Häromdagen införskaffade jag Kanaaneiska myter och legender av Ola Wikander. Det är en liten behändig översättning av en uppsättning myter från de gamla ugariterna, ett av de kanaanitiska folk som levde i de trakter som senare lovades bort till israelerna. Översättaren har gjort ett bra arbete både med att göra texterna levande och med att förklara och kommentera. Inte minst är han bra på att jämföra olika myter och hitta gemensamma teman och peka på möjliga inflytanden. Några ytterligare kommentarer är ändå på sin plats.
Baalcykeln
Den första myten handlar om åskguden Baal och hans kamp mot kaoskrafterna. Detta är ett återkommande tema i ett flertal mytologier, och kan jämföras med hermetikernas beskrivning av personlig utveckling.
Wikander påpekar att denna kamp mot kaoskrafterna även återfinns i Gamla Testamentet, där Jahve är den som dödar kaosdraken Leviathan, eller hos de gamla babylonierna där Marduk besegrar Tiamat och Absu. Ofta är detta mer eller mindre kopplat till kampen mellan en äldre och en yngre gudageneration (titaner mot olympier exempelvis). Många kulturer skiljde mellan det ordnade Kosmos och det oordnade och hotfulla Kaos. Vi hittar samma tema hos iranierna där Kosmos motsvaras av det samhälle som ordnats av arierna i enlighet med gudarnas ideal, vi hittar skillnaden mellan asar och jättar i norr, och så vidare.
I början av Baalcykeln har den äldre guden El gett bort Baals status som övergud till havsguden Yamm (som representerar havet som en kaoskraft). Baal måste därför först besegra Yamm. Därefter uppstår en konflikt med dödsguden Mot, som också är en kaoskraft. Här går det inte lika bra för Baal, och han dör. De andra gudarna lyckas återuppliva Baal, men dödsguden Mot kan de inte döda. Wikander påpekar att det är ett vanligt tema i Asien med guden som dör och återuppstår i samband med årstidernas växling, men att det är ovanligt att det är överguden som gör det.
Efter striderna med Yamm och Mot bygger Baal sitt palats.
Wikander nämner att det finns så stora likheter mellan de ugaritiska gudarna och myterna, och grekernas, hettiternas och så vidare, att inflytanden är mer än sannolika. Här önskar man att han läst Evola och den skillnad mellan olympiska och ktoniska gudar som han urskiljer. Det fanns en ktonisk-lunär tradition i Medelhavsområdet, där man ofta dyrkade sådant som Den Stora Modern, Månen, kollektivet, naturen, och så vidare. Men det fanns också en olympisk tradition, där man dyrkade solguden och strävade efter initiering och odödlighet. Dessa traditioner blandades ofta samman med tiden (”den ktoniske Zeus” som dyrkades lokalt är ju ett exempel på det), men det är viktigt att skilja på dem. Evola menar att det inte går att förstå den skoningslöshet som präglade Roms krig mot Etrurien och Kartago om man inte ser det som en kamp mellan den olympiska traditionen och en ktonisk/lunär/infernalisk.
Som jag tolkar Evola var den olympiska traditionen normalt kopplad till indo-europeerna. Det fanns pre-ariska folk och kulturer, som normalt tycks ha haft en mer ktonisk kult (Evola kallar dem kollektivt för pelasger). Var de semitiska folken hamnar i detta är mer oklart. De tycks ha varit ett mellanting, med både ktoniska och olympiska inslag i sina kulter (vilket å andra sidan också var fallet med de flesta indo-arier). Denna mellanställning blir tydlig även i Baalcykeln. Guden som dör och återuppstår är så tydligt knuten till årstiderna och naturen, att det måste ses som ett ktoniskt tema. Även det faktum att Baal är relativt underordnad den äldre guden El är ett ktoniskt tema (även om vi vet ganska lite om El). Baals kamp mot kaosgudarna, hans åskviggar och nära relation till den krigiska jungfrugudinnan Anat gör honom däremot till en mer olympisk figur. Kanske kan det vara så att ugariterna en gång dyrkat den mer ktoniske El, men övertagit den olympiske guden Baal från indo-europeerna (att han upprepade gånger påstås vara Dagans son skulle kunna tyda på det, eftersom Dagan kopplas till sjöfolken som i sin tur av en del setts som indo-europeer).
