Följande text är något av ett experiment.

Att åka kollektivt är alltid något av ett ”rude awakening”. Plötsligt konfronteras man med en sådan uppsjö samhällsrepresentanter att det krävs all ens viljestyrka för att inte slukas av ett förakt för svaghet som likt en vulkan bubblar upp i ens inre.

Den som inte kan inse att det moderna samhället producerar sämre människor, borde kedjas fast på ett bussäte och tvingas åka buss i några timmar. Jag kan garantera att den hycklande humanisten kommer att gå därifrån som en bruten man.

Lukter och odörer

Att åka buss är en spännande resa med näsan före rätt in i dofternas värld. ”Guess that odor?” är en lek man osökt erinrar sig, eller kanske snarare ”gissa bajset”. Den gamle alkisen som slår sig ned i ett av fyrapersonersätena längst fram, med ett djupt ogillande ansiktsuttryck och byxor som ger baggypantsen ett nytt ansikte, stinker urin så att det tåras i ögonen, men de väluppfostrade medpassagerarna uthärdar det stoiskt i tiotals minuter för att inte framstå som dåliga människor. Att resa sig och byta säte skulle ju framstå som ohövligt inte sant? Lukten av flera dagar gammal svett, unkna, instängda kläder, den ”berikande” doften av litervis med parfym, insikten att det fortfarande finns människor som inte borstar tänderna (men som ändå kommer att masa sig ner till socialen och kräva tandvård när konsekvenserna av detta hinner ifatt dem), allt detta är saker man får stå ut med i det moderna samhället, omgiven av människor som fullständigt tappat förmågan att betrakta sig själva utifrån.

Skrik och skrän

Om man tycker att det är ett tecken på slapphet och bristande respekt för andra att tvinga på dem sina kroppslukter, är detta ändå bara början. Människan har minst fem sinnen, och har man sagt A får man säga B, man måste såklart invadera så många sinnen hos sina medmänniskor som man kan.

Den pedagogiska barnuppfostran gör sig ständigt påmind numera, inte bara i bussar utan även på restauranger. Att jag inte går på cafe för att lyssna på ett människobarn som låter som ett båthorn tio minuter i sträck, är ett faktum som överstiger många av mina samtidas intellekt. Föräldrainstinkten slår fullständigt ut de sociala färdigheterna tycks det, och det har hänt mer än en gång att mina samtida slängt upp sin avkomma på bordet i restaurangen och bytt blöjor. Men att åka buss påminner en ständigt om hur bristande insikt i gränserna mellan sig själva och omvärlden många av våra samtida besitter. Det är inte illvilja, och det är inte enbart exhibitionism, som får den överviktiga tjejen längst bak i bussen att delge sina sexuella äventyr med både sin kamrat på andra sidan mobilen, och med oss andra i bussen. Det är inte enbart ett uttryck för kolonisering när allt jag hör på vägen till sjukhuset är högljudda, och som det låter upprörda, diskussioner på serbokroatiska och arabiska. Det är inte enbart en infantil exhibitionism som får den unga syntharen att dela med sig av sina usla mp3or med alla inom 2 meter. Nej, framför allt är det dumhet. Det är raka motsatsen till det jag som traditionalist uppskattar, det är raka motsatsen till medvetande, motsatsen till självkontroll, motsatsen till respekt, motsatsen till intellektuell förmåga, heder, social kompetens. Jag försöker uppnå ständigt ökat kontroll över mig själv och ständigt ökat medvetande om både mig själv och min omvärld, men framför mig sitter två brasilianare och fnittrar som flummiga småtjejer, och använder ordet policia i varannan mening. Och ni påstår att alla människor är lika värda? I think not.

Mjukisar och flockmedvetande

Och ska man fortsätta på samma spår, bör man även nämna hur de klär sig. Slappt, är en sammanfattning som fungerar. Vuxna människor i mjukisar och urtvättade träningskläder från sent 80-tal. Baggypants och kepsar på sned. Smutstvätt i en Ica-påse. Urtvättade t-shirts som blottar flera centimeter naken mage på en 45-årig man. Den som klär sig i mjukisar när han/hon åker buss måste vara den sociala atomen par excellence. Då har man slutat bry sig om hur omvärlden ser på en, det spelar ändå ingen roll, samhället är bara en fiktion, andra människor finns inte, det enda som finns är jag i mina mjukisar som ska hälsa på min vän Knut-Börje/köpa kattmat/panta flaskor. Kan man inte lyfta blicken och försöka se sig själv utifrån, kanske man inte borde åka kollektivt, men det är ju bara min åsikt.

Och varför kan de inte ”gå längst bak i bussen”? Varför stannar de likt en förstoppning av dött kött mitt i bussen trots att det trycker på från ingången och hela bakre delen är folktom? Så många frågor, så lite svar. Varför är vartannat säte otillgängligt för att det blockeras av en yngling som satt sig längst ut och stirrar i golvet med envisheten och den mentala förmågan hos en guldfisk? Varför? ANSWER me!

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.