Det utlovade inlägget om Carl Schmitt blir något försenat, istället blir dagens inlägg en liten essä riktad till bloggens horder (?) av kommunistiska läsare. Jag var själv kommunist i en dimmig urtid, och då jag upplever att en högerradikal/radikalkonservativ ståndpunkt både inkluderar det som är bra hos kommunismen och rättar till det som är mindre bra kommer detta inlägg att ta upp skillnader och likheter i ett skamlöst försök att flirta med de i den radikala vänstern som inte stänger av hjärnan och börjar gråta/veva/veva och gråta samtidigt så fort de ser en svensk flagga. Den som kan spåra rubrikens ursprung vinner förövrigt en ryggdunkning.
Politikens primat
Kommunismen skiljer sig från en rent liberal ståndpunkt genom att den vänder sig mot iden om ekonomins primat med förakt och indignation. För en liberal skall ekonomin vara autonom, för en kommunist skall ekonomin underordnas samhällets väl. Kommunismen står då i närheten av den indo-europeiska ståndpunkten, som den beskrivits av Dumezil. För Dumezil finns det tre funktioner, suveränitet, fysisk makt, och välstånd/ekonomi. Bland indo-europeerna har historiskt den andra och tredje funktionen underordnats den första. Liberalismen däremot vill underordna både härskare och krigare under ekonomin, medan både högerradikaler och kommunister vänder sig emot detta. Som högerradikaler menar vi att politiken är överordnad ekonomin, även om man kan fatta ett beslut att tillåta en omfattande marknadsekonomi av politiska skäl.
På så vis påminner kommunisten en aning om högerradikalen. Men kommunistens ståndpunkt är förvirrad, eftersom han/hon saknar den begreppsapparat man har som radikalkonservativ. Det är därför kommunisten i sin praktik ofta sätter politiken före ekonomin (och inte sällan på ett sätt som kan inspirera mången konservativ genom sin klarsyn, såsom Schmitt citerar Lenin för att bara ta ett exempel), men i sin utopi drömmer om ett samhälle där det inte ens finns någon politik (det klasslösa samhället föreställs även som statslöst av Marx). Den kommunistiska utopin är alltså lika modernistisk som liberalismens, båda drömmer om ett samhälle utan politik, där ekonomin (i vid mening, alltså även konsumtionen) står i centrum. Skillnaden är väl att kommunisten tror att man kommer att få konsumera ännu mer i hans/hennes utopi än vad man får idag (därav kampen mot copyright, en kamp vars mål i praktiken är att vi alla skall ha tillgång till sådana härliga konsumtionsvaror som Darins skivor och alla Big Brotheravsnitten utan att betala för dem. ;-).
Alltså: kommunismen vänder sig mot ett samhälle där ekonomin styr, men deras utopi är bara en variant på ett sådant samhälle (helt bortsett från att det är en orealistisk utopi som inte stämmer överens med människans artväsen).
Totalitär eller organisk stat
Kommunismens bristande historiekunskaper (som högerradikal ser man sig som den senaste representanten för 30.000 års europeisk tradition, och det har vissa konsekvenser för ens perspektiv…) gör inte bara att de drömmer ihop utopier som under andra namn (spiritualisterna under Fra Dolcino exempelvis) har poppat upp gång på gång genom vår historia och aldrig lyckats skapa annat än blodbad. De gör även att kommunismen saknar insikt i skillnaden mellan den organiska staten och den totalitära staten (ett problem de visserligen delar med många unga radikalnationalister). Detta får en del av dem att tro att man kan tvinga fram ett klasslöst samhälle genom att skapa en hård och allsmäktig diktatur, styrd av en priviligierad byråkratklass (som enligt kommunisterna sedan ska avveckla både staten och sina privilegier frivilligt…. ;-), medan andra av dem tar avstånd från staten helt och hållet för att den är av ondo.
Även där har vi som högerradikaler en bättre begreppsapparat, återigen eftersom vi har tillgång till en mycket lång historia med exempel, insikter och förebilder. Vi inser, i likhet med Carl Schmitt och Dumezil, att ett folk och en socio-ekonomisk ordning alltid behöver en suverän som i det yttersta nödfallet kan försvara den. Men i likhet med den katolska socialfilosofin och nationalsyndikalisterna inser vi också att staten inte behöver vara totalitär för det, utan att människornas möjligheter till självförverkligande är betydligt större i en organisk stat där lokalsamhälle och arbetsplats har betydande autonomi. De kommunister som är mest sympatiska för oss högerradikaler torde därför vara syndikalisterna och rådssocialisterna (Gorter och Pannekoek med flera).
Klass och jämlikhet
Kommunisterna är emot klassamhället, eftersom det kväver individens möjligheter till självförverkligande (i praktiken är väl många kommunister egentligen emot det för att det är ”orättvist” och för att de är ressentimentanstrukna förlorare men det är en annan sak). Även vi högerradikaler är emot klassamhället. Dels eftersom det mycket riktigt kväver mångas möjligheter till självförverkligande, dels eftersom det undergräver folkgemenskapen. En sann folkgemenskap är lättare att hålla vid liv med en självägande bondeklass än med utblottade proletärer som inte har anledning att känna annat än hat mot de snuskigt rika kosmopoliter som suger ut dem. Självägande bönder blir dessutom historiskt sett bättre soldater och håller traditioner vid liv.
