De senaste inläggen har implicit behandlat olika aspekter av det som är PK för somliga i den svenska radikala högern. Detta rör sig om ideer som inte är nödvändiga för en radikal höger, utan som är skadliga och kontraproduktiva. De omfattas också mer av nostalgiska och känslomässiga skäl än något annat. Det är känslomässiga kryckor, som får oss att slösa energi på fel saker och framstå som besatta monomaner.
Dessa ideer är totalitarianism, rasfetischism, panisk homofobi och likhetssträvan. De har tagits upp i dessa inlägg:
http://oskorei.webblogg.se/200206212611_organisk_och_totalitr_stat.html
http://oskorei.webblogg.se/180206090548_myten_om_kulturen_ii_terkomsten.html
http://oskorei.webblogg.se/161205165006_traditionalism_och_rasism.html
http://oskorei.webblogg.se/081105194403_julius_evola_on_homosexuality.html
http://oskorei.webblogg.se/291205122200_deleuze_nietzsche_och_reaktiv_an.html
Den femte ”nostalgiska kryckan” är den paniska antisemitismen. Kritik och medvetenhet om judars inflytande i media, ’68 års ideer, eller liknande, är inte nödvändigtvis antisemitism, även om den ofta beskrivs som det av våra makthavare. Panisk antisemitism är något annat. Det är när ”Juden” blir den helt Andre, och intar en central roll i ens världsbild. Det är när man börjar läsa identitetskristen litteratur och judiska etnomasochister med stort gillande, och med ytterst svagt stöd i några som helst källor börjar tro att judar är av naturen onda och ytterligt annorlunda än alla andra folk. Det är när man får problem att vara konsekvent etnopluralist just när det gäller judarna. Nietzsche skulle betraktat detta som ett uttryck för reaktiv offermentalitet, och det begränsar ens möjligheter till bland annat politisk handling. En panisk antisemit är kort sagt inte fri.
För att förstå det som för europeer framstår som det ”judiska särfallet”, är det nödvändigt att anknyta till historikern Toynbee. Toynbee har fördelen av att kunna göra en bred historisk jämförelse av en mängd olika religiösa minoriteter utan geografiskt hemland, från phanarioter och levantiner i det gamla Ottomanska riket, till parsis i Indien, och judar i Europa. Detta gör att det judiska särfallet inte är fullt så säreget längre. Sådana minoriteter har ofta varit förbjudna att bära vapen, och att bruka jorden, och de har därför hänvisats till diplomati, handel, och liknande. Inte sällan har de använts av härskarna till att vara administratörer, fogdar och liknande. Detta gällde en del judar i Östeuropa, och det gällde phanarioterna under ottomanerna. Givetvis har dessa minoriteter blivit illa sedda av den övriga befolkningen i sådana lägen. Detta kan vara värt att hålla i åtanke, eftersom det ger en sociologisk förklaringsmodell snarare än en biologisk. Vilket i sin tur har det goda med sig att man inte måste utesluta ett folk från etnopluralismen eftersom de är ”födda onda”. Mitt intryck är också att antisemitismen ofta tjänar som en förevändning för att slippa se närmare på hur djupt Europa förfallit i borgerligt tänkande. Istället pekar man på judarna, som plötsligt framstår som allsmäktiga. ”Se, de är ockrare, de är kapitalister. Det är deras fel. De tvingade oss att bli likadana”. Retoriken påminner inte lite om en löpsedel: ”Judarna kränkte mig! Judarna gjorde mig så jäla illa! -Läs allt om judarnas nakenchock mot Oskorei på schlagerfestivalen”. Men det är uppenbart att både judenhet och kristenhet förfallit till att bli genomborgerliga kulturer, och de behöver därför båda hitta tillbaka till sina traditioner. Och att förvandla sig till ett kränkt offer är inte förenligt med Nietzsche.
Om skribenten: Joakim Andersen
