En av de böcker som gjort mest intryck på mig är Ernst Jüngers På marmorklipporna. Jag tror att det var en flyktig referens i Arne Anka som fick mig att låna den första gången, och för några dagar sedan gjorde jag det igen.
Jünger är idag kanske mest känd för att ha varit en av de konservativa revolutionärerna i Weimarrepubliken, en antidemokratisk, ultranationalistisk och reaktionär idéströmning vars medlemmar tidvis stod nationalsocialismen nära men ofta slutade som dess fiender. På Marmorklipporna skrevs efter NSDAP:s maktövertagande och kan lätt tolkas som en beskrivning i historisk form av den situation där totalitära ideologier växte sig starka. De liberaler som idag enbart ser den som ”antinazistisk” borde dock fundera lite över i vilket namn Jünger kritiserar NSDAP. Det är inte utifrån ett liberalt eller socialistiskt perspektiv, utan det är som det gamla Europas och hennes traditioners och andlighets vän som Jünger skriver. Det är heller inte nationalsocialismen som sådan som kritiseras, utan aspekter av den som den delar med de moderna ideologierna i massamhället. Att bara se den som ”antinazism” innebär då ett självgott förnekande av att man även som liberal eller socialdemokrat träffas av de varningar Jünger yttrar om massamhället. Det var trots allt vare sig Hitler eller Stalin som förde massamhället till sin spets, utan idag sköts detta av Göran Persson och George Bush.
Marmorklipporna är ett skönlitterärt verk, som utspelar sig i Europa. Tid och plats är svårt att närmare avgöra, det kan vara i framtiden men en framtid som påminner mycket om medeltiden både vad gäller teknik och samhälle, och spelar egentligen mindre roll då Europa är evigt (man kan med Mircea Eliade tala om historiens mytisering om man vill). Jünger målar först upp en idyllisk bild av en del av detta Europa, som bitvis är ren poesi. Detta är ett skickligt litterärt grepp, eftersom det följs av en beskrivning av hur onda krafter gradvis växer sig fram i idyllen, och sliter den i stycken. Det är på så vis en lika vemodig bok som Spenglers Västerlandets undergång.
På Marmorklipporna är inte en bok som alla uppskattar, det händer inte särskilt mycket i den utan det viktiga är beskrivningarna av landskap, personer, tillstånd och filosofiska insikter i historiens, samhällets och personligheternas natur. Samtidigt genomsyras den av vad jag närmast skulle vilja kalla apati. Huvudpersonerna har efter en vild ungdom då de ingick i den ”nietzscheanska” mauretanierorden, genomskådat ordens rotlösa och okänsliga övermänniskoideal, och istället blivit mycket passiva. De tar inte många egna initiativ i boken, utan försöker mest att undvika konflikt, trots att de egentligen inte är fega eller saknar förmåga. Detta tolkar jag som att Jünger när han skrev den fortfarande var desillusionerad och förvirrad efter sin egen ”mauretanska”/nationalrevolutionära period, och ännu inte fullt ut utvecklat sitt Anark-ideal.
Bestående från boken är dock hur Jünger beskriver att gamla former förlorar sitt innehåll. På ytan är samhället runt Alta Plana länge detsamma som det alltid varit, men innehållet, dygderna, har gått förlorat och formerna är bara tomma skal som till slut slits sönder av det nya, mörka, innehåll som vuxit fram i dem. På samma vis kan man säga att Sverige fortfarande formellt är en demokrati med yttrandefrihet och så vidare, men innehållet har förändrats. Människorna har förråats, och så har även ledarna. Jünger beskriver bland annat hur människorna i städerna tar till sig av herdarnas kultur, och blir mer barbariska, medan herdarna i sin tur förlorar sin heder och bara behåller blodshämnden och liknande inslag. Detta påminner inte lite om situationen efter massinvandringen där vi ser både ”stadsbor” som klär sig i ghettoklädsel, och människor från egentligen hedervärda kulturer som i mötet med Västerlandet bara behåller hedersvåld och intolerans. Beskrivningen av hur kulturer förråas är ett bestående intryck av Jüngers bok.
