Följande är egentligen ett svar på Oskars intressanta kommentar om likheterna mellan den japanska traditionen, inte minst bushidoidealet, och traditionalismen i Västerlandet. Det bör läsas med reservation för att mina kunskaper om Fjärran Östern är begränsade. Kommentarer, rättelser och tips mottas därför tacksamt.
Den japanska traditionen
Julius Evola hittar i flera religiösa myter, bland de indo-europeiska folken men även i Kina och flera indianfolk, myten om Hyperborea, urhemmet. Hyperborea, eller Thule/Tula, låg som namnet antyder i den yttersta norden, och det beboddes av väsen som var så ädla att det är tveksamt om de kan betraktas som människor. Men Hyperborea gick under i en kataklysm, och hyperboreerna tvingades fly söderut. De grundade i sina nya hemländer flera civilisationer, men minnet av Nordpolen och solen behöll de.
Jag har inte hittat någon uttrycklig referens som kopplar japanernas ursprung till Hyperborea. Vi vet att det folk som ersatte och trängde tillbaka det proto-europida ainufolket (dessa avlägsna kusiner till oss vore i sig själva värda ett inlägg, med sin björnkult) leddes av en kejsarfamilj som spårade sina anor tillbaka till Amaterasu, solgudinnan. Det är ovanligt att ett hyperboreanskt folk ser solen som feminin, men inte unikt. Vi vet att det i norra Kina tidvis funnits en betydande indo-europeisk närvaro, vilket märks idag både rasligt och kulturellt (hakkorset är exempelvis både en lyckosymbol i Kina, och en uråldrig helig symbol för indo-europeerna). Om den nordsinida rastyp som japanerna tillhör graciliserats av europida inslag eller inte är bortom mina kunskaper.
Men oavsett om japanerna var direkta ättlingar till hyperboreerna, eller bara övertagit mycket av deras kulturella och spirituella arv, så påminner deras traditionella samhälle starkt om sina traditionella släktingar i Iran, Kina, Rom och Norden. Vi har ett kastväsende, med bland annat en krigar-/härskarkast, och kastlösa (burakumin, som än idag är parias). Vi har den sakrala kejsarens ide, vilken blev extra tydlig under shogunatet då kejsarfamiljen satt i husarrest men ändå var kejsardömets andliga pol och enande symbol. Vi har iden om hantverket som samtidigt kan skapa stor konst och kultivera utövarens själ. Vi har även iden om det heliga berget Fuji (?), vilket vi känner igen från andra hyperboreanska kulturer (från turkisk shamanism till grekernas Olymp).
Avseende vapenmysticismen och hantverket som en sakral konst, skriver Evola följande i Revolt:
It would be easy to indicate the counterpart of this in the mysticism of weapons found in other traditional civilizations. I will limit myself to the exaple of the Japanese warrior aristocracy, which considered the sword (katana) as a sacred object. In Japan, the making of a sword followed precise, unbreakable rules; when a blacksmith fabricated a sword, he had to wear ceremonial robes and to purify the forge. The technique for ensuring the sharpness of a blade was kept absolutely secret, and it was transmitted only from master to disciple. The blade of a sword was the symbol of the soul of the samurai, and the use of such a weapon was subject to precise rules; likewise, to train in its use and in the use of other weapons (such as the bow), because of their relation to Zen, could plunge a person into an initiatory dimension.
[s. 84]
Shintoismen kan heller inte ses som annat än en ganska typisk polyteistisk religion med tron på numina/makter (kallade kami), en kejsarkult, och en vördnad för naturen. Givetvis uppstod det vidskepliga element med tiden, men det gör det alltid. Men de traditionella inslagen var starka nog för att förklara mycket av den nostalgiska längtan många av oss känner när vi exempelvis läser Mishima eller ser The Last Samurai (scenen där samurajerna rider rätt in i automateld är för mig den starkaste bilden av modernitetens frammarsch). Den som kan känna igen race of spirit, som kan känna igen en ädel själ, kommer alltid att se på det traditionella Japan och dess samurajideal med respekt.
Bushido
Ungefär år 300 före Kristus hade många av de äldre traditionerna blivit både mer folkliga och mer förfallna. Man hade lastat på de ursprungligen enkla och glasklara, men andligt krävande, andliga lärorna en massa tingeltangel i form av en massa gudar, moralism, och liknande. Det var i det läget som buddhismen uppstod i Öster som en återgång till ursprunget, och kristendomen i Väster som en reaktion på förfallstendenser i den judiska traditionen (sedan har Evola en milt sagt skeptisk inställning till just kristendomen, men det är en annan sak).
