Då undertecknad spenderat många timmar med att debattera och diskutera olika frågor inom det högre skolväsendets fyra väggar tänkte jag idag bjuda på några grundläggande principer som jag under vägens gång uppfattat som avgörande för dialogernas resultat. Jag har varken läst retorik eller kommunikation; dessa är endast ödmjuka tips om hur man i den politiskt korrekta diskurs som dominerar våra lärosäten kan föra fram radikala åsikter utan att uppfattas som extrem. Beakta att dessa principer specifikt gäller dialoger och debatter som förs med politiskt korrekta meningsmotståndare, även om de är snusförnuftigt fördelaktiga att följa även vid dialog med ideologiskt närstående. Om motsvarande begrepp likt de som presenteras i denna text existerar inom de sociologiska eller psykologiska disciplinerna, vore det ett nöje om detta belystes. Jag har inte haft ork eller tid att plöja igenom dessa två fält för att finna redan vedertagna begrepp, utöver ett fåtal nödvändiga.
I – Gynnsamma förutsättningar
För dissidenter av valfritt slag gäller inte samma förutsättningar som för de som hyser diskursivt legitima åsikter. Personer med mer eller mindre allmänt accepterade åsikter behöver väldigt sällan möta tillmälen ämnade att avhumanisera dem, karaktärsmord, rent hysteriska reaktioner eller andra härskartekniker. Kutym är att använda straw man– och guilt by association-argument vid minsta misstanke om att en åsikt avviker från den rådande diskursens grundläggande axiom. Svagheten med denna härskarteknik är att den utgår från en förlegad schablonbild som än idag tack och lov reproduceras av etablissemanget där politiskt inkorrekta dissidenter framställs som rättshaveristiska, dogmatiska, humorlösa, känslokalla, och framförallt minst sagt mediokra misslyckanden till individer. Det tacksamma med denna ständigt återkommande schablonbild är att politiskt korrekta individer drabbas av en kognitiv dissonans – ett tillstånd där två vedertagna uppfattningar står i konflikt med varandra – när de stöter på representanter för ondskan som till sin karaktär utgör en motpol till de etablerade fördomarna. De vet helt enkelt inte vad de har att göra med; den tidigare kristallklara gränsen mellan metafysisk fiende och vänskaplig debattör blir allt mindre konkret. Denna kognitiva dissonans skall vidare utnyttjas, mer om det senare.
För att uppnå gynnsamma förutsättningar bör en aktör med politiskt inkorrekta åsikter besitta flera egenskaper som kontrasterar den etablerade schablonbilden. Artighet mot individer oavsett bakgrund och ideologi är en grundsten. Någorlunda ödmjukhet mot olika trosuppfattningar och idéer är även det en förutsättning för att uppfattas som en fri, nytänkande och utmanande individ. Detta gäller oavsett om den är genuin eller ett medvetet skådespel, det sistnämnda ter sig dock genomskinligt för människor med någon så när människokännedom. De två egenskaper utöver sunt bondförnuft för att behålla husfriden – som väger tyngst är intelligens och humor.
Du bör som aktör synas och höras och bli ett återkommande inslag i klassrummets diskussioner och idéutbyten. Du är den som kommer med fräscha, spännande och utmanande perspektiv bortom de förlegade, utmattade och dammiga spörsmål som mässas från andra sidan katedern. Denna approach i kombination med goda betyg kommer göra det mycket svårt för både elever och lärare att med hedern i behåll använda härskartekniker för att förlöjliga din intelligens och dina idéers aktualitet, ett vanligt förekommande fenomen i dagens diskurs, där alla idéer som gjort entré innan år 1968 anses vara tankegods från cro magnon-eran.
Humor är det viktigaste vapnet, då det är ett allmänmänskligt drag. Via humorn kan vi förlöjliga det som folk inte vågar ifrågasätta och belysa de absurda paradoxer som utgör den moderna diskursen. Detta utan att för den delen på något sätt ställas till ansvar, eller anklagas för att på allvar vilja införa den löjeväckande och vidskepliga dark side of the force tänk pogromer, massmord och parader med stridsvagnar av tyskt fabrikat – som den senmoderna diskursen hävdar per automatik skulle infinna sig om folk i gemen närmade sig vad som endast kan beskrivas som normala värderingar och idéer. Via humorn tillåts hovnarren med monarkens goda öga – kritisera och förlöjliga det som andra aldrig vågar uppmärksamma med seriös ton.