Bestående är även Jüngers beskrivning av överjägmästaren, en mångbottnad figur som man kan tolka på många sätt (om Marmorklipporna är en allegori, så är det inte en primitiv allegori som man direkt kan tolka i stil med överjägmästaren=Hitler och/eller Stalin eller Braquemart=Schmitt, utan huvudpersonerna har lånat drag av många personer och tendenser). Han tycks vara en kaoskraft som alltid härskat i det inre av sina träsk och skogar, ”den gamle”, en subversiv kraft som umgåtts med mauretanierna men som är äldre och mindre artificiell än dem. Beskrivningen av hur hans urmark tagit emot allt från hunner och albigenser till kättare och kriminella genom historien, och hur de därifrån spridits i världen, är minnesvärd. Är det rentav Mörkrets hjärta i Europa som Jünger beskriver? ”Här slog magiker och trollkarlar, som undkommit bålet, upp sina häxkök; och hos de invigda räknades dessa obekanta byar som svartkonstens högborgar.” Beskrivningen av hur överjägmästarens rödsvarta Cubadoggar kastar sig över huvudpersonens följe med ledarhunden Chiffon Rouge i spetsen, är också mycket suggestiv och för närmast tankarna till Den Vilda Jakten. När civilisationen förlorar sin kraft, är det dags för överjägmästaren, i en evig historisk cykel.
Även de närmast socialdarwinistiska mauretanierna är minnesvärda. ”Vad Braquemart beträffar, så var alla den sena nihilismens kännetecken utpräglade hos honom. Han hade den kalla, rotlösa intelligensen och böjelsen för utopi. Som alla sina likar betraktade han livet som ett urverk, och i våld och skräck såg han livsurets drivhjul.” ”Inget glas champagne var kostligare än det man räckte oss vid krigsmaskinerna den natt vi brände ner Sagunt till aska”, kan man kanske sammanfatta denna världsbild.
Finns det då inga goda krafter i På marmorklipporna? Jo, det gör det, och det rör sig dels om nordens fria men hedervärda ”barbarfolk”, och den likaledes barbariske gamle herden Belovar och hans klan och hundar. Jünger tycks här se den naturliga människan som ett ideal i en tid av förfall: ”Jordens vilda låga flammade i hans själ men det fanns inget föraktligt hos honom, och därför hatade han de dunkla makter som ur skogarna trängde ner på Campagnan. Vi märkte snart att detta råa liv inte var utan dygd, också för det godas sak brann det hetare än det är vanligt i städerna. Vänskapen var för honom mer än en känsla; den var lika tveklös och omöjlig att tämja som hatet.” Mot civilisationens ålderssjukdomar, i form av mauretaniernas kalla nihilism och huvudpersonernas apatiska passivitet, ställer Jünger den ädle vilden, även om han är medveten om att civilisationens gift kan förgifta även herdefolk, och att skogarnas kaos kan ta sig uttryck i överjägmästaren. Även andligheten i form av prästen Lampros spelar en positiv roll i boken. Det organiska och naturligt uråldriga kommer också till huvudpersonernas räddning på mer än ett sätt i bokens slut.
Ska man dra några lärdomar av På Marmorklipporna, så är det väl också mest en uppmaning att återknyta till det organiska och levande, samtidigt som man håller på sin heder, snarare än att falla för mauretanska ideal (Fayes arkeo-futurism löper en viss risk för detta exempelvis) eller överjägmästarens rent djuriska kaos. Med Evolas ord handlar det om att kämpa för den organiska staten snarare än den totalitära att undvika att påverkas för mycket av de modernistiska ideologier man bekämpar. Kort och gott att vara som Nordens fria men hedervärda folk, hellre än mauretanier och överjägmästare.
Mer Jünger
Några ytterligare Jüngerresurser finns här:
Warrior, Waldgänger, Anarch (en mycket bra artikel om Jüngers koncept Anarken, som jag kommer att skriva mer om så snart jag läst om Eumeswil, där Jünger utvecklar detta koncept mer)
Kort biografi (som bland annat tar upp Der Arbeiter-fasen. Jüngers betoning av arbetaren/soldaten som typ står på en del sätt nära den italienske nationalsyndikalisten Panunzios soldatproducenter)
Cavefors om Jünger
Ir/Rationells svenska Jüngerlänkar
Om skribenten: Joakim Andersen
