå positivt. Trots det ofrånkomliga inslaget av ressentiment, så är trots allt politikerförakt en rationell reaktion på en föraktansvärd politikerklass. Eliter behöver bytas ut med jämna mellanrum, och LUF och SSU demonstrerar detta med all önskvärd tydlighet. Och snart är det val. 😀
Om skribenten: Joakim Andersen
