Att sätta sig in i myter och sagor från de indo-europeiska folkens förflutna är ofta ett bra sätt att få vägledning inför deras/vår nutid och framtid. Det är en fantastisk källa till lärdom, och till insikter i hur våra förfäder såg på saker och ting. Återkommande i sagorna är deras syn på heder, öde och moral, återkommande i deras historieskrivningar är faktorer som den marxistiska historieskolan ofta glömt bort, nämligen vikten av ett folks moraliska resning och dygder (”moraliskt kapital” skulle man kunna säga, även om virtum mos och asabiya är mer slagkraftiga uttryck), hur olika styrelseskick följs av varandra, hur makt och lyx korrumperar. Samtidigt finns det ofta en inblick i sådant som marxisterna tar upp också, och klasskonflikter behandlas därför inte så sällan (även om deras politiska och religiösa inslag betonas, klass för sig från klass i sig så att säga ;-).
En sådan historieskrivning är Livius’ Roms kungatid, som handlar om Roms grundande och tidigaste historia. Det kan vara värt att påpeka att även om, eller rentav på grund av att, Livius fått flera historiska fakta om bakfoten så är det ändå en ypperlig källa till indo-europeisk visdom. Roms kungatid beskriver nämligen vad romarna helst skulle ha velat hände i deras urtid, den är därför en sann myt som ger en bättre inblick i deras syn på statsgrundande och kungamakt än vad en helt ”sanningsenlig” beskrivning skulle göra. På samma sätt får man en bättre inblick i sann makt genom Batman Begins än genom att studera Göran Persson (även om det ena såklart inte utesluter det andra), och om historia genom Sagan om Ringen än genom en historiebok. Livius’ skrift är extra intressant eftersom han behandlar statsgrundandet, och det är ingen överdrift att säga att det är en form av statsgrundande som vi har framför oss. Så mycket av den gamla ordningen är helt enkelt förbrukat att en ny måste skapas, och i en bemärkelse är vi därför en klassisk germansk Männerbund, en medeltida Orden eller ett fasciskt kampförbund på vars axlar vilar uppgiften att konstituera en ny stat och en ny nation. Men nog med högspända ord, och över till Livius. Av naturliga skäl blir detta inte en ordagrann summering av hela boken, eftersom den finns på biblioteken, utan mer teoretiska slutsatser av valda delar.
Grundandet
Livius spårar grundandet tillbaka till Troja. Efter Trojas fall skall två trojaner ha skonats av grekerna, eftersom de tidigare varit gästvänliga och även velat återlämna den sköna Helena till hennes man. Den ena trojanen var Aeneas, och han förde sina män efter många äventyr till Italien. Där gifte han sig med kung Latinus’ dotter, och en ny nation var född. Detta är sannolikt ren myt, och bottnar i grekernas och romarnas behov av mytiska anor.
Aeneas’ ättlingar bråkar sedan om tronen, och i samband med detta våldtas hans ättling vestalen Rhea Silvia (en sorts nunna) av Mars, krigsguden. Hennes tvillingsöner, Remus och Romulus sattes ut för att dö, men fostrades av en god herde istället. De båda gudasönerna blev ledare för en ganska krigisk ”ynglingskara”, vilket Georges Dumezil ser som ett eko av det indo-europeiska Männerbundfenomenet. Mer om detta står att läsa i detta gamla inlägg: http://oskorei.webblogg.se/110106170422_dumezils_mitravaruna.html
Romulus och Remus grundar en egen stad, Rom, varpå Romulus dödar Remus och blir ensam kung. Han krigar flitigt, och utvidgar staden. Intressant är att Romulus även bjuder in diverse löst folk, både slavar och fria. Han ger dem även en del riter, gudar och institutioner, som de hundra senatorerna. Detta är något så intressant som grundandet av något som på ett sätt är helt nytt, och samtidigt traditionellt. En ansamling av människor utan traditioner (alltså en amorf massa), som av en kung ges en fast form och blir till ett etnos och ett demos genom politiska och religiösa institutioner. Samtidigt bör man naturligtvis hålla i åtanke att de banditer och förrymda slavar som grundade Rom med all sannolikhet tillhörde närbesläktade folkslag (sabinare, volsker, kanske några etrusker et cetera). Det går alltså inte att dra för långtgående växlar på det, och se det som en modell för den ansamling av etniciteter som befolkar dagens Sverige rakt av. Men för dem som inte per automatik ser sydeuropeer som ”rasfrämlingar” kan det ändå vara ett inspirerande exempel.
