De indo-europeiska folken har en både inspirerande och imponerande historia, och har utvecklat högtstående kulturer, värdefulla moralsystem och vidsträckta imperier. Ett av dessa imperier var det hittitiska, och i en tid då man som indo-europé ständigt matas med propaganda som gör gällande hur positiva främmande kulturer är och hur negativ den egna kulturen är, så kan det vara värt att sätta sig in i detta historiska folk. Inte minst då det är ointresset och det rena föraktet för den egna kulturen från den västerländska ”kultureliten” som ligger bakom sådana fenomen som de ungas depressioner, drogbruk, och dragning till rent biologiskt materialistiska subkulturer. Hittiterna kan också tjäna som exempel på vissa återkommande drag hos indo-europeiska kulturer.

En trivsam skrift om hittiterna är C.W. Cerams The Secret of the Hittites – The Discovery of an Ancient Empire. Boken har några år på nacken, men tycks i stora drag fortfarande överensstämma med hittitologernas senare syn på ämnet. Ceram tar till stor del upp hur man återupptäckte hittiterna genom arkeologiska fynd under 1900-talets första hälft, de hade nämligen varit bortglömda i mer än tusen år. Att följa hur arkeologerna gradvis insåg att de funnit ruinerna av en glömd stormakt, och att denna varit indo-europeisk, är god läsning men dagens inlägg kommer att koncentrera sig på vad man upptäckte, inte hur man gjorde det.

Kort hittitisk historia
Ceram beskriver hur indo-europeiska stammar två årtusenden före vår tideräknings början invaderade dagens Anatolien (i Turkiet) från nordväst eller -ost. De underkuvade urinvånarna och skapade en serie stadsstater. Bland dessa fanns Hattusas, som kom att bli hittiternas huvudstad. Kung Labarnas enade runt 1700 f.Kr. stadsstaterna i en federal stat med centralt ledarskap, och efter honom följde flera kungar som förde en framgångsrik expansionspolitik. Bland dem Mursilis I som intog Babylon, och Suppiluliumas I (1375-1333 f.Kr.) som krossade Mitanniriket och utvidgade hittiternas rike ända till Libanon. 1296 f.Kr. utkämpade hittiternas arméer ett historiskt fältslag mot en annan stormakt, Egypten under farao Ramses II, vid Kadesh. Det var ett historiskt slag jämförbart med Stalingrad eller Dienbienphu. Hittiterna segrade, men den egyptiska propagandan utmålade det som en egyptisk seger, något som arkeologer länge tog som en given sanning. Därefter följer en period av nedgång, upproriska vasaller och invaderande folkslag, och runt 1200 f.Kr. bränner dessa ned Hattusas. Hittitiska småstater och hittitisk kultur överlever även efter detta, men de sista spåren av hittitisk kultur återfinns runt 100 e.Kr.

Lejonporten i Hattusas (Bogazköy i dagens Turkiet)

Hittiterna som typiskt indo-europeiska
Lundensis uppmanade mig nyligen att skriva en introduktion till det typiskt indo-europeiska, och i väntan på att löneslaveriet ger mig tid till detta kan Cerams beskrivning av hittiterna tjäna som exempel på det. Han menar nämligen att skillnaderna är tydliga mellan hittiterna och typiskt orientaliska kulturer.

Politiskt var det ett imperium eller samvälde, där ett flertal lokala riken av varierande härkomst underordnades en ganska liten indo-europeisk elit. Ceram beskriver hur hittiterna förde en intelligent politik när det gällde behandlingen både av sina grannar och av sina vasaller. Imperiet utmärktes av religiös tolerans, av den typ av imperiell polyteism som Si Vis Pacem Para Bellum beskrivit.

Ceram beskriver vidare hur hittiterriket var en konstitutionell monarki, där kungen var ansvarig inför ett råd av adelsmän (Pankus). It is significant that their role in the government was based upon a concept of the state, not upon a chance rising to power of a caste of nobles, skriver Ceram. Han jämför även hur hittiternas blygsamhet gjorde att medan andra orientaliska furstar gav sig själva långa haranger av imponerande namn, var hittiternas kungar mått fulla och behärskade. För att ta Ramses II som exempel var han ”Horus, den mäktiga oxen, som är älskad av Sanningen… härskarnas oxe… den dödsföraktande, som hyllas i alla länder, som förintade Etiopien och satte stopp för Hattis skryt… Res son som trampade Hatti under sina fötter… som en oxe med vassa horn… det mäktiga lejonet…” et cetera. Sådana självbeskrivningar finner man inte hos de måttfulla hittiterna, och Ceram antyder att detta kan ha varit en styrka för dem när de kyligt analyserade sin situation snarare än att tro på sina hovsmickrares överdrifter. Man kan med fördel jämföra hittiternas politiska system med det annars dominerande orientaliska enväldet.

Ceram menar att hittiterna hade ett historiskt medvetande, alltså att de kunde se sin egen plats och roll i historien. Detta framgår av den mycket tidiga självbiografi som skrevs av kung Hattusilis III. Om detta är bra eller dåligt kan man som traditionalist och Eliade-fantast dryfta länge, men det bör ha varit en fördel för dem i den praktiska politiken. De var också adaptiva, och fulländade sin tids nyaste militära teknologi, den lätta stridsvagnen, till perfektion.

Man känner även igen den organiska indo-europeiska synen på samhället i Cerams beskrivning av den sociala ordningen. Det fanns klasser, men gränserna mellan dem var inte oöverkomliga, och man erkände både slavarnas rättigheter och överklassernas ansvar. På detta vis menar Ceram att hittiterna var ovanligt progressiva för sin tid.

De hittitiska lagarna skiljde sig också från andra samtida orientaliska lagsystem genom att de var så humana. Istället för ”öga för öga”/lex talionis, utdömde hittiterna hellre skadestånd.

Rasligt tycks hittiterna tidigt ha utvecklats i dinarid eller armenoid riktning, vilket framgår av statyer och konst från deras tid. Det är svårt att veta om de var dinarider redan då de invaderade Anatolien, eller om detta ägde rum genom assimilering i den talrika urbefolkningen.

Även religiöst märker man tidigt inflytanden från semitiska religioner.

Ceram nämner också att de aldrig lyckades utveckla en egen enhetskultur under sin existens som politisk enhet, utan att det snarare är en salig blandning av olika former.

Mer om hittiterna:
Wikipedia

Vi har på bloggen redan tagit upp den invasionsvåg av yngre indo-europeiska folk som skakade hela Mellanöstern och som blev Hattusas’ fall:
Indo-europeiska bärsärkar

Mer om de östligaste indo-européerna, tocharierna, och de tydligt indo-europeiska mumier som hittats i bortre Asien:
Takla Makan-mumierna
Tocharians

Vill man läsa mer om indo-européernas särdrag kan man börja här:
Dumezils relevans

Tacitus Germania

Indo-européerna och deras gudar

Dumezil och Destiny of a King

Günther on Godless Men and Das Gott

”Gud är mitt vittne”

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.