Traditionalismen, som vi här på bloggen använder begreppet, är en rörelse som försöker finna de gemensamma sanningar om världen och människan som finner uttryck i de olika religionerna. Detta är ett nobelt företag, och det blir inte mindre nobelt av att traditionalisterna insett att varje religion passar till en viss civilisation, till vissa folk och inte till andra. Detta innebär att islam hör hemma på den arabiska halvön, men inte nödvändigtvis i Indien eller Sverige, och att kristendomen inte nödvändigtvis hör hemma i Afrika. Att många europeiska traditionalister trots denna insikt valt att konvertera till islam är märkligt, och något som vi bör undvika. Vi har där större nytta av ”traditionalismens svarta får” Julius Evola, än av sådana konvertiter som Guenon och Schuon. För även om det kanske kan vara svårare att återuppbygga den europeiska traditionen än att ”haka på” en främmande tradition, så är det inte en del av den nordeuropeiska karaktären att undvika en utmaning. Och det är en värdig och hedervärd utmaning att återupptäcka vår egen tradition.
Detta innebär inte att man inte kan finna inspiration i främmande traditioner, och dagens inlägg blir därför en recension och summering av den persiske traditionalisten Seyyed Hossein Nasrs bok Man and Nature – The Spiritual Crisis of Modern Man. Boken är en omarbetad version av en serie föredrag Nasr höll redan på 60-talet om miljökrisen, och dess orsaker. Det är en kort men värdefull bok, och ett trevligt inslag är Nasrs respekt för de nordeuropeiska folkens relation till naturen. Trevligt är även att Nasr respekterar de olika religionerna, trots att han själv är muslim. Boken kan varmt rekommenderas om man är intresserad av traditionalismens syn, och lösning, på miljökrisen.
Miljökrisen – symptom och orsaker
Nasr börjar med att beskriva miljökrisens symptom, miljöförstöring, förorening, utsläpp, utrotning av arter, och djurplågeri. Han ser framväxten av miljörörelser som ett steg i rätt riktning, men påpekar att dessa bara kan bekämpa symptomen, inte krisens orsaker.
Orsaken till miljökriserna är nämligen av andlig art, och beror på att den moderna människan har desakraliserat naturen. Tidigare hade naturen en sakral natur, alltså man såg det guddomliga även i naturen. Detta i sin tur hänger ihop med att den moderna människan även desakraliserat sig själv, och ser sig själv som ett djur, som en klump rörligt kött. Tidigare såg man sig som Guds avbild, men det gör man inte längre. Förhållandet mellan människan och naturen har därför gått från en inställning där människan var Guds viceregent på Jorden till en där ”makt är rätt” och där man ska erövra, utnyttja och betvinga naturen. För även om en och annan kan tycka att det ligger ett ”förtryck” i inställningen att människan i kraft av att hon är Guds avbild är viceregent, så får man inte missa att det ligger ett ansvar både i att vara regent och viceregent. Nasr jämför också relationen mellan människa och natur med relationen mellan en man och en kvinna. Traditionellt var naturen människans hustru, med det ansvar och den respekt det för med sig, men den moderna människan har istället gjort naturen till en prostituerad. Att miljöförstöring och djurplågeri följer naturligt av en sådan inställning är uppenbart.
Nasr påpekar också att när människan skapat ett andligt tomrum, när människan desakraliserat sig själv, så kommer hennes behov av varor och upplevelser att vara omättligt. En människa vars liv egentligen saknar mening, och som ser sig själv som en klump kött, som en apa med kläder och med ett kort liv, kommer av naturliga skäl att ständigt söka konsumera upplevelser av olika slag. Detta i sin tur kommer också att innebära att miljön blir mer och mer ansträngd, då den måste leverera ständigt fler varor till konsumtionssamhället.
Metafysik och vetenskap
Men Nars nöjer sig inte med att beskriva orsakerna, han spårar även deras ursprung i historien. Man kan ana att Nasr, som ju är muslim, inte instämmer med den hedniska inställningen att det är monoteismen som ligger bakom det hela, utan pekar på att det finns monoteistiska religioner som respekterar naturen (både islam, den ortodoxa kyrkan, och även riktningar inom västlig kristendom).
