Det har varit en torr vinter, nästan snölös. Vattnet i ån står lågt och jag hittar en nyfallen trädstam att balansera över på. Vid dess rotvälta på andra sidan växer redan blåsippor och viol. Dit tar jag mig, torrskodd.
Väl uppe ur ravinens lä låter jag stormen fylla mina lungor. I byarna kan jag luta mig mot den. Från väster kommer den, som så ofta, och med den kommer våren. Det är berusande.
Att gå in i skogen nu är oklokt. En fallande gren kan krossa min skalle. Nåväl – det finns värre ställen att dö på och värre dagar.
En svart korp kämpar ovanför mig, också mot vinden. På något sätt hittar den luckor i luftströmmarna och kommer vidare. Varför västerut, just nu? Kanske ställer den samma fråga, om mig.
Mitt i skogen finns en raserad kungagrav från bronsåldern. Jag sätter mig på en sten för att skingra tankarna. Stormen sliter i trädkronorna och jag kan höra grenar knäckas. Det är i sin ordning. Någon gång måste de ju falla.
Också stadens katedraler är av sten och hyser gravar, men ingen vind når dit in – knappt människorna heller, numera. De är tomma. De är långt bort.
Just här och nu är jag hedning. Solen dalar sakta och luften kallnar.
Det är vår.
Om skribenten: Henrik Lind
