För ett par dagar sedan utlovade jag en introduktion till de franska situationisternas syn på nihilismen. Dagens inlägg blir därför ganska tungt teoretiskt, men jag ska försöka att förklara hur man kan tolka situationisternas onödigt krångliga och vänsteranstrukna språk. Först ett utdrag ur The Revolution of Everyday Life, ihop med Society of the Spectacle den situationistiska ”bibeln”.
The Nihilist: Rozanovs definition of nihilism is the best: ”The show is over. The audience get up to leave their seats. Time to collect their coats and go home. They turn round… No more coats and no more home.”
Nihilism is born of the collapse of myth. When a mythical system enters into contradiction with economic and social reality a gulf opens between the way people live and the prevailing explanation of the world, which is now suddenly completely inadequate. All traditional values are sucked into the abyss and destroyed. Deprived of any justification, stripped of the illusions that concealed it, the weakness of men emerges in all its nakedness. On the other hand, once myth no longer justifies the ways of Power to men, the real possibilities of social action and experiment appear. Myth was not only a cloak for this weakness: it was also the cause of it.
……………
When the man of ressentiment becomes aware of the dead loss which is survival, he turns into a nihilist. So tightly does he embrace the impossibility of living that survival itself becomes impossible. Nihilist angst is unlivable: in face of an absolute void, everything breaks up. Past and future implode, the present is ground zero. And from ground zero there are only two ways out, two kinds of nihilism: active and passive.
The passive nihilist compromises with his own lucidity about the collapse of all values. He makes one final nihilistic gesture: he throws a dice to decide his ”cause”, and becomes it’s devoted slave, for Art’s sake, and for the sake of a little bread… Nothing is true, so a few gestures become hip. Joe Soap intellectuals, pataphysicians, crypto-fascists, aesthetes of the act gratuit, mercenaries, Kim Philbys, pop-artists, psychedelic impresarios – bandwagon after bandwagon works out its own version of the credo quia absurdum est: you don’t believe in it, but you do it anyway; you get used to it and you even get to like it in the end. Passive nihilism is an overture to conformism.
After all, nihilism can never be more than a transition, a shifting, ill-defined sphere, a period of wavering between two extremes, one leading to submission and subservience, the other to permanent revolt. Between the two poles stretches a no-man’s-land, the wasteland of the suicide and the solitary killer.
……………..
The active nihilist does not simply watch things fall apart. He criticises the causes of disintegration by speeding up the process. Sabotage is a natural response to the chaos ruling the world. Active nihilism is pre-revolutionary; passive nihilism is counter-revolutionary. And most people waltz tragi-comically between the two. Like the Red Army soldier described by some Soviet author – Victor Chlovsky perhaps – who never charged without shouting ”Long Live the Tsar!” But circumstances inevitably end by drawing a line, and people suddenly find themselves, once and for all, on one side or the other of the barricades.
……………
The nihilist makes one mistake: he does not realise that other people are also nihilists, and that the nihilism of other people is now an active historical factor.
Raoul Vaneigem, The Revolution of Everyday Life
s. 176+
Vad Vaneigem syftar på är att det moderna samhälle vi lever i idag är fullt av en mängd myter, som egentligen är rena lögner, illusioner. Det kan vara myterna som sprids i reklamen om att man blir lycklig av att konsumera mera, idag är det även de myter som sprids av socialdemokratins skattefinansierade ideologiproducenter i Centrum Mot Rasism, SVT, Kamali-imperiet, och så vidare (”alla lika, alla olika”, ”Sverige bygger på strukturell rasism”, och annat påfrestande). Dessa myter går i korthet ut på att om man bara lyder, jobbar, konsumerar och håller käften så kommer allt att bli så bra.
När man inser att det finns en konflikt mellan dessa myter och den verklighet man själv lever i, alltså att även om man varit lydig och hållit käften ett bra tag så blir inte allt särskilt bra för det utan det enda som hände var att ens hemkvarter förvandlades till något hämtat från Tredje Världen och man blev dessutom tjock och pank, så kommer det gärna en reaktion. Antingen så kan man bli missnöjd och avundsjuk (ressentiment kallas det också), eller så kan man genomskåda de myter man matats med. Detta genomskådande kallar Vaneigem för nihilism.
Vaneigem skiljer mellan två sorters nihilism. Den ena, den passiva nihilismen, innebär att man inser att myterna är lögner, men att man av bekvämlighet låter bli att utmana dem. Våra maktstrukturer kryllar förmodligen av passiva nihilister, koncentrerade i de största partierna. Den andra sortens nihilism är den aktiva nihilismen. Vaneigem påpekar att som nihilist är man ofta isolerad, eftersom man inte inser hur många andra det är som också genomskådat myterna.
Radikal subjektivitet
Om man utgår rakt av ifrån Vaneigem så kommer man att hamna i extremvänstern, och inbilla sig att det är aktiv nihilism att vägra arbeta och att ”reclaima” gator. För att Vaneigem ska vara av värde år 2006 måste man därför omtolka honom för att han ska kunna användas av en annan människotyp. Det situationistiska begreppet radikal subjektivitet är då användbart.
Situationisterna var anti-egalitärer. De var emot tal om ”mänskliga rättigheter” och ”individualism”, eftersom det trots allt bara är fler myter, mänskliga påhitt avsedda att förhindra att vi slår ihjäl varandra. Istället ställde de begreppet radikal subjektivitet. Det innebar att moralen byggde på att vi känner igen oss själva i andra människor och deras känslor.
En konsekvens av detta, som Vaneigem knappast kunde föreställa sig, är att vi känner igen oss mest i människor av vår egen etnicitet. Detta innebär att en konsekvent situationism bättre förs vidare av anarker på högerkanten än av vänsterister vars hela världsbild är skapad av överheten. Men mer om detta, och om hur man kan jämföra den indo-europeiska världsbilden och livssynen med den situationistiska, framöver. Det är nämligen inte så att indo-europeiska och traditionella Myter spelar i samma division som moderna myter. Vissa myter är i samklang med hur världen är uppbyggd, andra är det inte. Man kan alltså fråga sig hur nihilistiskt det är att som Vaneigem och Debord, och än mer dagens ”anarkister” svälja sin tids ateism och socialism som givna sanningar.
Mer situationism här:
Några brottstycken
Fler brottstycken
Nihilistisk humor
Om skribenten: Joakim Andersen