Legenden om Kirta
Nästa myt handlar om kung Kirta, som förlorat hela sin familj och därför ber El om hjälp för att få arvingar. El hjälper honom men Kirta bryter ett löfte till gudinnan Athirat och slås därför senare av sjukdom som straff. Intressanta teman i legenden är dels den koppling ugariterna gjorde mellan kungens och landets hälsa. När kungen är sjuk så drabbas landet av missväxt och torka. Även att man så tydligt poängterar att en av kungens viktigaste ansvarsområden är att skydda de faderslösa och änkorna är en tydlig koppling till den traditionella synen på konungavärdigheten. Eller som hans son Yassib anklagar Kirta när han är sjuk: ”Du dömer inte i änkans mål, du råder inte i de eländigas sak, du fördriver inte dem som plundrar de fattiga. Du ger inte mat åt den faderlöse inför ditt ansikte, eller änkan bakom din rygg”.
Denna traditionella syn på konungens plikter mot de svaga kan vara svår att riktigt förstå för moderna människor som har vant sig vid att makt och pengar i våra dagar bara är en källa till privilegier snarare än en källa till ansvar (Turbonegro fångar den moderna inställningen i följande rad: ”Once upon a time, I thought that I’d get far; I pictured myself, getting blown, in a company car”).
Legenden om Aqhat
Därefter följer legenden om kungen Danels son Aqhat. Danel är barnlös, men gudarna ger honom efter rika offer en son vid namn Aqhat (även detta tema känner vi igen från Gamla Testamentet). Aqhat får en guddomlig båge av hantverksguden Kothar-Chasis. Översättaren påpekar att just en sådan båge ofta var en symbol för härskarkraft och kungavärdighet (vilket även Evola påpekar). Gudinnan Anat försöker ta Aqhats båge, men då han vägrar dödar hon honom istället genom ombud (nomadkrigaren Yatpan). Bågen/kungavärdigheten kan hon dock ändå inte få, utan den sjunker i vattnet. Därefter drabbas landet av missväxt eftersom Aqhat dött, och hans död hämnas av hans syster Pughat.
Vad som slår mig vid läsningen av både Gilgamesheposet, Aqhatlegenden och Gamla Testamentet är att de alla handlar om en hjälte som försöker nå odödlighet. Gilgamesh och Adam försöker få tag på Livets frukt, och Aqhat har fått en guddomlig båge. Gilgamesh misslyckas dock då han faktiskt får frukten men obeslutsamt väntar med att äta den och får se den stjälas av en orm. Adam äter den första frukten men förvisas innan han hinner äta den andra, och ”bli som en av oss”. Aqhat luras av Anat att besöka staden Abiluma, som står under mångudens beskydd. Att Aqhat luras av en gudinna att besöka en ”månstad” och att detta kostar honom livet, är av stort symboliskt intresse om vi utgår från Evolas ktonisk/lunär-olympiska motsättning.
Evola ser det som en tragisk utveckling att det i den jude-kristna traditionen kom att ses inte bara som ett misslyckande att Adam inte vann ”evigt liv” genom Livets frukt, utan även som ett moraliskt fel, som en synd att han ens försökte. Det finns flera hjältar som försökt men misslyckats, men det är värt att notera att Gilgamesh inte såg det som en synd att han ens försökte. Detta är en tragisk utveckling. Man kan påpeka att det i den judiska traditionen senare dök upp flera hjältar som försökte och lyckades, och som av Evola ses som delar av en mer heroisk cykel dock (Jakob som ”brottades med Gud”, och även kungarna David och Salomon som förverkligade en sakral kungamakt och, vad jag vet, gav judarna den ockult mycket intressanta Davidsstjärnan).
Om skribenten: Joakim Andersen
