För några dagar sedan diskuterades tecknade serier på webblogg Oskoreis kommentarsfunktion. Dagens inlägg blir därför en närmare titt på det fenomen som kan kallas nihilistisk humor, eller hyper-spektakulär humor. Sådan humor kan vid en första anblick ofta verka extrem, abnorm och dekadent, och det kan därför tyckas märkligt att det finns traditionalister och högerradikaler som uppskattar den. Så är emellertid fallet, och vi kommer idag att närmare gå in på varför. Det exempel vi kommer att använda för att illustrera vår tes är den amerikanska tv-serien Family Guy, som vid en hastig betraktelse kan tyckas urartad genom den massiva mängd lyteskomik, blasfemi och vältrande i mänsklig misär som utmärker den.

Situationismen som användbar analysmodell
Vi har på denna blogg upprepade gånger påpekat hur värdefull den världsbild som är situationismen kan vara för nationalister och traditionalister, eftersom den ger oss ett verktyg att förstå konsumtionssamhället med som är djupare och mer nyanserat än många andra. Dagens inlägg bygger på den presentation av situationismen som återfinns här:
http://oskorei.webblogg.se/170106061419_situationismen_fler_brottstycken.html
http://oskorei.webblogg.se/160106171654_situationismen_ngra_brottstycken.html
http://oskorei.webblogg.se/180106221345_nationalsituationismens_12_teser.html

Dekomposition, Skådespelet börjar äta sig självt
Situationisterna menade mycket förenklat att det moderna konsumtionssamhället är ett Skådespel, som förvandlar människor till passiva konsumenter. Skådespelet kan till exempel vara att vi dagligen spenderar timmar på att se olika varor berätta om sig själva i reklamfilmer, eller att vi konsumerar olika livsstilar som dessa varor/reklamer har gett oss, eller att vi konsumerar ideologier som politiker och media ger oss (såsom ”antirasism”, vilket i sig är ett helt litet Skådespel, komplett med sliskigt sentimentala bilder, varor vi kan köpa, självrättfärdiga Roller att leva/spela, och så vidare).

Att situationisterna ansåg att Skådespelet är av ondo torde vara ganska uppenbart, och den åsikten delar de med oss traditionalister. Något är djupt sjukt när allt större delar av våra liv förvandlas till passiv konsumtion.

Situationisterna identifierade några inbyggda motsättningar i Skådespelet, som kunde leda till dess undergång. En sådan inbyggd svaghet var att de varor som är delar av Skådespelet ständigt måste fyllas med mening i människors ögon, det räcker inte att en vara presenterar sig som ”jag är nagelklipparen X-120, jag klipper dina tånaglar” utan den måste lova lite mer. Den måste lova saker i stil med ”jag är nagelklipparen X-120, jag gör dig till en förmögen sexmaskin!!!!!!”. De måste ha en mening, en magi, och den magin förlorar de snabbt. Skådespelet måste därför leta efter nya källor till mening och magi, och bland annat flirta med ”revolutionen”. Vi kan se det i att man försökt ge vissa varor en lite ”farlig” innebörd/mening, genom att använda symbolik från sovjetiska propagandafilmer eller Che Guevarabilder. Med tanke på hur snabbt Skådespelet förbrukar bilder och symboler, så är det min gissning att inom 10 år kommer Skådespelet att börja ”flirta” med bilder och symboler från nationalsocialismen också, och att Adolf Hitler kommer att dyka upp i reklamfilmer för läskeblask. Jag är tveksam till om detta är ett hot mot Skådespelet och systemet, det är snarare ett exempel på det fenomen som situationisterna kallade rekupering. Rekupering är när ursprungligen anti-systemiska företeelser och rörelser görs till en del av Skådespelet, och vitaliserar det för en tid, skjuter på dess oundvikliga undergång något. Det kanske mest ironiska exemplet på rekupering är när medlemmar ur den ”revolutionära” vänstern ägnar sig åt att skriva statliga utredningar eller uppbära lön för att på heltid registrera medlemmar ur den nationalistiska oppositionen.

Hur som helst, ett sådant system saknar mening på ett djupare plan. Ett system av varor som försöker inbilla oss att de har någon sorts mening, och som dessutom ständigt parasiterar på bilder och symboler från verkligheten, är djupt patologiskt. Vem som helst som lever med Skådespelet under en längre tid löper en stor risk att inse detta. Skådespelet lovar nämligen runt men håller tunt.

Situationisterna identifierade här ännu en möjlig källa till Skådespelets undergång, nämligen mängden av bilder, varor och löften. När de blir så många, och alla varorna hävdar att just de är vägen till lycka och framgång, så blir det absurt. När det alltså går inflation i varor och bilder, så kallas det dekomposition. Nihilistisk humor bygger ofta på dekomposition, och på en flirt med nihilistiska insikter i Skådespelets meningslösa och lögnaktiga natur. Detta blir tydligt i serier som Family Guy och South Park, där man särskilt i den förstnämnda ständigt kommenterar olika delar av Skådespelet (reklam, tv-serier, popikoner, kändisar) på ett sätt där deras meningslösa och förljugna väsen avslöjas.

Nihilism – mellan hånskratt och förtvivlan
Family Guys popularitet är ett tecken på att ett växande antal människor insett Skådespelets meningslösa natur, och alltså tagit ett steg närmare nihilismen. Å ena sidan utmärks nihilismen av ett hånskratt åt det etablerade samhället och dess många illusioner, dogmer, konventioner, påståenden, och ideologier, som man inser är lögner och har svårt att ta på allvar. Å andra sidan utmärks nihilismen ofta av en känsla av förtvivlan och besvikelse (detta blir tydligare i mer existentialistiska serier som Arne Anka och Klas Katt). Det är inte nödvändigtvis särskilt roligt att inse att allt man trott på sedan man var liten var lögner.

Interregnum och positiv nihilism
Ok, så Skådespelet och löftena i reklamen är egentligen en stor fet lögn. Innebär detta att allt är meningslöst, och att allt är lögner? Så är det inte nödvändigtvis, utan vad det innebär är att en världsbild börjar tappa sin vitalitet och sin mening. Moderniteten som Skådespelet är en del av, har egentligen förlorat sin livskraft för ett tag sedan, men en ny världåskådning har ännu inte tagit dess plats. Man kan därför säga att vi lever i ett interregnum, tiden mellan två ordningar. Den nya ordningen finns redan, har redan börjat ta form, men den är än så länge svagare än den gamla ordningens företrädare. Eftersom dessa företrädare är vana vid sin position och sina privilegier, och eftersom deras myter börjar tappa sin livskraft, kan vi förvänta oss att de kommer att använda alltmer fula metoder i sin kamp mot den nya ordningen. Men vi kan också förvänta oss att detta kommer att vara förgäves, och på sin höjd solka deras rykte i framtida historieböcker.

Men fram till dess kommer en och annan av oss att finna inspiration i de avslöjande nidbilder av det rådande systemet som ges i den mer eller mindre nihilistiska humoristiska genren. Även om dessa nidbilder inte ger oss ens en antydan om vad systemet ska ersättas med.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.