Ibland blir man positivt överraskad här i livet. I dessa dagar då svensk film främst företräds av substanslöst trams avsett för den lättroade pöbeln (exempelvis Göta Kanal 2 och Män som hatar kvinnor) är det befriande att man ibland råkar på något som bryter mot denna trend. En sådan positiv överraskning var Farväl Falkenberg från 2006 i regi av debutanten Jesper Ganslandt.
Handling och persongalleri
Farväl Falkenberg utspelar sig under en sommar och handlar om fem barndomskompisar från den lilla staden Falkenberg på västkusten. De är alla i en ålder då de egentligen borde ha blivit vuxna men man kan säga att de fortfarande befinner sig i gränslandet mellan ungdomen och ett vuxet liv. Detta märks bland annat på att flera av dem fortfarande bor hemma hos sina föräldrar och att endast en av dem lämnat barndomsstaden. Denne person är Jesper, som nu bor i en större stad och under sommaren kommer på återbesök till Falkenberg. Han tycks ha ganska dålig kontakt både med sin familj och med sina barndomskamrater som han inte träffat på länge. En annan heter Jörgen och är en halvkriminell, impulsiv typ med lite drag av ADHD. Holger är en gladlynt och ganska okomplicerad kille som ger ett gott intryck. Hans bror John är mer lat och känns ganska omogen men båda bröderna har ett gott hjärta. Den femte, David, är kanske den mest intressanta karaktären eftersom han ger ett mer mångbottnat intryck än de andra. Vid endast en yttre bekantskap verkar David vara en alltigenom glad och positiv kille men han visar sig också ha en mörkare sida. Hans grubblerier kring barndomen och framtiden leder så småningom till att han tar ett avgörande beslut som förändrar tillvaron för dem allihop.
Disposition och tematik
Farväl Falkenberg är en väldigt lågmäld film och har ett förhållandevis långsamt tempo. Det är verkligen inte en film för alla och många kan nog uppfatta den som tråkig och innehållslös. Det är sant att det kanske inte ”händer” så mycket konkret på skärmen men detta är blott intrycket man får vid en endast ytlig betraktelse av filmen, utan att studera den djupare och få förståelse för andan och essensen i vad filmskaparna vill förmedla.
I filmens Falkenberg ges en bild av en tid som stannat, där allt är likadant som det var när pojkarna växte upp, bara det att man blivit äldre. Farväl Falkenberg skildrar småstadstristessen och vardagens mer eller mindre händelselösa gång. Om att trivas med tillvaron men också om en längtan bort efter något annat. Man skulle kunna beskriva detta som ett Sverige som somnat. Där livet fortskrider i en småputtrig post-folkhemstillvaro präglad av viss trygghet men samtidigt också utan mål och mening och i total avsaknad av heroiska drömmar eller vilja till stordåd.
En central fråga för filmen är det som berör ”den eviga barndomen”, att allt ska få vara som det alltid varit. Att kunna strunta i omvärldens krav att man måste växa upp och ”bli något”; att man måste flytta till storstaden, göra karriär osv. En önskan om att säga nej till den moderna ytligheten och istället nöja sig med det lilla och det trygga.
Farväl Falkenberg bjuder också på några scener av träffsäker vardaglig tragikomik, exempelvis när man får beskåda bingospelade pensionärer eller den oerhörda pinsamhetskänsla som infinner sig när Jespers ensamma far besöker puben och hamnar i en nödtvungen och substanslös konversation med en annan ensam man vid bardisken.
Foto och musik
Såväl fotot som musiken är enastående och väldigt passande till det långsamma berättandet i Farväl Falkenberg. Särskilt musiken av kompositören Erik Enocksson är fantastisk och lyfter flera scener avsevärt. Man har filmat med skakig handkamera och fotot är närgånget och trevande. Jag får känslan av att filmskaparna velat arbeta främst med att skapa stämningar som man kan känna igen sig i och som kan tyckas väldigt enkla men som döljer något större och djupare. Stämningar och känslor är det viktigaste snarare än vad som rent fysiskt visas på bildskärmen. Detta lyckas man i regel bra med. Riktigt bra till och med. Det känns faktiskt ibland som att den vackra, lugna musiken flyter ihop med de somriga bilderna till ett sorts organiskt samförstånd, ur vilket en stark närvarokänsla sedan uppkommer. Man får nästan känslan av att vara där. I Falkenberg, den sommaren. Just där.
Avslutande ord
I sina bästa stunder är Farväl Falkenberg en träffsäker och känslosam vardagsskildring och samtidsbetraktelse av det senmoderna svenska samhället. För någon som är uppvuxen i Sverige, särskilt då i en etnisk homogen miljö i en mindre stad, är igenkänningsfaktorn nog ofta hög. Även om vissa scener kan vara lustiga finns det ändå ofta en melankolisk och nostalgisk lyster bakom nästan varje bildruta. Det ger en påminnelse om att ingenting varar för evigt.
Jag rekommenderar er att se Farväl Falkenberg men jag kan inte lova att ni kommer att uppskatta den. Den kräver en del av åskådaren – en viss inlevelse och förmåga att se bortom det uppenbara, att absorbera stämningen och känslan i filmen samt att inte ha några vidare förväntningar på vad man kommer att bevittna. Men om ni utifrån min redogöresle tror att ni skulle gilla filmen bör ni ge den en chans. Kanske kommer ni att förnimma några minnen från barndomens somrar. Det kan behövas såhär i kylig vintertid.
För övrigt är titeln ”Farväl Falkenberg” väldigt passande i flera bemärkelser. När man sett filmen förstår man varför.
Om skribenten: Michael Nordlind