Nasr skriver att varje traditionell religion har en metafysik, och en kunskapens hierarki. En metafysik är en vetenskap om hur världsalltet hänger ihop och hur det egentligen är beskaffat. Den fysiska verkligheten ingår i en metafysik, men även andra verkligheter och medvetandetillstånd, och relationerna mellan dem. Ett exempel är Dantes beskrivning av Helvetet, Jorden och Himlen, och de olika sfärer dessa består av och hur man når dem. Intimt knutet till metafysiken är tanken om kunskapernas hierarki. Det finns olika sätt att nå kunskap, man kan inte nå kunskap om Himlen genom ögon och öron för att bara ta ett exempel. Detta innebär att olika kunskapsområden är användbara på olika metafysiska nivåer. Det innebär att den vanliga, moderna, vetenskapen är fullt legitim när det gäller att studera vissa saker, men att den inte kan beskriva andra.
En viktig poäng Nasr gör är att i traditionella religioner ser man naturen som en del av skapelsen, och därmed som guddomlig. Man kan ana skaparen i skapelsen så att säga, och i naturens symboler kan man finna upplysning. Detta innebär inte den sentimentala inställning till naturen som är vanlig bland moderna människor (”men guuuud, va gulligt”), eller att man dyrkar olika naturfenomen, utan att man anar det högre i naturen.
En traditionell religion och civilisation har därför en metafysik, där naturvetenskaper som fysik och astronomi ingår organiskt. Nasr nämner att många vetenskapsmän historiskt även var mystiker, och att de aldrig ansåg att deras vetenskapliga upptäckter på något vis ”motbevisade” deras andliga övertygelse eftersom det rörde sig om olika nivåer av kunskapernas hierarki.
Nasr beskriver sedan hur kristendomen kom att utveckla en skeptisk inställning till naturen, som en reaktion på den ”naturdyrkan” som fanns i vissa traditioner som den unga kyrkan tvingades konkurrera med. Det fanns alltid metafysiska riktningar, och kristna som såg det heliga i naturen, och Nasr räknar upp dessa, men de dominerade inte. Detta ointresse för naturen gjorde att när naturvetenskapen sedan växte fram i Europa så var den frikopplad från metafysiken. Vilket i sin tur gjorde att den kom att ses som ett bevis på att den kristna teologin hade fel, istället för att den inordnades organiskt i en metafysik.
Nasr nämner flera av de kristna tänkare som man kan finna inspiration hos för en sakral syn på naturen igen, som Fransiscus av Asissi, Dante, Hildegard, och vår egen Swedenborg. Han beskriver också metafysikerna i islam, hinduism, taoism, shinto och amerikansk religion som möjliga inspirationskällor.
Metapolitiken är ett smörgåsbord
Avslutningsvis några ord om varför vi på bloggen uppskattar både liberaler och socialister som besökare och diskussionsdeltagare. Anledningen är den metapolitiska inställningen till samhället och dess utveckling, vilken genomsyrar och är själva grundtanken bakom webblogg Oskorei. På samma vis som Nasr beskriver en kunskapernas hierarki, så finns det en politikens hierarki. På den lägsta nivån återfinner vi de rent dagspolitiska frågorna och ståndpunkterna (”5% mer i a-kassa nu”). På en lite högre nivå återfinner vi partitillhörighet och ideologier (”socialdemokrati nu!”), och på ett ännu högre plan återfinner vi metapolitiken, de grundläggande värderingar och sätt att se på världen som ligger bakom både partipolitik och dagspolitik.
Vill man förändra världen radikalt är det därför en god idé att börja med det metapolitiska. I mitt fall kan man säga att metapolitiskt är jag traditionalist, närmare bestämt indo-europeisk traditionalist, vilket tar sitt uttryck i en, förenklat uttryckt, konservativt revolutionär, högerradikal eller fascistisk grundinställning, vilket på ett än mer ”dagspolitiskt” plan tar sig uttryck i en pro-svensk nationalsyndikalism.
Men bloggen är ytterst metapolitisk till sitt väsen, och även om den indo-europeiska traditionalismen hos mig tagit sig uttryck i nationalsyndikalism så behöver den inte göra det hos alla. Man kan lika gärna skapa en syntes mellan anarkism och Dumezilsk indo-europeana, mellan liberalism och traditionalistisk apoliteia, eller mellan nationalsocialism och regionalistisk hedendom. Någon kan utveckla ”anarkoetnoimperialistiska” synteser, alltså en mångkultur med traditionella förtecken, medan det för någon annan är fullskalig repatriering som gäller, och för en helt tredje kan en icke-raslig fascism vara alternativet för Sverige. Och utifrån ett metapolitiskt perspektiv är alla dessa alternativ bättre än dagens rådande konsensus. Och i det perspektivet är bloggen ett smörgåsbord.
Om skribenten: Joakim Andersen
