Vi svenskar har en överhet som är revolutionär. Liberala och ”moderater” är lika begivna på dynamik, på omvälvning, som socialister. Alla ideologierna har sin upprinnelse i den Franska revolutionen. Och alla har ett gemensamt upphov, i frimureriet. I Sverige tar man över makten från den gamla kristna överheten under kriserna mellan 1792 och 1809.
Den svenska överheten arbetar inte med order. Man beordrar oss inte att göra saker. Man ändrar på förutsättningarna. Man påverkar våra villkor. Men vet att om man inte tilltalar oss direkt, så fattar vi i regel inte heller att vi är föremål för påverkan. Och då sätter vi oss inte på tvären. Mottot är ”Ordo ab chao”. Kaos först. Sedan en annan ordning. En ordning i överhetens intresse.
Överheten arbetar med dynamik. Höger. Vänster. Mitten. Höger och vänster spelas ut mot varann. Men det är alltid mitten som har makten. Och mitten är aldrig någon mitt, i någon verklig mening. Mitten är extrem. Mitten är alltid extremt benägen att följa överhetens instruktioner, överlämnade och dryftade i de salonger där aktörerna har sitt verkliga umgänge med varann, långt utanför ”det parlamentariska systemets” officiella fora.
Överheten har inte massimporterat människor från tredje världen för att bemanna välfärden. Ja, det är vad man säger på teve. Ja, det är vad 40-talisterna tror. Men så är det inte. Man har importerat ett folkmyller för att få till stånd en ny dynamik. Ett besinningslöst slagsmål mellan ideologiska ytterligheter som överheten kan sitta och betrakta från sin plats på läktaren.
Det mångkulturella tumultet är en dynamik av ett slag som vår revolutionära överhet gillar. Det är därför det får fortsätta. Kostar den människor livet? Blir samhällsliv och politik en enda röra? Finns det inget förnuftigt offentligt samtal längre? Råder inbördeskrigsliknande förhållanden? Ja, inte stör det överheten. Överheten gör ett beklagande eller två, för formens skull. Iscensättningen ska ju föreställa demokratisk. Kristillståndet, dynamiken, får fortsätta ostörd. Man har en dynamik i politiken som är i hög grad till överhetens belåtenhet, därför att den är helt i överhetens eget intresse av kris och omvälvning, en evig röra som ingen begriper utom anstiftarna.

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.