Ernst Jüngers anark och Julius Evolas apoliteia är begrepp som beskriver en särskild inställning till samhället, civilisationen och tillvaron i stort och som kommit att bli ett alternativ för differentierade systemkritiker sedan sammanbrottet efter andra världskriget och det påföljande livet i en, med ett sådant perspektiv, ”förlorad värld”.
Efter att krutröken från de båda världskrigen lagt sig var den traditionella ordningen slutligen helt krossad och den europeiska hegemonin ett minne blott. Världen (och Europa) delades i öst och väst, där skiljelinjen gick mellan två modernistiska tvillingideologier, och för västvärldens del var den amerikanska hegemonin över samhälle, kultur och politik ett faktum. Från och med 60-talet kom dessutom väst att brytas ner än mer av den så kallade kulturmarxismen (med de olika grenarna feminism, pacifism och etnomasochism), vilket fört oss till dagens situation.
Två personer som växte upp och verkade i denna posteuropeiska och postheroiska tid, och dessutom i dess kulturella epicentrum USA, var författarna Jack Kerouac och Charles Bukowski som jag tänkte fundera lite kring i denna text.
De hade många likheter, både i skrivandet och i levernet, men också flertalet olikheter. Ett exempel på en passion de båda delade var alkoholen och de brottades med frågor kring ensamhet, meningslöshet och maskulinitet.
”No man should go through life without once experiencing healthy, even bored solitude in the wilderness, finding himself depending solely on himself and thereby learning his true and hidden strength.”
– Jack Kerouac
Jack Kerouac, som med sina medkumpaner i ”beatgenerationen” ofta beskrivs som föregångare till hippierörelsen, något han själv ogillade, refererade till sig själv som ”a strange, solitary, crazy Catholic Mystic” och hade ett stort, om än ganska naivt, intresse för andlighet och utforskade flera av Österns gamla traditioner, särskilt buddhismen, som han behandlade i boken The Dharma Bums. Ett oroligt sökande genomsyrar hela Kerouacs författarskap och längtan efter friheten och den okomplicerade naturen är ofta närvarande.
”I was drawn to all the wrong things: I liked to drink, I was lazy, I didn’t have a god, politics, ideas, ideals. I was settled into nothingness; a kind of non-being, and I accepted it. I didn’t make for an interesting person. I didn’t want to be interesting, it was too hard. What I really wanted was only a soft, hazy space to live in, and to be left alone.”
– Charles Bukowski
Charles Bukowskis sökande var dock mer på det materiella planet och inriktade sig på kroppsliga begär såsom kvinnor och vin. Detta hade nog sin grund i att han var mer utav en utpräglad pessimistisk nihilist än vad Kerouac var och som person betydligt mer oborstad. Han var nonkonform, tidigt trött på en oförstående mänsklighet och ville leva ett enkelt liv bortom allt tvång. Världen kunde dra åt helvete, där fanns mest lidande ändå, resonerade han.
”As I grew older I became a drunk. Why? Because I like ecstasy of the mind.”
Båda författarna visar på en form av ”detachment” från samhället. Kan de beskrivas som ”ryttare utan hästar”? Eller snarare som några som ville undvika ”ritten” överhuvudtaget, ställa sig bredvid och ta en sup?
Citatet ovan av Kerouac minner också om den Jüngerska psykonauten, vilket kan värt att ha i åtanke. Jag får nog anledning att återkomma till dessa båda herrar mer senare. Att kategorisera dem är inte lätt och bör kanske inte heller göras men att de har saker gemensamt med ”högeranarkister”, ”konservativa revolutionärer” och liknande (jmf. t ex Céline) torde stå tämligen klart för den som bekantat sig med deras författarskap.
Relaterat på Motpol:
http://oskorei.motpol.nu/?p=2641
http://oskorei.motpol.nu/?p=1343
Om skribenten: Michael Nordlind