Till råga på allt är det ovärderligt fördelaktigt att skapa ett socialt alibi i klassen, kort sagt sitta på god fot med flera av eleverna och lärarna. Att i varje klass finna flertalet nya vänner gör det betydligt svårare för någon att använda härskartekniker mot dig, det blir automatiskt fult och explicit mobbning. Mobbning som utförs av en eller få individer har ingen potential att ses som legitim, detta för att mobbningen måste tolereras av gruppen i sin helhet för att inte framstå som kall och empatilös pöbelmentalitet. Förutsättningen för politiskt korrekt mobbning av dissidenter är att offren avhumaniseras, någonting som blir betydligt besvärligare om flertalet i klassen har skrattat och glatt sig i dissidentens sällskap. Du är en rebell men samtidigt en genuint trevlig och god människa. Ständigt med glimten i ögat. Om du är raka motsatsen till denna beskrivning bör du inte företräda någon idétradition överhuvudtaget, speciellt inte om den är fruktansvärt marginaliserad. Åtminstone inte om du vill främja din idétradition bland livs levande människor. Idéers potential är dessvärre inte endast deras rationella och retoriska potens, folk ser även till budbärarens karaktär när det kommer till att fria eller fälla fräna nymodigheter.
II – Proklameringar
Vi kan inleda med vad som inte fungerar inom ramarna för kommunikation med syfte att främja åsikter. Vad vi för enkelhetens skull kan kalla proklameringar utmärker sig genom att de är reduktionistiska, absoluta och uttrycks på ett moraliserande och exkluderande manér. De är tydliga ställningstaganden vars syfte inte är att underminera eller främja en specifik åsikt eller attityd, utan att förstärka den egna personens identitet. Dessa tar sig ofta formen av ett mantra och fyller samma funktion; att medvetandegöra aktivt påminna om samt sätta mental fokus på – en för aktören redan accepterad sanning. Utmärkande för mantra är att de endast tjänar ett syfte för den redan övertygande, deras subversiva potential för att påverka utomstående är obefintlig. Proklameringar utgör en pose, en markör för åsiktsmässig revirpissning. Mer sällan än ofta tar proklameringar inte hänsyn till dynamik och gråzoner, vilket beror på att syftet inte är att nå inflytande. Detta leder även till att dessa uttalanden bemöter kalla fakta samt nyanseringar från mottagaren med en rigid icke-kommunikation. Således utgör proklameringar monologer vilka – oavsett hur provokativa de uppfattas av mottagaren – aldrig uppnår syftet med en reell provokation, att utmana. Mottagaren förvägras ifrågasätta sina egna sanningar samtidigt som han eller hon nekas chansen att finna nya nyanser som både kan komplettera eller falsifiera vedertagna åsikter. Vidare uttrycker ett överdrivet bruk av proklameringar ett starkt behov av att hävda en unik individualitet, att man sticker ut. Det kan tyckas fullständigt normalt genom en anonym pseudonym på Internet eller andra mindre formella sammanhang. I en dialog med syfte att främja vissa åsikter speciellt på en högskola eller ett universitet leder denna strategi endast till att man uppfattas som enfaldig. Och vilka åsikter man än må representera kommer även dessa att uppfattas på samma sätt.
