Den traditionalistiske tänkaren Si Vis Pacem Para Bellum presenterade i en text om Gay Pride nyligen sin syn på homo- och bisexuella. Då ämnet är av principiellt intresse, tänker jag därför presentera min egen syn på det hela.

Historiska förelöpare
Magnus inleder sin text med en genomgång av den historiska synen på homo- och bisexualitet i ett antal civilisationer. Man kan invända mot den sakliga presentationen av den grekiska gossekärleken, som faktiskt var en urartning och bör beskrivas som en sådan. Den italienske traditionalisten Julius Evola, som inte kan anklagas vare sig för sexofobi eller borgerlig konventionalim, kommenterar den också med följande ord: ”Such homosexuality is hard to explain, and we have the right here to speak of deviation and perversion, of ”vice” linked, perhaps, to a fashion. … Thus overall, when homosexuality is not ”natural” or else cannot be explained in terms of incomplete inborn forms of sexual development, it must have the character of a deviation, a vice, or a perversion.”

Samhällen kan urarta, och det grekiska samhället hade redan tagit ett antal stora kliv på den vägen då Platon verkade.

Den indiska civilisationen är heller inte så ”anti-queer” som Kama Sutra kan antyda, utan är då faktiskt ett bättre historiskt exempel än Hellas för Magnus’ resonemang. Kama, njutning, är ett av det indiska samhällets fyra livsmål, och så länge det inte resulterar i avkomma kan indiska män vara otrogna med både prostituerade och andra män. Det är dock tveksamt om detta är ett ariskt inslag i hinduismen, eller om det är ett för-ariskt/dravidiskt/shivaistiskt inslag. Indologen och traditionalisten Alain Danielou antyder det senare, men detta är en fråga för religionsvetarna.

Det normala i traditionella samhällen tycks istället ha varit en insikt i att en liten del av människorna föds som ”naturliga homosexuella”. I enlighet med det organiska samhällets grundläggande världsbild har man då försökt ordna det hela på bästa sätt genom att ge dem nischer, sociala funktioner, där de kunnat vara samhället till nytta, och förverkliga sig själva, utan att skada det omgivande samhället. Vanliga sådana nischer har varit som underhållare (tidvis prostituerade, men detta kan vara en urartning även det), shamaner, och, mindre ofta, krigare. Detta tycks vara återkommande nischer även efter det organiska samhällets undergång, och bland viktigare homosexuella kan därför nämnas Alain Danielou, Bo Cavefors, Yukio Mishima, Oscar Wilde och Alisdair Clarke.

Det är alltså tydligt att traditionella samhällen, i enlighet med sitt antiegalitära och antiuniversalistiska etos, inte krävde att alla människor skulle vara likadana eller ha likadan sexualitet. Det är också tydligt att de ordnade nischer för minoriteter snarare än att förfölja dem. Men det är lika tydligt att de insåg att det rörde sig just om minoriteter, och just om nischer. Vilket naturligt för oss vidare till nästa punkt, den om den moderna queerrörelsens antisociala karaktär och funktion.

Vikten av distinktioner
Om man ska ge en kritik av Gay Pride-texten är det att den är en förbehållslös hyllning till gayrörelsen. Man kan invända att högerradikala homofober ofta gör samma sak, och exempelvis gör alla homosexuella skyldiga för den överrepresentation av pedofili och tvångsmässig promiskuitet som finns i gruppen som helhet, men det gäller att vara noggrann med sina distinktioner.

Det är i det perspektivet tveksamt om Pride-marschen uteslutande består av ”hälsosamt friska och sexuellt frigjorda individer”, och det är än tveksammare om RFSL egentligen är den homosexuella minoritetens vän. Det är värt att notera att den reellt existerande homolobbyn, och den queerideologi den vanligtvis anammat, valt att liera sig med de krafter som hotar det gamla Europa och hennes värderingar och institutioner. De homosexuella personer som insett hotet från massinvandringen är exempelvis just personer, det rör sig inte om rörelser som helhet.

Vidare har den queerideologi som den reellt existerande homolobbyn gjort till sin, mycket antisociala konsekvenser för det samhälle som den lyckas påverka. Att motverka ”bögknackning” är av godo, men att försöka påverka samhället i bisexualistisk riktning, att hylla promiskuitet eller att hävda att inget är, eller bör vara, normalt, är antisocialt. Vill man vara elak kan man även ta upp den reellt existerande homolobbyns historiska relation till pedofillobbyn.

Den traditionella inställning till homosexuella jag gjort till min är därför att betrakta dem som en naturlig minoritet, som bör ges en plats i samhället, men som inte ska tillåtas tvinga sin livsstil på det övriga samhället (i det avseendet avskräcker det gamla Hellas). Det finns homosexuella som gjort traditionen och Europa stora tjänster, och man kan hoppas att det kommer att ske även i framtiden. Det är dock orealistiskt att tro att de kommer att göra det genom RFSL. ”Jag har inget emot bögar så länge dom inte stöter på mig”, blir till sist den hedervärda inställningen, som vare sig präglas av en kristen sexofobi och Vilja-till-Likhet, eller en senborgerlig queerteori.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.