I det senmoderna samhället är det få som åtnjuter absolut säkerhet när det gäller världsbild, ideologi och den personliga relationen till samhället.

Vacklande fram rör man sig genom det mörker som följer en uppväxt i relativismens och pluralismens töcken. Där ingenting är självklart, heligt eller rätt.

Självbedrägeri, förnekande och en ilande känsla av att man försöker lura både sig själv och andra i sin närhet. En rädsla över att ge upp, att bryta banden och att våga vara – och förhoppningsvis bli – sig själv. En med åren ökad förväntan från samhället att man skall anpassa sig, ansluta sig till den konforma massan.

Sen, ett ljus i slutet av tunneln. En ny energi, ett nytt engagemang. Vågar man yppa orden, en chans till en potentiell återfödelse?

Härmed inleds ett nytt kapitel i min andliga strävan.

Om skribenten: Mikael Andersson

Mikael Andersson arbetar inom IT och är sedan ett decennium tillbaka politisk och kulturell dissident. Han ogillar absoluta ideologiska beteckningar och ontologisk grobianism och har genom livet försökt att skapa en sammanhängande, sund och realistisk syn på världen genom att plocka guldkornen från flera säckar. Inspireras framför allt av idéer från identitära, anarkistiska, libertarianska, konservativa och postmoderna strömningar. Föredrar att dra sitt strå till stacken genom att träffa människor, föreläsa och föra diskussioner.