De tänkare som inspirerat den nya vänstern (Negri, Foucalt, Mouffe och allt vad de heter) erbjuder tidsvis intressanta och användbara perspektiv. Ett av dessa perspektiv är Deleuzes Nietzschetolkning. Deleuze läses främst av värdenihilister med sin hemvist i en lösare definierad vänster tycks det, men i dagens inlägg ska vi ge en introduktion till den tidiga Deleuzes Nietzscheläsning för en lösare definierad höger (som ligger nära min egen, med den lilla skillnaden att Deleuze förmått sätta ord på saker och ting, stringent och koncist).

Aktiva och reaktiva krafter, affirmation och negation

Deleuzes Nietzsche har en annan ontologi, en annan beskrivning av verkligheten än våra samtida. Istället för en massa fasta ”ting” som interagerar, återknyter han till Heraklitos och försokratikerna, och ser tillvaron som samspelet mellan flera krafter. Det är när dessa krafter möts som ting uppstår, detta gäller även oss som subjekt (intressant är att Deleuze hamnar nära den traditionella beskrivningen av vad en människa är, hur universum och medvetandet byggs upp). Beroende på krafternas relation till andra krafter kan de vara aktiva eller reaktiva. Den aktiva kraften är den som dominerar i ett möte, den reaktiva den som inte gör det.

Viljan till Makt är det som driver krafterna, men det är inte ”makt” i den gängse betydelsen av ordet, utan det är viljan att bejaka sin skillnad/difference. En konstnär kan alltså sägas drivas mer av Viljan till Makt än en politiker, eftersom han skapar fritt. Vilja till makt=skapande.

Människan har både aktiva och reaktiva krafter i sitt medvetande. De aktiva krafterna är de som dominerar när vi möter världen med en affirmativ inställning, när vi bejakar vår skillnad, när vi med en grundläggande nyfikenhet och skaparvilja möter det externa, när våra aktiva krafter verkar till fullo. De reaktiva krafterna är också nödvändiga, sätter vi handen på en stekplatta måste vi dra tillbaka den till exempel.

Ressentimentet

Problemet för Deleuzes Nietzsche är att de reaktiva krafterna tar överhanden. Detta beror på minnet, på oförmågan att glömma. Ädla typer karaktäriseras av en viss ”lätthet”, en glömska både när det gäller det behagliga och det smärtsamma. Men vi fastnar lätt i reaktiva mönster (exempelvis antisemiten som ältar judarnas brott genom historien till den grad att världen och livet blir fundamentalt onda, och han förvandlas till ett offer för de onda, aktiva och allsmäktiga judarna). De reaktiva krafterna begränsar då de aktiva krafterna. När de reaktiva krafterna tar överhanden resulterar det i en syn på världen som ondskefull, och våra aktiva krafter verkar inte längre till fullo utan begränsas. ”Jag brände mig på stekplattan/judarna gjorde mig illa/kvinnor är onda” och så vidare.

I samband med detta kommer man att se aktiva personer som onda. Till en början har de ädla människorna (herrarna i Nietzscher terminologi) kallat sig själva goda, men nu övertas ordet av de låga människotyperna (slavarna) som riktar det mot herrarna. ”Ni är aktiva, ni är grymma, se på oss, vi är passiva, vi gör ingen förnär” säger de. Detta är kärnan i ressentiment, det är hämnd, avund, slavmoral, passivitet. Deleuze förknippar detta stadium med judendomen efter de judiska kungarnas period, med den judiske prästen (vare sig Nietzsche eller Deleuze är däremot antisemiter, särskilt Nietzsche uttrycker ofta filosemitiska tankar).

Det dåliga samvetet

Men processen tar inte slut där. På ett visst stadium flyttar det onda istället in i oss själva. Det är nu inte bara världen och de aktiva som är onda, utan vi bär själva på skuld. Deleuze förknippar detta stadium med den kristna prästen. Kristus har offrat sig för oss, och vi bär därför på en evig skuld. Detta är det dåliga samvetet (som kopplas vidare till passiv nihilism och asketismen. Vad gäller den historiska personen Jesus är han dock i Nietzsches terminologi faktiskt en övermänniska. Det är tillämpningen av hans budskap som brustit).

Gradvis försvinner figurerna Gud och Kristus från den offentliga diskursen (”Gud är död” som det kallas), men ressentimentet och det dåliga samvetet får därigenom bara ännu starkare grepp om Västerlandet. I form av ”moral”, ”socialism” och ”dialektik” bland annat.

Enligt Deleuze rör det sig dock fortfarande om Vilja till Makt, bara det att den form den tagit är vilja till Intet. Intet är ressentimentets, pasivitetens och det dåliga samvetets mål. De är därför nihilistiska.

Och det är här vi bör placera den moderna ”antirasismen”. Normalt är den präglad av just ressentiment och dåligt samvete (”o, jag ynkliga mask, som tillhör det förhatliga och onda Västerlandet och den aktiva vita rasen. Om jag bara haft turen att födas som svart, om bara min vita ras gick under”). Man kan teoretiskt föreställa sig en aktiv, affirmerande, antirasism, men någon sådan finns knappast i sinnevärlden.

Bortom nihilismen

Deleuze pekar även mot lösningen på de reaktiva krafternas herravälde. Detta sker genom att man drar Viljan till Intet till sin yttersta konsekvens, genom att man vänder den mot själva de reaktiva krafterna, mot dåligt samvete, mot filosofi, moral, ressentiment. Detta är lejonets nej i Zarathustra. Först efter att man sagt ett sista rungande nej, kan man åter bli affirmativ, åter börja säga ja, åter bejaka sin skillnad.

Intressant är att Nietzche urskiljt en del aktiva epoker i människans historia, och att dessa epoker är de hedniska och antika. Detta råkar samtidigt vara de indo-ariska epokerna par excellence. Finns det då en affinitet mellan Nietzsche och det indo-ariska tänkandet, tänkandet hos det folk som kallade sig själva de ädla? Så tycks onekligen vara fallet, och detta kommer att bli föremål för framtida inlägg.

Distinktionen aktiv-reaktiv, aggresiv affirmation kontra gnälligt ressentiment, är dock mycket användbar. Ytterst handlar det om vilken människotyp vi vill vara. Vill vi vara den hjälplösa och passiva människotyp som gnäller på allsmäktiga och elaka makthavare, judar, invandrare, kapitalister et cetera (den slavtyp vars politiska praxis på sin höjd innebär att förvandla andra till slavar också), eller vill vi vara den aktiva och aggressiva människotyp som själva antingen utmanar de krafter som står i vägen för vårt skapande utifrån vår skillnad eller går under i försöket. Vill vi tillhöra en låg slavtyp, eller en ädel herretyp?

Ofta kan man störa sig på invandringskritiker, populister, anarkister och andra människor som företräder i grunden sunda mål, eftersom de så tydligt är gnälliga och uttrycker ren slavmoral. Och i det perspektivet är Nietzsche, Deleuze, Evola och Faye att föredra (hos Evola går ju bejakandet av sin skillnad så långt att man själv blir en gud 😉

Imorgon skall vi ta en närmare titt på de gamla situationisternas Nietzschetolkning.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.