När socialismen ännu var ung skrevs det många utopier, beskrivningar av hur det framtida samhället skulle organiseras och hur perfekt allt skulle bli då. Den kanske mest extrema utopiska socialisten, Charles Fourier, gick så långt att han menade att införandet av det klasslösa samhället även skulle få effekter på naturen. När alla människor bodde i de kollektiva boenden vid namn falangstärer som han i detalj beskrev, så skulle havet förvandlas till lemonad, Jorden skulle få en ny måne, lejon och löss skulle förvandlas till mysiga anti-lejon och anti-löss, människan skulle bli exakt 144 år gammal och en del skulle ha svans, och man skulle kunna se planeterna kopulera med varandra. Det är idag svårt att ta Fourier på fullt allvar, men på sin tid hade han många anhängare och det gjordes flera försök att skapa falangstärer i det glesbefolkade Nordamerika. Hans decentraliserade ideal ska tydligen också ha inspirerat en del nutida socialister, även om socialismens utopiska natur tonats ned betydligt sedan fourierismens dagar (ska man vara helt ärlig är Marx’ klasslösa samhälle väldigt torftigt och trist i jämförelse med Fouriers fantastiska falangstärer. Fourier är också mer ärlig än dagens vänster, som i grunden delar hans utopiska världsbild men inte står för det lika öppet).

Som radikalkonservativ har man svårt att ta både socialistiska och liberala utopier på fullt allvar. Människans natur, och historien, är inte så beskaffade att vi kan skapa ett samhälle där det plötsligt blir fred och harmoni i evig tid, utan det kommer alltid att förekomma krig, konflikter, olikheter mellan människor och katastrofer. Eller för att citera Oswald Spengler:

Pacifism will remain an ideal, war a fact. If the white races are resolved never to wage war again, the colored will act differently and be rulers of the world.

Quiding
Samtidigt kan man finna inspiration även hos utopiska socialister, och en sådan inspirationskälla är vår egen svenska utopist Nils Herman Quiding från Skåne som under 1800-talet utvecklade sin egen version av socialismen. Idag är Quiding nästan helt bortglömd, men han tas upp i Ronny Ambjörnssons lilla bok Det okända landet. Han var ganska okänd även under sitt liv, men tydligen ska Strindberg ha uppskattat honom. Jag kan tänka mig att en tänkare som Quiding är mest intressant för nationella socialister med känsla för decentralismens fördelar, men hans tankar är värdefulla även för andra.

Det som gör Quiding intressant är hans försvar av det lilla, lokala samhället, kommunen, som ända sedan Gustav Vasa trängts tillbaka av nationalstaten. Quidings utopi är kommunalistisk, alltså en europeisk federation av små enheter (som han kallar kretsar, och som skall ha som mest 5000 medlemmar), och städer (stadsstaten tycks ligga hans vision nära). Quiding vänder sig mot klassmaktens materialism och ekonomism, och står för vad som kan kallas demokratisk idealism. Ideal och kompetens ska vara avgörande för styret, inte materiella intressen (vilket påminner något om Platons ideal, de vises styre).

Quiding går långt när det gäller kommunens roll, och där kan man som traditionalist inte följa honom hela vägen. Bland annat menar han att kommunen ska ta över mycket av familjens uppgifter som uppfostran, och även att kommunen ska ärva människors egendom. Även om man kan tycka att det är bättre att kommunen gör sådant än att den ännu mer ansiktslösa staten gör det, så måste man som traditionalist trots allt se det som ett exempel på socialistisk kollektivism. Familjen har en roll som kommunen inte kan överta.

Quidings sociala idealism ledde till att han myntade uttrycken överklass och underklass, som Strindberg sedan gjorde till en del av svenskan för all framtid.

Quidings federala ideal innebär att på lokal nivå har man kretsen, över den häradet, sedan landskapet, sedan riket, och överst staten, som är Europa. En rolig detalj är att det är inte en utopi som är så väldigt olika anarkisternas, den stora skillnaden är att Quiding använder traditionellt svenska uttryck för att beskriva de olika nivåerna och att hans regionalism utgår ifrån den europeiska biokulturen och högkulturen som den största enheten. De flesta beslut menar Quiding ska tas på lokal nivå (det finns i och för sig en motsättning här, eftersom han redan hade skrivit lagböcker i detalj för hur man skulle leva i kretsarna, så utrymmet att fatta egna beslut var litet om man ville vara ultra-quidingist).

Det är också på den punkten Quiding även idag har något att säga oss. Hans funderingar kring familjens upplösning, hans kritik mot sin tids kyrklighet, och liknande, är tidsbundna. Hans funderingar kring hur man kan bygga ett samhälle med utrymme för lokal autonomi och småskalig demokrati (större grupper utvecklas nämligen till en massa, medan en demokrati där alla känner varandra och känner ett gemensamt ansvar, har möjlighet att bli en organisk grupp istället), och samtidigt en europeisk gemenskap, är däremot värda att ta på allvar.

Mer Fourier här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Charles_Fourier

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.