Nu kan man läsa i tidningen att ett ”ungdomsgäng” i Södertälje spelat in en film på kameramobil där en ung flicka utsätts för sextortyr medan ”ungdomarna” står runt henne och skriker ”hora, hora”. Det visar sig i samband med detta att de under en längre tid trakasserat, hotat och förnedrat en förståndshandikappad man, och att även detta spelats in på mobilen.
”- Trakasserierna gick så långt att vi blev tvungna att hjälpa honom till ett annat boende, säger Kerstin Palomäki, social- och arbetsmarknadschef på Södertälje kommun.”
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11798707.asp
Hur kommenterar man det här? ”Jaha, det var ju… bra… att han fick flytta. Det var ju en bra lösning på det hela…. Eller nåt….” Eller rättare sagt, det är skamligt när staten inte ens kan skydda sina allra svagaste medlemmar från små självgoda och sadistiska monster i människohamn, utan tvingas förflytta offren för att de ska slippa förnedring och misshandel. Jag tänker lämna den etniska aspekten i det här därhän, varje normalbegåvad läsare inser nämligen hur det ligger till på det planet och kan själv använda Guillaume Fayes teoretiska modell kring koloniseringen av Europa för att förstå vad det inträffade är ett exempel på (helt bortsett från att jag hade förespråkat spöstraff även om ”ungdomarna” vore etniska svenskar och offren immigranter i det här fallet).
Istället ska vi återknyta till den gamle konservativa revolutionären Carl Schmitt, och hans funderingar kring politikens natur. Schmitt menade att politikens kärna, det som utmärker staten, är förmågan till absoluta beslut (det är därför politikens natur blir tydligast när det råder undantagstillstånd, när allt utanverk av lagar odyl skalats bort. Denna ståndpunkt kallas ibland decisionism, eftersom det är staten som kan fatta beslut). Den politiska distinktionen står mellan vän och fiende, och staten är den aktör som identifierar vem som är vän och vem som är fiende. Staten avgör mot vem som krig skall startas, och vem som ingår i den politiska organisationen, staten. Schmitt påpekar även att det är för de allra svagaste som den starka staten behövs. Statens ansvar är att skydda folket från inre och yttre fiender.
Hur kan vi då tillämpa dessa insikter på det moderna Sverige? För det första ser vi att den svenska staten förlorat förmågan att urskilja vän och fiende. Den förtiger när radikala islamister utökar sin makt i förorterna, ofta med inslag av hot mot mer sverigelojala invandrare, men den har inga problem med att urskilja 15-åriga skinnbollar som fiender (”vi ska krossa dom”, som det så nobelt heter då). Den blundar också för framväxten av alternativa maktstrukturer i förorterna, såsom just ”ungdomsgäng” som våldför sig på de allra svagaste, på småflickor och förståndshandikappade.
Den svenska staten är inte längre en stat, eftersom den inte längre är politisk utan låtit det politiska dels underordnas ekonomin, dels underordnas pseudo-etiska ideologier som är etnomasochistiska, och dels accepterat existensen av politiska grupper/ungdomsgäng som själva bestämmer när våld ska utövas, själva bestämmer vem som är vän och fiende. Dessutom skyddar den inte längre de allra svagaste mot rena kräk.
”Oskorei försvarar förståndshandikappade, Oskorei har blivit egalitär/bög/röd”, kan jag tänka mig att en och annan läsare tänker nu, och det är därför på sin plats att påminna om att etnomasochism och de starkas ansvar att skydda de svagaste är två olika saker. Etnomasochismen bottnar i dåligt samvete och egalitärens skuldkänslor för att han/hon råkar vara stark, de starkas ansvar bottnar iinsikten i att det finns en kosmisk ordning, att vissa saker är rätt och andra fel.
Den som vill läsa mer Schmitt rekommenderas att låna Liedmans Från Machiavelli till Habermas på sitt lokala bibliotek, där finns en bra text av Schmitt om det politiska.
I Guldfiskebloggen finns även en liten text om Schmitt, ur autonomt perspektiv men ändå läsvärd:
http://guldfiske.blogspot.com/2006/02/giorgio-agamben-rrelse.html
Om skribenten: Joakim Andersen