Nu inser även vi att ekonomin har förändrats sedan 1200-talet, och om vi inte vill leka Pol Pot har vi inga möjligheter att tvinga tillbaka alla svenskar till att bli oberoende bönder. Vad vi då måste fokusera på är innehållet snarare än formen, vi måste fokusera på tanken bakom en självägande bondeklass. Ett sätt att återskapa den stolta och oberoende medborgare och folkfrände som måste utgöra en betydande del av ett folk är därför att göra arbetare till delägare i företagen, eller att föra en korporatistisk eller nationalsyndikalistisk politik. Många småföretagare kan också vara ett sätt att återskapa denna viktiga klass. Men i inget fall kommer en högerradikal att acceptera uppkomsten av utblottade grupper som inte har medel att ta del av kultur och välfärd. På det sättet är vi alltid ”vänster”, men på vårt eget sätt. Det är inte ett kategoriskt krav på total jämställdhet som ligger bakom vårt folkhem, utan ett krav på ett minimum av välfärd för alla. Inkomstskillnader kan vi däremot leva med, så länge de inte blir extrema nog att hota folkgemenskapen.
Antropologi
Varje politisk ideologi har en egen antropologi, alltså en egen människosyn. Kommunisterna tror att människan är av naturen god, men att kapitalismen, kristendomen, staten, med mera, hindrar hennes naturliga godhet att komma till uttryck. Vi radikalkonservativa har en lite mer realistisk syn på människans natur, hon är varken god eller ond av naturen men har förutsättningar för båda.
Kommunismen lider också under det faktum att den som en modernistisk lära delar modernismens universalistiska och egalitära grundantaganden. En kommunist tror att alla människor i allt väsentligt är likadana, och blir förvånad och arg när det jämlika samhället vägrar infinna sig trots att man avskaffat kapitalismen. Särskilt besviken blir kommunisten när det post-revolutionära samhället snabbt utvecklar pseudo-traditionella drag, med en härskande klass, en krigarklass, en stor passiv och maktlös massa och så vidare. Som högerradikal vet man att det är den mänskliga naturen, och man kan försöka designa en politik som tar hänsyn till den på ett sätt som minimerar tyranni och övergrepp snarare än en overklig utopi som slutar i blodbad. Som egalitär kommunist kan man på sin höjd klaga på ”byråkratisk avvikelse”.
Biokulturen
Det stora problemet med kommunismen ligger dock i att den trots sina anspråk på att vara en ”historisk” materialism, är historielös. Vi har som europeer en historia som är mer än 30.000 år gammal, och den kan man lära mycket av. Kommunisterna väljer däremot att ta avstånd från hela den historien och dess insikter som ett enda långt ”förtryck”. Tydligen ska vi enligt kommunisterna på fullt allvar tro att våra förfäder var idioter som oavbrutet krälade i okunskapens klibbiga mörker, och att sanningen upptäcktes först 1789 eller 1848. Kommunisterna kan därför inte finna inspiration i Dumezil, inte inspireras av germanernas frihetliga och samtidigt organiska samhälle. De kan inte se att den komplementära/”särartsfeministiska” synen på förhållandet mellan könen fungerade i 30.000 år, utan är tvungna att angripa både traditionella manlighets- och kvinnlighetsideal och kärnfamiljen. De kan heller inte finna inspiration i våra förfäders andliga relation till och vördnad inför naturen och djuren, utan är hänvisade till amerikanska filosofer för att kritisera djurplågeri. ”Stackars jävlar”, kan man sammanfatta deras historielösa hjälplöshet.
Inte heller inser de att människans behov av Dasein, människans behov av mening, faktiskt gör henne beroende av gemensamma myter och gemensam identitet. Och dessa myter bör vara autentiska, de bör ha en förankring i verkligheten, snarare än att vara påhittade av någon amerikansk liberal. För liberalerna har också myter de vill att vi ska samlas kring, problemet är bara att det är skitmyter som snarare får människor att må dåligt och leva meningslösa liv. ”Myten om den rasistiska och ondsinta svensken” eller ”myten om den socialt konstruerade heterosexualiteten” är kort sagt inte särskilt nyttig för våra folkfränder, även om det finns intellektuella och politiker som vill tvinga dem på oss. De är artificiella, konstgjorda, myter, medan myten om den delade europeiska biokulturen faktiskt har en betydande verklighetsförankring. För de kommunister som börjar muttra om ”rasism” när de ställs inför biokulturbegreppet kan man tillägga att den radikalkonservativa traditionen alltid varit öppen för dem som ser mer till delad kultur än till biologisk ras. Även om den haft tillräckligt högt i tak för att inkludera även sådana som Moeller van der Brueck som drömde om en tysk-rysk blandras.
Om skribenten: Joakim Andersen
