Det dammar oroväckande mycket i gräset. Kängorna blir alldeles brungrå, ögonvrårna svider lätt och munnen känns torr. Nej, askmolnet har inte lagt sig helt, här på den ödsliga plats där Gunnar Hámundarsons gård Hlidarende i Njals saga ska ha legat. Några får hukar bakom ett stenblock. Det blåser nästan storm nu.
På andra sidan dalen reser sig Eyjafjallajökull, den vulkan som stod för förra årets spektakulära utbrott. Grímsvötn ligger många mil härifrån, men det måste ändå vara dess aska som far runt här, nu bara några dagar efter att berget vräkt ut femtontusen ton materia i sekunden (!), på ett enda dygn mer än vad Eyjafjalla gjorde sammanlagt under sina fyrtio dagar av raseri.
Det är lätt att känna sig ödmjuk, ja fullständigt obetydlig, inför dessa oerhörda krafter. Nyttigt. Och detta är ändå bara ett halvlitet utbrott, om än Islands största sedan 1947. När den avsevärt större vulkanen Hekla vaknar, vilket geologerna räknar med snart ska ske, då är det allvar. Så har vi ju Laki och Katla också…
***
Ett år har gått sedan mitt första besök hos vårt nordligaste broderfolk. Intrycket av en befolkning präglad av sammanhållning och homogenitet bekräftas, särskilt jämfört med de flesta andra europeiska länder av idag. Vänligheten är påfallande och i tidningen kan man läsa om hur alla hjälps åt solidariskt vid katastrofer som denna, där bönder har fått sina skördar fördärvade och boskap har dött. Överallt pågår sanering av aska.
Islänningarna kanske svetsas samman av de naturens prövningar som präglat ön genom hela dess historia, eller så är det en konsekvens av man hållit fast vid sitt nordiska kynne, inte minst genom det välbevarade språket. Sannolikt är det en kombination av båda.
Jag hinner nätt och jämnt med en dags utflykter innan utbrottet kommer och sveper in halva ön i en brungrå dimma, på sina håll så tät att man knappt ser handen framför sig. Askan, som bildas när glaciäris smälter ner i lavan, är tyngre än fjolårets och faller tjockt på allting. Till detta kommer en osedvanligt iskall majmånad med snö och starka stormbyar. Det är som om alla de fyra elementen bestämt sig för att samverka och ge en liten lätt föraning om vad de faktiskt kan åstadkomma.
I Reykjavik sträcker sig den nygotiska Landakotskirkja – byggd i betong 1929 och Romersk-katolska kyrkans huvudsäte på ön – mot de mörka skyarna. Människor samlas därinne till bön för nära och kära i sydöst och för att Hekla inte ska väckas ur sin slummer av Grímsvötns oro. På trottoaren utanför hastar enstaka fotgängare hemåt, några med munskydd. Staden håller andan.
Men det lugnar ner sig, för den här gången. Efter några dagar kommer flygtrafiken igång igen och allt återgår till det normala. Men vi har fått en liten påminnelse om vilka krafter som finns under och över oss.
Och jag skänker en tacksamhetens tanke till den kraft som, än så länge, håller dem i schack.
// Nilrik
Relaterat:
Om skribenten: Henrik Lind
