Individ och person, liberalism och personalism
Enligt den indo-ariska traditionen kan, och bör, människan vara mer än bara en ”individ”, en utbytbar socio-fysisk atom som har en begränsad existens i tid och rum. Individbegreppet tar fasta på den minsta gemensamma nämnaren bland människor (andas, har en kropp, finns i tid och rum, tillhör homo sapiens, har ”mänskliga rättigheter”), men målet för en ”individ” måste alltid vara att utveckla en personlighet (alltså att bli unik, att bli annorlunda, mer, än andra individer). Detta är inte rätt plats för en beskrivning av skillnaden mellan en individ och en person, den som är intresserad kan med fördel läsa vidare om Mounier och personalismen här: http://www.cjd.org/paper/roots/remman.html

och här: http://www.acton.org/research/pubs/papers/history_personalism.html

Blodslinjen
Hur som helst, skillnaden mellan den indo-ariska och den post-kristna synen på människan ligger inte bara i distinktionen individ/person. Indo-arierna såg även den just nu levande människan som ett led i en lång kedja som förband förfäderna med ättlingarna, både rent biologiskt och i en tradition som överlämnades från en generation till nästa. Denna kedja kallades blodslinjen, och det är den vi idag ska ta en närmare titt på. Många blodslinjer kunde spåras tillbaka till gudarna (så ansåg sig exempelvis en del kungahus härstamma från Oden och från Zeus. En nyare inkarnation av detta är teorin om ”Kristi blodslinje” som sprids i Da Vincikoden, och som tydligen tilltalat många läsare).

Blodslinjerna var unika, och kvalitativt olika. De sågs inte som utbytbara, utan varje gång en blodslinje dog ut var det en sorglig tilldragelse. Vidare var det av vikt att hålla blodslinjen ”ren”, alltså att inte fördärva den med ingiften av människor av lägre kast, dålig karaktär, och liknande. Seden med arrangerade äktenskap kan delvis förklaras av detta, blodslinjen sågs som för viktig för att äventyras av ungdomars nycker.

Begreppet ära faller också in under detta. Det var något man till stor del delade med sin blodslinje och sin ätt. Detta i sin tur förklarar fenomenet hedersmord, där man rent fysiskt försöker avlägsna en ”källa till vanära” (vilket jag visserligen inte tänker försvara, då det strider mot min anarkiska grundsyn. Att förskjuta en vanartig avkomma är en sak, men att döda sina barn strider mot normala instinkter och är vanligast i utifrånstyrda skamcentrerade kulturer). Även förfadersdyrkan är lättförklarat när man relaterar det till blodslinjekonceptet.

Det som hänt i modern tid är att blodslinjerna fallit i glömska. Den historielösa individualismen har fått oss att betrakta oss själva som kortvariga atomer, utan historia och utan framtid. Resultatet är att det är rena drifter, bekvämlighet och rentav trender som bestämmer om, och med vem, man för sin blodslinje vidare. Otaliga blodslinjer har som följd av detta utslocknat, ibland med ett aborterat foster som enda spår. Otaliga blodslinjer har också fördärvats, där rena avfallsprodukter tillåtits nästla sig in i dem (”ja vet att han slår både mej å barna mamma, men ja ä ju så käääär.”) Den genetiska insikt som våra förfäder uttryckte i mytisk form med konceptet blodslinjer, har paradoxalt nog fallit fullständigt i glömska i en tid då humanbiologin som vetenskap egentligen uppnått nya höjder.

Och i de fall då det ändå finns blodslinjer som förs vidare någorlunda oskadda, är det idag en rent biologisk företeelse, det förs inte vidare några traditioner, inga historier om förfäderna, inga riter, inga ideal.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.