III – Subversiv dialog
Vad jag valt att kalla subversiv dialog är som idealbild raka motsatsen till proklameringar, och förutsätter i hög grad de tidigare nämnda sociala förutsättningarna. Denna form av kommunikation är tyvärr av flera orsaker nödvändig på grund av den rådande diskursen. Ett påtvingat villkor för att kommunicera idéer som inte utgår från vare sig samma värdegrund eller det idéhistoriska språk som idag talas inom maktens olika korridorer. Fram tills den dag då ett eventuellt metapolitiskt paradigmskifte sker är det väldigt kostsamt i många fall helt omöjligt – att genom sin egen vedertagna diskurs försöka främja idéer bland människor som inte ens kan förstå, begripa vad du egentligen säger. Detta beror på att vår diskurs och den rådande politiskt korrekta är så pass diametralt motsatta gällande de mest grundläggande och avgörande ontologiska antagandena att de inte kan mötas på neutral mark, de delar inget fundament som överhuvudtaget kan bringa legitimitet till en motsatt åsikt. Självfallet är detta syftet då den rådande makten i sann Orwellsk anda medvetet manipulerar språket för att förvägra nonkonforma åsikter legitimitet. Utifrån denna premiss är vi tvungna att i många frågor använda motståndarnas diskurs för att göra våra egna åsikter möjliga att förstå för mottagaren. Den subversiva dialogen använder motståndarens egna språk och underförstått – ontologiska antaganden för att visa på hur flera av dagens förfäktade idéer är paradoxala, falska och rent ut sagt stupida. Efter ett försök att underminera en särskild åsikt, måste även ett positivt alternativ presenteras. Kritik som inte följs upp av ett bättre alternativ är slöseri med tid, den lämnar även öppet mål för andra tolkningar och principer att fylla tomrummet.
Subversiv dialog utmärks även av en kameleontartad natur i den mån att aktören bör vara svårplacerad ideologiskt. Här utnyttjas den tidigare nämnda kognitiva dissonansen som uppstår i motståndaren när aktören inte lever upp till den etablerade schablonbilden. Att bekänna färg är att låta sig kategoriseras, vilket i dagens debattklimat är att öppna upp för den gängse synnerligen oärlig – debattekniken att kasta stigmatiserande tillmälen och epitet mot besvärliga dissidenter. Dessa tillmälen kräver aldrig argument, syftet är diskvalificera obekväma individer från debatter i framtiden och att få resten av gruppen att distansera sig från utpekade häxor. Enligt samma logik bör uttalad kategorisering av motståndaren speciellt med epitet som endast är relevanta utifrån vår egen diskurs – också undvikas; detta cementerar endast skyttegravarna och gör det svårare för mottagaren att öppna upp sig för alternativa åsikter. Inte minst är det meningslöst eftersom de skilda diskurserna inte delar samma ontologiska antagande, personen kommer aldrig att känna sig berörd. Ingen som observerar debatten kommer vinnas över av att en deltagare blir kategoriserad med ett epitet som enligt rådande normer inte är stigmatiserande.
Intellektuella därmed inte sagt att alla inom högre läroverk är just detta har väldigt svårt för folk som påstår sig ha enkla svar på komplexa frågor. Och många frågor har de facto inte enkla förklaringar och lösningar. En subversiv dialog utmärks alltså dessutom av att den kommunicerar öppenhet och ödmjukhet inför det faktum att vi inte kan veta allt, den lämnar diskussionen öppen för motståndarna att problematisera specifika aspekter av det presenterade argumentet. Att dra till med reduktionistiska och enkla svar på svåra frågor är frestande men sällan fördelaktigt i längden. På grund av detta bör dialogen föras i sådan riktning att mottagaren på egen hand får fylla i tomrummen, aktivt deltaga och känna att han eller hon tillför ett eget perspektiv till diskussionen. Din debattpartner ska sporras och provoceras i en sådan riktning att den själv kommer fram till det svar åsikt som du själv tänkt presentera som nådastöten i resonemanget. Om den rådande diskursens lösning på ett problem redan har underminerats tillräckligt bra för att så ett tvivel hos mottagaren samt följts upp av ett par välriktade antydningar kan de båda parterna mötas vid en gemensam inte nödvändigtvis fullständigt homogen lösning. Och, om korten spelas rätt, en lösning som liknar den subversiva aktörens egen åsikt.
Vidare bör en subversiv dialog utmärkas genom en avsaknad av allt för övertydlig tendens, det vill säga att aktören ger sken av att ha ett alldeles för starkt personligt intresse – eller vinning - för att propagera för vissa frågor. Manisk besatthet av ett avgränsat antal ämnen bör även undvikas i den mån man vill bli uppfattad som en icke-patologisk person. Alla ämnen skall kunna debatteras, och flera förklaringar och lösningar presenteras för olika slags frågor.
Slutligen, ovanstående observationer har varit effektiva för mig i många lägen och kan förhoppningsvis vara någon av mina läsare till nytta. De är dock inte huggna i sten och det anstår den subversiva dissidenten att anpassa sig efter olika debatter och situationer.
Om skribenten: Mikael Andersson
