I takt med att ”invandrare” och ”HBT-personer” intagit en allt viktigare ställning i politikernas retorik, har arbetarklassen, och då särskilt den etniskt svenska arbetarklassen, fått se sig förpassad till retorikens utkanter. Detta kan med rätta ses som ett svek mot arbetarklassen, och var också skälet till att jag i en dimmig forntid valde att vända den reellt existerande ”arbetarrörelsen” ryggen.

Men det är inte bara en politiskt korrekt retorik som överordnats den svenska arbetarklassens väl och ve. Det tycks även vara så att den socialdemokratiska regeringen konsekvent fört en politik som ökat möjligheterna för den att bli omvald, trots de effekter detta haft för en stor grupp svenska arbetare, särskilt då kvinnor med låga löner. Detta tas upp i en debattartikel i DN, där ekonomiprofessor Magnus Henrekson vid Handelshögskolan i Stockholm och stressforskaren Aleksander Perski, docent i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet, skriver om den politik som lett till att arbetslösa förvandlats till sjukpensionärer.

Anledningen till detta är att man ville dölja negativ statistik. Efter 90-talets hårda nedskärningspolitik hade många förlorat sina jobb, och de som var kvar var ofta tvungna att jobba så hårt att de drabbades av stress och utbrändhet. Detta såg inte bra ut i statistiken, och det har därför förts en medveten politik för att förvandla dem till sjukpensionärer. Henrekson och Perski noterar följande:

År 1996 blev det ohållbart för den socialdemokratiska regeringen med över en halv miljon arbetslösa och man lovade att reducera talen till 2002, vilket man faktiskt lyckats med. Men tyvärr inte genom att en massa nya arbetstillfällen skapades i Sverige.

När man slår ihop sjukskrivningar med sjukpensioneringar ser man vad som egentligen hände – nedgången i arbetslösheten är lika stor som uppgången i sjuktalen. Sjukskrivning och sjukpensionering har systematiskt använts för att dölja arbetslösheten.

Medborgarlön?
Man kan naturligtvis fråga sig om alla dessa sjukskrivningar inte är något positivt, om det inte är en sorts medborgarlön. Henrekson och Perski har dock undersökt saken och funnit att så är det inte för de flesta. Istället handlar det om ett liv där man ställts utanför samhället, inte känner sig behövd. Kort sagt har en väldig massa människor offrats för att det ska se bra ut i statistiken.

Såhär skriver artikelförfattarna:

Ett underaktivt liv, där det inte finns plats för individens talanger, energi och behov är lika stressframkallande som ett överaktivt. Sömnproblem och utmattningssymtom är vanligare bland arbetslösa än bland dem som har jobb. Staten betalar alltså ut enorma belopp till bidragstagare under förutsättning att de inte gör något aktivt av sina liv. Till sist blir det en del av den egna identiteten att inte ha jobb, vilket endast leder till passivitet, utanförskap och ännu mer stress.

Man kan alltså se att socialdemokratin gått ifrån det korporativistiska samhällsideal de hade ända in på 1960-talet, där varje medborgare skulle ha en plats i samhället, och uträtta ett meningsfullt arbete, både för sin egen skull och för samhällets. Det kan vara värt att påpeka att detta innebär att den rätta vägen ut ur krisen inte nödvändigtvis innebär den klassiskt borgerliga politiken, utan snarare den korporatism som SAP glömt på vägen. Den korporatism som de valt att överge för att istället använda samhällets resurser på en massiv invandringspolitik som minskar utrymmet för varje verklig välfärdspolitik.

Legitimitetsförlusten
Intressant är även att artikelförfattarna nämner den ”risk” för att ”missnöjespartier” ska vinna mark i en situation där en femtedel av den arbetsföra befolkningen ställts utan arbete. Frågan Henrekson och Perski borde ställa sig är om ett parti som ställt dem i den situationen förtjänar några röster. Henrekson och Perski borde dra lärdom av ett gammalt Gramsci-citat:

På ett visst stadium på sin historiska väg bryter sociala grupper med sina traditionella partier. Det betyder en brytning både med de traditionella partierna och med deras särskilda organisationsformer. Människorna som utgör och representerar dessa partier och leder dem ses inte längre som verkliga talesmän för klassen eller klassegmentet.

Vad detta innebär är såklart att karriäristerna i Socialdemokratiska Arbetarepartiet spelat ut sin roll som representanter för den svenska arbetarklassen. Och att folket börjar rösta på ”missnöjespartier” är ett tecken på att folket långsamt börjat inse detta och inte längre ser SAP som verkliga talesmän för klassen.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.