Detta inslag av gemensamma riter för att skapa ett folk blir sedan än mer tydligt när Romulus efter ett ”republikanskt” interregnum efterträds av den vise Numa. Numa väljs till kung, vilket pekar på det inslag av valkungadöme som inte var helt ovanligt bland våra förfäder. Han ger folket en mängd lagar, riter och tempel. Frågan är hur detta kan tillämpas på Sverige. Det är inte troligt att stora grupper av svenskar plötsligt börjar bygga tempel och hålla riter (detta är trots allt Kali Yugans slutskede), däremot kan man se sådana kollektiva manifestationer som Salemmarschen som de första ansatserna till förenande ”riter”. Firande av hedniska högtider skulle kunna fylla samma funktion, och det är heller inte osannolikt att vi framöver får flera segrar att högtidlighålla.
Social mobilitet
I studier av traditionella samhällen möter vi dem ofta på ett ganska sent stadium, då institutioner och sociala former hunnit ”stelna”. Roms kungatid är ett undantag från detta, vilket innebär att vi får följa ett traditionellt samhälle i dess livskraftiga ungdomstid. Och skillnaden mot det sena indiska kastväsendet är tydlig. I det tidiga romerska samhället fanns det visserligen hierarkier och auktoriteter, så man kan inte säga att det var ett egalitärt samhälle. Men dessa hierarkier var inte alls lika stelnade som de senare kom att bli, utan en mans ställning byggde på förmåga snarare än börd. Ett exempel är kung Numa, och ett annat är Lucumo, som var en landsflyktig grek som från att ha varit köpman i etruskerstaden Tarquinii gick till att bli kunglig rådgivare i Rom, och senare kung vid namn Tarquinius den gamle. Det finns fler exempel, men likheten med den radikalkonservativa kritiken av stelnade klassamhällen framgår redan. I en livskraftig traditionell stat har vem som helst som har dygd och förmåga möjlighet att uppnå höga positioner, vilket också är ett av de bästa sätten att motverka lyxlivets negativa inverkan och korruptionen.
Etruskerna
Roms relation till etruskerna är både viktig, och dubbel. De var ett äldre folk (vissa rasforskare har velat se dem som tidiga invandrare av i huvudsak armenoid rastyp från hitre Asien), och även om det inte framgår så väldigt tydligt i Livius’ bok så fick romarna många institutioner och seder från dem. Inte minst under den period då Rom styrdes av etruskerkungen Tarquinius Tyrannen. Tarquinius och hans ätt fördrevs från staden efter våldtäkten på romarinnan Lucretia.
Evola har sett relationen mellan etruskerna med deras ktoniska kult (där döden och dess infernaliska guddomar spelade en viktig roll) och de indo-europeiska romarna med deras olympiska kult som en närmast metafysisk konflikt. Om detta synsätt ska vara möjligt med tanke på den etruriska påverkan under tidig romartid, så måste man använda sig av Evolas begrepp ”val av traditioner”. Ett folk har alltid flera olika traditioner, och de kan vara dominerande eller halvt bortglömda under olika konkreta historiska perioder. De tidiga romarna var i så fall ett indo-europeiskt folk med rötterna i ett Männerbund, som sedan under en period påverkades starkt av en etrurisk högkultur. Men de olympiska rötterna fanns hela tiden kvar, och kom senare att blomstra upp i full kraft. Då inleddes också den metafysiska konflikt med den ktoniska etrurerkulten som Evola talar om.
Om skribenten: Joakim Andersen