Julius Evola ser i The Doctrine of Awakening Buddhas lära som en andlig lära för krigarnaturer. Prins Gautama var av krigarkasten, och han ägnade sig åt att vinna självkontroll snarare än åt att kräla under olika gudar. Buddhismens asketiska ideal bygger på att man ska vinna kontroll över sin kropp, sina begär, sina tankar, inte på att kroppen är ond och måste straffas. Det är därför buddhistiska asketer inte plågar sig själva så att de får men för livet, och det är därför de gradvis gör sig av med sina begär och liknande. Denna krigarnatur hos den tidiga buddhismen gjorde också att Buddha klart och tydligt sade att den var till för ariyas, de ädla (ordet hade vid det laget mer kommit att syfta på andlig ras än fysisk ras), och det är även därför hans budskap beskrivits som the lions roar. Denna ädelhet i karaktären har också gjort att buddhismen sällan spridits genom tvång eller ens genom mirakel, utan genom överlägsenheten i budskapet. Enligt Evola handlade buddhismen heller inte om att man ska förinta sig själv, utan det är bara vissa aspekter av ens själv som ska förintas. Därefter är man en sorts ”övermänniska”, som står fri.
Shintoismen kom att kompletteras av buddhismen och fostra en av historiens mest lysande krigareliter, en krigarelit som i likhet med sina fränder i både Indien och Europa även hade en andlig aspekt. Deras ideal kallades bushido, och detta är vad Evola skriver om det:
In its traditional form, Shintoism, exemplifies an influence that rectified and raised to a higher level a cultural milieu that partially derived from a primitive stratum (nothing relevant can be deduced from the presence of the isolated white stock of the ainu). In historical times, at the heart of Shintoism we find the imperial idea and the identification of the imperial tradition with the divine tradition. ”Obeying a command, I have descended from heaven”, it says in the Ko-gi-ki about the founding father of the Japanese imperial dynasty. In a commentary by the prince Hakabon it is said:
The sacred throne was created when Earth became separated from Heaven [that is, at the time of the dissolution of the primordial unity of the earthly and the divine realities – an echo of which is also found in the Chinese tradition; thus, quite often the ideograms representing ”nature” and ”heaven” are synonymous]. The Emperor descends from Heaven, he is divine and sacred.
To the emperor was also attributed a ”solar” principle, though with a confusing transposition of the feminine principle: his descendence came from the goddess Amaterasu Omikami.
On this basis the act of governing and of dominating formed one thing with the cult – the term matsurigoto signifies both government and ”pursuit of religious affairs”; in the context of Shintoism, loyalty – unwavering faithfulness to the ruler (ciughi) – assumed a religious meaning and was at the basis of its ethics. Any reprehensible, low or criminal deed was not thought of as a transgression of an abstract, ”social” law, but rather as a betrayal, an act of disloyalty, and a disgrace: there were no ”guilty” people in Japan, but rather ”traitors”, or people without honor.
These general values received a particular emphasis in the warrior nobility (bushi or samurai) and in its ethics (the bushido). The orientation of tradition in Japan was essentially active and even militaristic, but its counterpart consisted of an inner formation – the samurais ethics had a warrior and ascetical character – and also ritual and sacred features; it remarkably resembled the elements typical of the feudal and medieval European Middle Ages. Besides Shintoism, Zen, which is an esoteric form of Buddhism, played a role in the formation of the samurai and also in the formation of various aspects and customs of Japanese life, including the arts and crafts; the presence of sects that have practiced Buddhism in its most recent, weakened and religious forms, such as Amidism (a devotional version of Buddhism) have not substantially modified the predominant character of the Japanese spirit. In Japan, together with bushido we also find the traditional idea of the warriors sacrificial death, exemplified by the kamikaze, the suicide pilots of World War II.
Until recently, Japan has offered an example, unique in its kind, of the coexistence of a traditional orientation with the adoption, on a materil plane, of the structures of modern technological society. In the aftermath of World War II, a millenary continuity was shattered and an equilibrium lost, thus marking the disappearance of the last state of the world that still recognized the principle of the ”solar” regality of pure divine right.
[s. 235-236]
Det kan avslutningsvis nämnas att Evola ser Zenbuddhismen som ännu en återgång till rötterna, till traditionen. För även buddhismen togs snart över av enklare andliga naturer, som lastade på den en massa gudar och moralistiska och devotionalistiska regler. Och det var då Zen bevarade kärnan. Den intresserade rekommenderas Doctrine of Awakening av Evola, där finns ett mycket läsvärt och spännande avsnitt om just Zen.
Om skribenten: Joakim Andersen
