Alla indo-europeiska folkslag har haft en trifunktionell syn på världen, och de har även tillämpat den på samhället. Sålunda indelade de indiska arierna sig i brahminer (präster), ksatriyas (krigare) och vaishyas (köpmän), och iranierna i athreavas (Eldens herrar, prästkasten), rathaesta (krigarkasten) och vastriya-fshuyant (familjeöverhuvudena). När de underordnade folkslag under sig som inte var indo-europeer blev dessa en fjärde, tjänande kast. Det trifunktionella kastväsendet var så djupt rotat i våra indo-europeiska förfäder att det återuppstod spontant även under den kristna medeltiden, med de tre stånden oratores (de som ber), belloratores (de som krigar) och laboratores (de som arbetar).
Man kan fortsätta listan med exotiska namn på kasterna även bland kelter, greker och romare, men det är mer givande att övergå till våra egna mer direkta anfäder. Hos dessa förklaras kastväsendet i Rigstulan, berättelsen om hur Heimdall under namnet Rig besöker människorna och blir anfader till de tre kasterna Jarlar, Karlar och Trälar. Min presentation blir medvetet en aning spekulativ, för att sporra fantasiförmågan hos läsarna.
Rigstulan finns i sin helhet att läsa här:
http://www.asatrosamfundet.se/biblioteksssidor/eddan/rigstula.html
Rigstulan
Rig/Heimdall besöker först Ae och Edda, och därefter får Edda en svartmuskig son vid namn Träl. Han besöker sedan Ave och Amma, där han får den rödlätta sonen Karl. Och avslutningsvis besöker han Fader och Moder, där han får den blekhårade sonen Jarl.
Rig besöker Jarl igen när han blivit man, och lär honom runorna. Jarl får sedan flera söner, varav den yngste, Kon, återigen blir en runmästare och kan tala med fåglarna.
Det är intressant hur Rigstulans författare kopplar de fysiska typerna i Norden till de tre kasterna. Träl är både svartmuskig, grov och ful, och hans fru, Trälinna har nedböjd näsa. Sannolikt rör det sig om den nordiska urbefolkningen Tydal, som idag finns i gränslandet mellan Norge och Sverige runt socknen med samma namn. Tydal är en cro-magnoid rastyp, men en svartmuskig sådan, och det är fullt möjligt att de periodvis förslavades av inträngande indo-europeiska rastyper. Samtidigt är det nog en idealiserad bild av verkligheten som Rigstulan ger, en senare hjälte som Hagen av Tronje beskrivs som svartmuskig och grovhuggen nog att vara en Tydal exempelvis.
Karl beskrivs som rödlätt både till hyn och håret, och med rappa ögon. Spontant skulle jag tänka ”keltisk”, och det är väl inte omöjligt att vanakulturen hade keltiska inslag till både rastyp och kultur. Det är dock en ren spekulation från min sida.
Jarl beskrivs som klassisk ”nordid” till rastypen, med blekt hår, blomstrande kinder och ögon rappa som ormyngel. Det har ibland presenterats en teori kring våra förfäder, som gör gällande att Norden invaderades tre gånger och att varje våg av invandrare hade ett eget panteon, en egen gudafamilj. Först kom Heldyrkarna, som dyrkade jättarna. De kan mycket väl ha varit cro-magnider. Därefter invandrade vanagudarnas dyrkare, och därefter asagudarnas dyrkare. Sannolikt rörde det sig även om delvis olika rastyper.
Brahminkastens frånvaro
Den uppmärksamme noterar att de nordiska kasterna som de beskrivs i Rigstulan inte riktigt överensstämmer med de traditionella indo-europeiska. Karl är bondeklassen och Jarl är krigarkasten, men Träl är inte en av de tre indo-europeiska ur-kasterna utan motsvaras av sudrakasten. Och var är brahminerna?
Jag har i sammanfattningen av Dumezils Mitra-Varuna föreslagit att det kan vara så att i Norden uppstod det aldrig en brahminkast, utan vi behöll ghandarvakasten in i historisk tid istället. Både ghandarvas och brahminer tillhör första funktionen/suveränitetens funktion, men medan brahminer är präster (svurna åt Mitra och Tyr) så är ghandarvas krigarmystiker (svurna åt Varuna och Oden). Och Norden förblev ett krigarsamhälle på ett sätt som vare sig Rom eller Indien gjorde, varför Oden var överguden och varför även förbund av krigarmystiker behöll sin status. Medan man i Grekland hade förpassat kentaurerna till minnen från ett dimmigt förflutet, och medan man i Rom bara firade lupercali en gång om året, fanns bärsärkar och ulfhednar centralt i det nordiska samhället.
En annan möjlig förklaring som framförts är att Jarls son Kon kan ses som den första ”brahminen” i Norr, och att det beror på att de kristna förstört så mycket av våra berättelser att vi inte vet mer om detta än de diffusa antydningarna i Rigstulan. Det är inte helt ovanligt bland andra indo-europeiska folk att nationsgrundaren instiftade brahmin/flamineskasten, och det är ju då inte så konstigt att Kon dyker upp efter Jarl tidsmässigt. När man läser om Kon upplever dock jag att det är mer ett ghandarvadrag att tala med fåglarna än ett brahmindrag. Min kunskap på området är dock begränsad, och synpunkter mottages därför tacksamt.
Kastväsendet idag
Vad har då Rigstulan att erbjuda oss för insikter idag? Måste vi tvinga mörkhåriga svenskar att städa toaletter, och reservera försvarsmakten till våra blondare folkfränder? Det låter varken särskilt sunt eller verklighetsförankrat. Vad vi istället bör göra är att urskilja kärnan, grundtanken, i kastideologin. Och grundtanken är att människor är olika, grundtanken är antiegalitär (difference för att låna postautonoma termer). När våra samtida spenderar sin tid med att titta på Big Brother och köpa Darins nya skiva, kan vi därför inte hata dem eller se ned på dem. De är trälar och karlar, medan vi möjligtvis är annorlunda till vår natur. Men i vår annorlunda natur ligger även ett större ansvar för dem, och det är en mycket större tragedi när vi fastnar i dokusåpeträsket än när de gör det.
Vi bör därför inte stirra oss blinda på historiska former för kastväsendet, såsom att det ofta var ärftligt eller att det kopplades till olika hårfärger, utan vi bör fokusera på innehållet. Är vi riktigt kreativa kan vi rentav stjäla en gammal socialdemokratisk slogan för att beskriva förhållandet mellan folkgemenskap och kast: ”Alla lika, alla olika”. 😉
Om skribenten: Joakim Andersen
