Den italienske traditionalisten Julius Evola urskiljde två sätt att leva för de ”differentierade människor” (de som i tidigare epoker skulle ha tillhört de högre kasterna; krigare och präster) som haft turen att födas i Kali Yugan, den mörkaste men samtidigt mest utmanande av alla tidsåldrar. De påminner starkt om James Masons distinktion mellan Total Dropout och All-Out Attack. Antingen kunde man dra slutsatsen att alla politiska partier var förfallna och antitraditionella, och vända sig ifrån politiken. Denna strategi kallade Evola apoliteia, och han gav råd till de människor som valde detta livssätt i Ride the Tiger. Men Evola kom också att bli andlig mentor för en grupp italienska neo-fascister, krigarnaturer och men against time, som inte passivt kunde åse Europas folk förfalla utan som likt alla ksatriyas genom historien valde den aktiva handlingens väg. För dessa skrev Evola Men among the Ruins, där han gav råd till traditionalistiskt influerade neo-fascister kring allt från den organiska staten och hierarkin till ekonomismens förbannelse och befolkningsbegränsningens problem. Även om man inte instämmer i allt är denna bok en guldgruva för alla som instinktivt känner att något är fel med det moderna samhället.
Ett intressant kapitel behandlar den svåra frågan om valet av traditioner. Enligt traditionalismen är något inte automatiskt av godo för att det är gammalt, och en nation har därför flera olika ”traditioner” som är olika värdefulla och ibland direkt negativa. Det är en politisk handling att välja ut de traditioner som skall vägleda folket framöver. Jag har börjat översätta detta kapitel till svenska på Skadi Forum, det främsta germanska internetforumet, och det finns att läsa här:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=51583
Detta är såvitt jag vet något av en kulturhändelse, eftersom Evola tidigare inte översatts till vårt språk. Översättningen kommer förhoppningsvis att bli klar under dagen. Finns det obegripliga eller dåligt översatta stycken, uppskattar jag om detta uppmärksammas.
Evola behandlar Italien, men samma aktiva val av traditioner måste även göras i Sverige. Och vi kommer inte alla att göra samma val, eftersom vi är olika, eftersom vi har olika personliga ekvationer. En intressant fråga är emellertid om samma aktiva historieförfalskning gjorts i Sverige som i Italien. Ska vi exempelvis se Engelbrekt som en hjälte och frihetskämpe, eller skall vi se honom som en förrädare mot Kalmarunionen och som en lierad till den kapitalistiska Hansan? Samma fråga kan ställas gällande Gustav Vasa. Var han en befriare och rikets enare, eller var han en av de första representanterna för den extrema centralstyrning som i Sverige kvävt all regional frihet och banat vägen för den politiska korrekthetens likriktning? Samma frågor kan ställas om asatron och kristendomen. Var asatron ”förbrukad”, och kristnandet ett sätt att föra vidare det bästa i hednatron i ny form, eller var det en tragedi? (eller både-och)
Detta synsätt kan naturligtvis leda till en mängd konflikter om vi låter oss kontrolleras av starka känslor snarare än viljan att diskutera sakligt med vänner, men det kan även lära oss att se till innehållet snarare än formen i historien. Och vi kan då finna att sådana män som Thorild och Strindberg förde vidare många traditionellt och specifikt svenska tankar när de krävde social mobilitet (kort sagt att de var radikalkonservativa), trots att de var till namnet kristna och trots att ett sentida etablissemang försökt göra dem till sina. Vi kan även finna att den sentida oppositionen mot socialdemokratin dras med en mängd brister, såsom överdriven biologism och darwinism, respektive sekulär individualism (kort sagt, att deras ”traditioner” inte är äldre än 1800-talet). Och så vidare. Men kort sagt: vilka traditioner och vilka historiska epoker är av godo i vårt land, och vilka bör vi undvika att inspireras av?
Om skribenten: Joakim Andersen
