Vårt människoideal och vår livssyn skiljer sig i avgörande delar från våra motståndares, och detta har också följder för vår samhällsfilosofi.
Personalism eller individualism
Våra motståndare, och det kvittar om de är moderater eller vänsterpartister, har individen som byggsten i sin syn på samhället. Denna individ är en märklig företeelse, eftersom en individ är en människa från vilken man skalat bort allt som skiljer honom/henne från andra människor. Individen är det som blir kvar när man tagit bort nationaliteten, könet, religionen, personligheten, åsikterna, et cetera. På denna märkliga sociala atom och dennes rättigheter bygger sossar och moderater sedan sina sociala funderingar och sitt samhällsbyggande.
Mot detta ställer vi det som kallats personalism. Denna bygger istället på reellt existerande personer, och deras intressen och potential. Med Oscar Wildes ord: ”The aim of life is self-development. To realize one’s nature perfectly – that is what each of us is here for”. Personalismen bygger på att vi alla har en potential, en natur, något som är vi och som vi kan förverkliga mer eller mindre väl. Tanken ligger den kristna sociala filosofin nära, och det är därför flera kristna politiska riktningar byggt på personalismen. De har försökt skapa samhällen där människor haft så goda möjligheter som möjligt att förverkliga sina personligheter, och har också varit medvetna om att människan är en social varelse.
Personalismen kan kallas antiegalitär, då personer är olika och vill och kan olika saker. Gemensamt för alla personer ser man dock människovärdet, vilket personalismen har från sin kristna källa.
Kapitalism och personalism
Relationen mellan kapitalismen och personalismen är komplex. Å ena sidan är nämligen personligheten ständigt utsatt för ett potentiellt hot från staten. Staten kan i ogynnsamma situationer utveckla totalitära drag, och sätta upp väldigt strikta regler för vad personen får och inte får göra. Konstnären förbjuds att skapa, författaren förbjuds att tänka, eller så låter staten bara bli att förse dem med ekonomiska medel så snart deras handlingar inte behagar makthavarna.
Detta innebär att kapitalism och marknadsekonomi har en befriande aspekt. De kan vara ett skydd för personen mot en alltför klåfingrig stat.
Problemet ligger i att kapitalismen även är ett klassamhälle. Den som är fattig har begränsade möjligheter att förverkliga sin personlighet, den som saknar pengar saknar också frihet och autonomi. I en situation med hög arbetslöshet kan man vara tvungen att frånsäga sig allt inflytande över sin arbetssituation bara för att få ett arbete. Många människor kan hamna i en situation där de varken har inflytande över sina liv, pengar, eller ett socialt sammanhang.
Nationalsyndikalismen som alternativ
Ett samhälle som bygger på personalismens grund måste därför förse sina medborgare med ett antal saker. Dels måste de ha ett arbete som de kan leva på, och vars lön tillåter dem att utveckla sin personlighet. Dels måste de ha inflytande över detta arbete, så att de inte reduceras till zombies utan blir delaktiga. Dels måste de ingå i ett socialt sammanhang.
En vanlig lösning på dessa problem är korporatismen, där arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer tillsammans med staten styr ekonomin. Problemet är att korporatismen lätt blir ganska totalitär och opersonlig den också. Det är här anarkismen och subsidiaritetsprincipen kommer in i bilden. Anarkismen kan ses som en strävan efter personlig autonomi lika mycket som en ideologi, och ett försök att organisera samhället nedifrån och upp genom frivilligt samarbete. Subsidiaritetsprincipen i sin tur är hämtad från kristen social filosofi även den, och går ut på att makt ska ligga så nära medborgarna som det är möjligt. Vissa beslut fattas bäst i familjen, andra i kommunen, vissa i den lokala religiösa sammanslutningen, och så vidare.
När man kombinerar korporatism, anarkism och subsidiaritet får man något som lättast kan kallas nationalsyndikalism. Det rör sig om en nationalstat, där mycket av beslutsfattandet tas på lokal nivå, och där bara de nödvändigaste besluten tas av den lilla stat som ändå behövs. Det rör sig också om en stat där respekten för den enskilda människans val genomsyrar samhället.
Mångkultur eller monokultur
Det finns även en latent konflikt mellan personalismen och mångkulturen. Nationaliteten är en del av personen, det rör sig om egenskaper vi delar med andra av vår sort (om dessa egenskaper sedan bottnar i biologi eller kultur är ointressant i sammanhanget). Detta innebär att våra möjligheter att förverkliga vår personlighet är störst i ett etniskt homogent samhälle, som är uppbyggt kring vår sociala och kulturella typ.
Givetvis innebär detta inte att personens utveckling hotas av begränsad mångkultur. Jag tar ingen skada av att se på japansk film, lika lite som jag tar skada av att det finns en romsk eller samisk minoritet i Sverige, eller att grannkillen är adopterad från Sri Lanka. Problemen uppstår först när mångkulturen blir omfattande, och blir så dominerande att man kan tala om ett mångkulturellt samhälle. Då uppstår ständiga konflikter mellan de olika kulturerna, osäkerhet kring den egna kulturen, rivalitet och liknande. Istället för att i lugn och ro kunna utveckla sin personlighet och sin kultur i en solidarisk miljö tvingas man då att lägga energin på inter-etniska gruppkonflikter. Den differentierade personen har inte dessa problem, men för de mindre differentierade folkfränderna är de allvarliga. Detta innebär att det finns något positivt i ett samhälle som är etniskt homogent, och att repatriering och/eller assimilering blir något som varje personalist måste överväga.
För den som är intresserad av ämnet personalism finns två djupgående artiklar här: http://forum.skadi.net/showthread.php?t=31973
Om skribenten: Joakim Andersen
