Våra förfäder, indo-européerna, eller med ett mindre politiskt korrekt uttryck arierna, hade i likhet med andra folk olika förhållanden till de djur som omgav dem, levde med dem, eller konkurrerade med och hotade dem. Att studera och lära av hur de såg på djur och växter är sannolikt den enda vägen tillbaka till en frisk relation till naturen, eftersom alternativen till en sådan sakral syn med rötterna i vår egen historia, är dels den mer extrema djurrättsrörelsens likaberättigande av människor och djur, och kapitalismens dagliga praktik där djur förvandlas till varor och produkter. Djurrättsrörelsens extrema konsekvens är orealistisk, medan kapitalismens socialdarwinism är ohedervärd, motbjudande och strider mot instinkterna hos varje frisk människa. Återstår då en ariskt sakral relation till naturen, och en indo-europeisk miljörörelse.

De som följt denna blogg under längre tid torde ha anat att indo-européerna hade en särskild relation till vargen och hunden (till den grad att Nation of Islam, med rötterna i en biokultur som saknar den relationen, kallat oss ”dog-lovers”). En likartad, nära relation, hade de även till hästen, vilket inte kommer som någon överraskning med tanke på deras nomadiska och militära livssätt. Antalet ridhus i dagens Nordeuropa torde även antyda denna relations varaktighet.

Relationen till hästen har genom årtusendena varit en av hemligheterna bakom indo-ariernas snabba expansion över världen, och det har funnits flera beryktade ryttarfolk bland dem (särskilt kända är kanske skyterna).

Hästen som kungligt djur
Eftersom den intog en så viktig plats i det indo-europeiska samhället, har hästen flera funktioner i mytologin. Hästen hade en koppling till krigsguden, och till kungligheten. Dumezil skriver i Archaic Roman Religion om denna koppling. Ett mindre sympatiskt inslag för oss moderna svenskar är hur kopplingen mellan häst och kunglighet kunde ta sig uttryck i hästoffer i samband med att en kung kröntes. Detta är något Jaan Puhvel tar upp i avsnittet Horse and Ruler i Comparative Mythology.

Hästen och döden
I många mytologier finns det djur eller figurer som fungerar som vägvisare efter döden. Dessa kallas på engelska psychopomps. Hästen har i indo-europeisk mytologi och andlighet en stark karaktär av psychopompt djur. Vi har exempelvis Odens grå, åttafotade springare Sleipner, som bär honom mellan världarna. Det fanns liknande kopplingar mellan hästen, dödsriket och förmågan att sia hos bland annat greker och slaver (västslaverna lät hästar sia om framtiden). Det är alltså uppenbart att våra förfäder såg hästen som ett djur med mystiska förbindelser, och detta är också något professor Claude Lecouteux tar upp i boken Witches, Werewolves and Fairies.

Läs mer om tarpanen, sannolikt den första hästrasen indo-européerna tämjde, här

Eller här:

Om psychopomper

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.