Hon är svensk. Han är det inte. Det är mest hon som pratar, men om vad kan jag inte höra. De vet inte att de är iakttagna. Här i centrum av staden finns bara kontor och affärer och mitt i natten förväntas de vara folktomma. Av praktiska skäl har jag likväl valt att övernatta i en av lokalerna men sover gör jag inte. Från mitt fönster på fjärde våningen har jag bra uppsikt över torget. Det unga paret går och drar i bildörrar, liksom i förbifarten, som en gammal vana. Ibland stannar de, kikar in i någon bil och tar ett extra varv runt den. Min egen står där nere någonstans. Låste jag den verkligen? Inte förrän efteråt slår det mig att jag kunde, eller borde, ha ringt polisen. Men vad skulle ordningsmakten kunnat göra, å andra sidan? Ord skulle stå mot ord och strax är paret borta.
Kyrkklockan slår tre. Allt är åter stilla.
Lite senare kommer ett så kallat ”ungdomsgäng” släntrande, som om de ägde stället, men rotlösa, ansvarslösa. Den yngste kommer på efterkälken och skriker något som jag inte kan förstå. Han krossar några flaskor mot en husvägg. Det är en brokig och bråkig samling pojkar, även de omedvetna om att jag observerar dem. Vad har drivit ut dem på dåligheter i novembernatten? Knappast materiell nöd: de har mobiler och flotta kläder – ja, en långt högre standard än de flesta här hade för bara några årtionden sedan. Var är deras hem? Inte här i alla fall, och de vet om det och beter sig därefter. Snart har även gänget försvunnit ur mitt synfält.
Kyrkklockan slår halv fyra och än är det långt kvar till gryningen, långt kvar.
***
På en annan, smärre ort i regionen uppförs en ny lekplats. Den är tämligen ambitiös med flera spännande attraktioner för de små. Två nätter efter färdigställandet har den vandaliserats med sönderbrutna brädor, glasskärvor i sandlådan och begagnade kondomer fastknutna på gungor och räcken. Och så de obligatoriska hakkorsen, inbrända i plastmattor och ristade i träbord. Det är såvitt jag vet den enda symbol som i sig själv är förbjuden. Troligen utgör just det dess lockelse mer än den parentetiska irrlära som senast använde den. I vilket fall som helst är det nog lite si och så med det sociala kapitalet här…
Skolor bränns eller slås sönder allt oftare och värre. Den som vill göra en civil insats kan ansluta sig till Riksnätverket Nattvandrarna, men det går trögt med rekryteringen här omkring. Folk har ju sitt eget att sköta, och det kan vara farligt att konfronteras med ligisterna. Jag tar ibland själv några svängar runt skolorna nattetid, men har inget sett, ännu. Vad skulle jag göra om jag, ensam, fick bevittna en grov skadegörelse eller ett överfall? Att ringa polisen vore meningslöst. Närmaste station ligger minst tjugo minuters bilväg bort. Övervakningskameror? Helst inte. Det är en kortsiktig nödlösning som bara berövar medborgarna deras moral genom att ersätta den. Obrukade färdigheter tillbakabildas och utan den inre samvetskompassen är vi förlorade. Nödlösningar har en obehaglig förmåga att bli permanenta.
***
Det finns dock bortglömda kvaliteter hos natten. För det mesta styr jag stegen bort från den i alla bemärkelser artificiellt upplysta världen. Om man drar ett streck över det bakre hjulparet i Karlavagnen och låter det fortsätta i samma riktning så träffar det Polstjärnan. Den ligger alldeles nära den punkt på norra hemisfären kring vilken alla stjärnbilder roterar. Polstjärnan företar bara en ytterst liten cirkelrörelse på natthimlen och har i alla tider använts som navigeringspunkt för norr.
Här nere på jordytan förändras mycket. Stjärnhimlen förändras visserligen också, men ytterligt sakta med mänskliga mått mätt, och konstellationerna ser inte riktigt likadana ut nu som under antiken. Likväl är den det närmaste vi kan komma en evig och oföränderligt fast punkt i tillvaron. Jag vandrar gärna under den, utan lampa eller kompass – men kanske inte i skogen just. En kvist i ögat för många år sedan gör sig fortfarande påmind.
Människor är ju i motsats till flertalet andra däggdjur nästan nattblinda. Vårt under dagtid överlägset mest använda sinne är inte mycket att komma med när vi inte har lyse. Men det är fascinerande hur de andra sinnena skärps i stället. Under månlösa nattvandringar känner jag varje ojämnhet under sulorna, hör löv falla till marken och smådjur ila undan bland snåren och jag känner lukten av multnande växtdelar och kanske på avstånd ett kadaver -Â tydligt, starkt och närvarande. Kylan sticker i huden. Efter ett tag ser jag handen framför mig, men knappt längre än så. Vid en stenig brant är jag tacksam för den ledsynen, trots allt, men gick jag här ofta hade jag kunnat klättra ner ändå.
***
Är då inte också jag iakttagen, liksom ligisterna i stan? Jovisst, men inte som av en misstänksam övervakare. Under stjärnorna är jag sedd och vägledd.
Det är en avgörande skillnad.
// Styrka och värdighet
Nilrik
Om skribenten: Henrik Lind
