Kolstål slås mot kiselhaltig sten. Gnistorna antänder fnösket som antänder trästickorna som antänder veden. Så blir det en eld, en brasa.
Kaminen är av svenskt järn. Den är husets hjärta och håller elden levande – men under kontroll.
Jag kan glömma tiden och sitta och stirra genom det härdade glaset i luckan, även sedan lågorna falnat och allt som återstår är glödens pulserande. Gäster gör samma erfarenhet. Vem behöver teve?
För snålt spjäll och elden kvävs sakta och lämnar sot och träkol efter sig. Alltför mycket luft och lågorna blir oroliga och bångstyriga. För att få mesta möjliga värme precis framför kaminen kan luckan öppnas på vid gavel, nog så angenämt en stund, men huset kyls sakta ned av det, eftersom härden då drar in mängder med luft som bara åker ut genom skorstenen. Vintern fyller på utifrån och huset kallnar. En öppen spis är ett vackert slöseri.
***
Av en granne köper jag rundved, kapad i rätt längder (att såga för hand är i slitsammaste laget). Jag måttar, höjer tvåhandsyxan högt över huvudet och låter den sedan falla med kraft och precision. Klabben klyvs och kubben fångar upp eggen. Denna till synes enkla rörelse väcker något i mig. Vedhuggning är välgörande för både kropp och själ.
Energin i träet är från bygden. Bok, björk och ask har lapat sol, vatten och mylla i decennier för att jag ska kunna släppa lös deras kraft i mitt hus. Hårt arbetande män har planterat, kultiverat, avverkat, transporterat och sågat upp dem. Varje enskilt vedträ är ett konkret bevis på det – så ett mått av tacksamhet är på sin plats. Det är bygdens levande historia som värmer mig, inget mindre.
***
Självklart är detta att betrakta som sexism och rasism och med tanke på de multipla riskerna är det underligt att det fortfarande är tillåtet att hantera eld för gemene man. Att konsten att tämja lågorna, inre såväl som yttre, är en av civilisationens grundpelare bekymrar säkert inte våra omtänksamma och allseende överförmyndare, och varje ny kull måste ju få förbjuda något eget. Kanske väntar de bara tills opinionen är mogen. Det kliar i deras fingrar.
Därför sparar jag elddonet, inte bara på grund av low-tech-vurmen, utan för att behålla en möjlighet. Den dag då allt från lägereldar och kaminer ner till minsta stearinljus har förbjudits – för vårt eget bästa givetvis – och tändstickor inte längre får säljas, då finns magin ändå kvar i det tysta samförståndet mellan stål och sten, redo att åkallas igen när nöden kräver det, och det lär den göra.
Ett hus behöver ett hjärta – liksom ett folk behöver sin själ.
//H.L
Om skribenten: Henrik Lind
