Robert Michels är inte den enda intellektuella föregångaren till vår tids högerradikalism, även den franske tänkaren Georges Sorel (1847-1922) är en av dem. I likhet med Michels stod Sorel nära den revolutionära syndikalismen, men blandade den med insikter från konservativa och nationalistiska tänkare som Bergson, Maurras och Nietzsche.

Sorel hade en i grunden konservativ och antimodern syn på det moderna samhället, som han såg som borgerligt dekadent. Den kritiken var inte ny, utan hade framförts av traditionalister sedan århundraden. Det borgerliga samhället skapar kort sagt små, fega och materialistiska människor, som påminner om Nietzsches begrepp ”the last men”. Det som var originellt hos Sorel (och ungefär vid samma tid Sergio Panunzio) var att de såg det revolutionära proletariatet som den grupp som skulle göra slut på den borgerliga dekadensen och skapa ett nytt, men samtidigt heroiskt och på så vis ”nygammalt”, samhälle.

Denna blandning av traditionella tankar med revolutionär syndikalism skiljde sig en del från vanlig marxism. Dels menade Sorel att socialismen bygger på moral, och inte på de märkliga nihilistiska grubblerier som historiematerialister ofta ägnar sig åt. Han trodde heller inte att revolutionen var ”oundviklig” som många marxister hoppats ända sedan 1800-talet, utan det krävdes övertygelse och kamp för att kunna ersätta det borgerliga samhället.

Mest intressant för oss idag är den betydelse Sorel fäste vid mytens betydelse. En ”myt” på svenska påminner om en lögn eller illusion, men den betydelsen hade ordet inte för Sorel. Istället var det en vision av framtiden som inspirerade och engagerade människor till kamp. För de revolutionära syndikalisterna var det myten om generalstrejken som inspirerade och motiverade dem till kamp, drömmen om den dag då arbetarna gick ut i en landsomfattande strejk och tvingade kapitalisterna och staten att lämna över kontrollen över fabrikerna och ekonomin. För Sorel är en myt vare sig ”falsk” eller ”sann”, utan man kan istället bedöma den efter hur väl den inspirerar människor.

Det kan vara värt att notera att för Sorels fascistiska anhängare, som ofta var besvikna före detta anarko-syndikalister som insett denna ideologis utopiska och orealistiska natur, så ersattes generalstrejken av myten om nationen.

I likhet med traditionella och konservativa tänkare så satte Sorel även betydelse vid de personlighetsdrag hos det revolutionära proletariatet som möjliggjorde för dem att kämpa mot systemet och att senare skapa en ”nygammal” värld. Detta är klassiskt heroiska och moraliska personlighetsdrag som vi känner igen från inlägget om Beowulf på bloggen; mod, uthållighet, heder och så vidare. Det är här Sorels syn på politiskt våld kommer in. Oavsett vad sentida kritiker kan hävda så hyllade vare sig Sorel eller fascisterna urskiljningslöst våld som något gott. Det var tvärtom i mycket speciella situationer som politiskt våld kunde vara något positivt, nämligen när det i de revolutionära arbetarna under kampen mot systemet förädlade en heroisk moral. Vi inser då att det inte förädlar ens heroism eller moral att i grupp misshandla en ensam nationalist eller kommunist, tvärtom.

Sorels tanke om det politiska våldets potentiellt positiva funktion kom sedan att fyllas med ny mening av de veteraner som överlevde första världskriget.

Nietzsches beskrivning av ”the last men”:
http://praxeology.net/zara.htm (scrolla ner till mitten av sidan för Nietzsches träffande beskrivning av våra samtida)
Sorels ”Om våld” finns på biblioteket
http://en.wikipedia.org/wiki/Georges_Sorel
http://www.cooper.edu/humanities/classes/coreclasses/hss3/g_sorel.html

Det kan tilläggas att Sorels blandning av traditionell livssyn med revolutionär syndikalism inte var unik för den tidens Europa. Många rojalister och aristokrater vände sig till den unga arbetarklassen för allianser mot den gemensamma borgerliga fienden, och även om marxisterna avfärdat detta som ”feodal socialism” så var det ibland ärligt menat och ledde till intressanta ideologiska synteser. Valois och hans ”rojalistiska syndikalism” var ett exempel på det, man kan även nämna hur den reaktionäre Carlyle påverkade de brittiska socialisterna med sin historieteori om ”stora mäns” och ”hjältars” betydelse för historien. Le Roy et les Camelots du Roy, kungen och kungens fattiga, var en annan möjlig allians under en tid när kapitalismen gjorde slut på forna tiders ömsesidiga relationer av ansvar och plikter.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.