Vilka människotyper vill vi dra till oss? Vilka metoder bör vi nyttja för att nå våra mål? På vilket sätt är kulturkampen viktig? Detta är några frågeställningar jag avser fundera kring i detta inlägg.

Vad som definitivt kommer att behövas i en framgångsrik metapolitisk kamp och en därtill sammanhängande kulturströmning är kreativa, skapande människor med ett visionärt sinnelag och förmåga att se andra perspektiv. Att följa nya spår, förutom de redan intrampade.

Jag talar här exempelvis om konstnärer av olika slag: musiker, poeter, designers, mimare, you name it. Kort sagt; människor med förmågan att gå sin egen väg och som inte känner sig nödgade att bli placerade i ett fack. Människor av den här typen är dock allt som oftast väldigt egensinniga och individualistiska och vill inte bli begränsade av några alltför snäva mallar.

Så tänk för en stund bort dessa mallar! Mallar kan inte implementeras i alltför stor utsträckning i nuläget. Det kommer dock istället att utkristalliseras och befästas så småningom.

Möjligheternas tid

Som rörelse bör vi inte fastna i kollektivistisk sekterism. Om tiden någon gång skulle vara inne för ett sådant förhållningssätt till tillvaron så är dock inte denna tid nu. Detta måste vi bli varse. Tiden nu är istället möjligheternas tid. Det är kreativitetens tid och visionernas tid. Vi måste vara öppna för olika typer av tankar och låta dessa få flöda fritt. Ingen sitter inne på alla lösningar men det finns gott om människor med goda idéer och som skulle kunna bidra med mycket kunskap. Denna kunskap kan dock te sig som okonventionell, udda och främmande för en stor del av de som är skolade i den ”nationella rörelsens” miljö och beteendemönster. Detta är till viss del förståeligt, men det är en attityd med både för- och nackdelar där jag vill hävda att nackdelarna överväger.

Man behöver inte för denna skull tumma något nämnvärt på målen, men däremot är det dags för ett nytänkande vad det gäller metoderna att nå dit! Det är nu vi har alla möjligheter att prova olika typer av metoder och taktiker.

Med ett sommarminne som inspiration

Det måste finnas en överenstämmelse mellan ord och handling. Annars kommer orden att upplevas tomma och urvattnade utan substans. Vikten av en levande kulturkamp är därför i alla avseenden essentiell och jag skall här med ett exempel illustrera varför det är på det viset.

I somras besökte jag en folkmusikfestival i södra Sverige. Det var en väldigt gemytlig tillställning med god musik och gott sällskap. Vad som snabbt kunde konstateras var den förkrossande majoritet etniska svenskar bland denna festivals besökare, något som kan jämföras med andra typer av festivaler och stadsfester, där olika typer av främmande element brukar vara vanligt förekommande.

Man kom här nära det genuina och rena i den svenska kulturen. Att få spatsera över en gammal bro, belägen vid ett vattenhjul, i en svensk sommaridyll till tonerna av fiolspel är en oerhört ljuvlig och stärkande upplevelse, samtidigt som det är en så stark kontrast till det fula, giriga, kalla och falska samhälle som moderniteten har skapat. Det ger för en stund en känsla av hopp i ett fruset hjärta. Det är en känsla man bär med sig ett tag, men som tyvärr ganska snabbt kvävs efter återkomsten till den förhatliga stadens oväsen och smuts.

Vad som dock förbryllade mig en aning var vilket klientel som till relativt stor del befann sig på festivalen, både som besökare och som artister. Jag syftar här på typer som, exempelvis, såg ut som hippies, som hade dreadlocks, som sålde flaggor med reggae-motiv, anarkofeminister med snaggat hår etc. Vad gör dessa typer på en folkmusikfestival egentligen? Vad är det som lockar dem dit? De kanske inte är särskilt aktiva politiskt, men många av dem har otvivelaktigt vänsterpolitiska sympatier, att döma av vilken typ av saker som flera försäljare saluförde.

Att den gröna vågen och vänstervågen på 70-talet sammanföll till stor del är jag medveten om. Dessa människor var hippies och i många fall marxistiskt influerade, bodde i kollektiv eller ute i naturen och började syssla med såväl självförsörjande jordbruk som folkmusik. Varför? Ja, det var kanske inte så konstigt då egentligen; det var en reaktion mot kommersialisering, materialism och byråkrati och de förespråkade ett decentraliserat samhälle med stora inslag av primitivism och organisk kultur. Då kanske folkmusiken sågs som något positivt av dem.

Men i nuläget? Nu när etnomasochismen helt genomsyrar samhället och vi har en omfattande massinvandring. Hatet mot allt som är ursprungligt svenskt och sunt drivs på, särskilt av grupper tillhörande den utomparlamentariska vänstern, en rörelse till vilken dessa människor ofta har sina sympatier. Vad ser då dessa hos folkmusiken? Varför sysslar de med något som går totalt emot deras värderingar?

Jag tyckte att detta var intressant och började tänka en del kring denna absurda situation och vad man kunde göra. Borde inte Vi, som ju faktiskt verkar för ett bevarande, eller snarare återuppväckande, av den nordiska folkkulturen vara djupt involverade inom folkmusiken och närliggande kulturyttringar? Hur kan vi låta dessa människor ha patent på Vår kultur?

Detta är något som jag verkligen känner är värt att reflektera över och ta tag i, på allvar. Och att inte låta detta bli enbart ännu en läpparnas bekännelse, utan också en handlingens.

Kulturkamp och människotypers roller

Min tes är alltså att för att vi skall kunna föra en seriös kulturkamp som tas på allvar och tillika en mångfaldsrik metapolitisk strävan så måste vissa kriterier uppfyllas, där detta borde vara en grundläggande sådan nämligen kontrollen utav vår egna kultur.

För att återknyta till mitt resonemang om de andra människotyperna så är det ju bland annat just i dessa sammanhang som dessa kan komma att spela roll och verka som en kreativ och progressiv influens. Det är ett måste för oss att på olika sätt återerövra de kulturbärande institutioner som finns idag. Här kan även nämnas muséer och hembygdsföreningar.

Invändningar kan nog riktas mot mitt resonemang, något jag inte tänker förbise. Givetvis behövs även organisatoriska, handlingskraftiga aktivisttyper etc. Särskilt krigartyper kan ju komma att bli väldigt viktiga vid en revolutionär situation, men vi är inte där ännu. Man kan inte bygga en djup och bestående rörelse på enbart krigarmaterial, hur gärna man än kan vilja. Alla människotyper behövs, men som det ser ut nu så är det en klar snedfördelning. Den andra människotypen måste upplyftas, inte utfrysas. Då kan våra idéer på allvar bli en kraft att räkna med.

Om skribenten: Michael Nordlind

Michael Nordlind är radikal romantiker, estetiker, tribalist och indoeuropeisk hedning. Han önskar se en global mångfald och är därför starkt kritisk till den nuvarande utvecklingen där världens olika folk och kulturer är på väg att utplånas och ersättas av en enfaldig och själlös konsumtionskultur. Han inspireras av filosofer och författare som Friedrich Nietzsche, Julius Evola, Ernst Jünger, Yukio Mishima och Nikanor Teratologen och uppskattar människor som går sin egen väg utan ett behov av att passa in i någon snäv mall.