Något vi sällan informeras om av våra ”journalister” är de allianser det socialdemokratiska regeringspartiet knutit med mer eller mindre extrema och ljusskygga grupperingar. Tidvis tvingas de dock fram i ljuset, som exempel kan nämnas kopplingarna mellan höga socialdemokrater och radikalfeministen Eva Lundborg, eller kopplingarna till Muslimska Brödraskapet. Men eftersom svenska media är så flata, så får socialdemokraterna normalt det bästa av två världar. De kan gynna sådana grupperingar och få väljare på köpet, utan att folk i stort känner till det.

Det händer dock att de grupper socialdemokraterna gynnar lyfts fram på ett så tydligt sätt att det tvingar fram en reaktion. Ett exempel på detta är den utredning kring integration som man gett Masoud Kamali i uppdrag att genomföra, och som idag lett till kritik från Mauricio Rojas.

Det kan vara givande att läsa Rojas´förintande kritik av Kamali, och på sitt sätt ganska givande att läsa Kamalis substanslösa svar (ett exempel är att han tydligen kallat Rojas för en ”blek husneger”, men ändå har mage att påstå att Rojas är den som i brist på argument kommer med personangrepp). Lika givande är det dock att anta ett metaperspektiv på fenomenet Kamali. Det framkommer då att socialdemokraterna anlitat människor som i andra sammanhang skulle beskrivas som extremister. Man har anlitat syndikalister (en variant av revolutionär socialism) som Kristina Boréus och Rasmus Fleischer till att genomföra ”utredningar” som i själva verket mest verkar vara propaganda mot partier som hotar socialdemokraternas nästa valseger (SD i Fleischers fall, Fp och M i Boréus’ fall). Kamali själv är gammal marxistisk revolutionär från Iran, och tycks ha behållit marxismens syn på vetenskaplighet och även dess dualism. Även om han idag säljer sig åt andra herrar, vilket rent objektivt sett innebär att det kanske inte är Rojas som är den verkliga ”husnegern” (ett uttryck som förövrigt är förtryckande mot hela den mörkhyade befolkningen så fort andra än Kamali, deras frälsare, använder det). Det är dock fascinerande att socialdemokratin, landets största parti, är tvunget att anlita revolutionärer för att genomföra sin ideologiskt färgade ”forskning”. Fanns det inga socialdemokratiska forskare som var beredda att ställa upp?

Mer om Kamali här.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.