EU-frågan är lika död i Frankrike som den är här i Sverige.
Skälet till det är att man skyndar sig att ta död på den så fort den sticker upp. Byråkratin vill ha den död. Systempartierna vill ha den död. Murvlarna vill ha den död, eftersom systemet vill ha den död – vem biter den hand som föder en? Frågan är död, eftersom alla önskar den död.
Alla? Inte riktigt. Francois Asselineau var ämbetsman när den senaste folkomröstningen i saken ägde rum, 2005. Presidenten, Sarkozy, önskade för egen del fortsatt ”integration” i EU. Av någon anledning lät han hålla en folkomröstning ändå. Det visade sig att Sarkozy hade räknat fel. Det blev inget ja i folkomröstningen. Sarkozy förlorade. Franska folket sade nej. Men Sarkozy lät inte besvära sig. Han fortsatte oanfäktad ”integrationen”. För Asselineaus del var det droppen. Asselineau tog tjänstledigt från sin tjänst som Inspecteur général des finances, en hög post i den franska förvaltningen. Och så trädde han i opposition. Han bildade ett nytt parti, Union populaire républicaine, UPR, och ställde sig i spetsen för det.
Ja. Vid det här laget är det faktiskt en del andra organisationer och partier utanför parlamentet som också säger sig arbeta för ett franskt utträde. Det har sin riktighet. Men de ljuger. Inget av dem är i stånd till mer än ”kritik” och vanmäktigt gnäll om önskvärdheten av en ”ändring” av traktaterna. UPR är Frankrikes enda FREXIT-parti. Asselineau avfärdar dem som systemlojal skenopposition med uppgift att se till att ett utträde inte kan äga rum.
Asselineau och hans partikamrater har stretat på i den underfinansierade utomparlamentariska politiken i nästan tjugo år. Asselineau har inte sparat sig. Han har skrivit. Han har satt upp en hemsida som hör till det franska politiska livets mest besökta. Han har hållit anföranden, en del av dem fyra timmar långa. Han har rest i hela landet. Han har hållit sommar- och höstseminarier. Han har ställt upp kandidater i lokalval, parlamentsval och EU-parlamentsval.
2017 lyckades han att krångla sig med bland de kandidater i presidentvalet som kvalificerat sig slutgiltigt och därför fick vara med i systemteve. Asselineau gjorde en insats i teves valdebatt som många fransmän fortfarande minns. Asselineau utmärkte sig som den som kunde underbygga påståenden med fakta och relevanta hänvisningar till grundlagen, med angivande av kapitel och vers. Och han avslöjade för tevepubliken hur det skulle komma att bli i Frankrike efter presidentvalet. Asselineau sade: ”Ett ska ni veta. Det saknar alldeles betydelse vem av de här närvarande ”stora” kandidaterna som vinner i valet. Det är det här dokumentet som avgör vilken politik som vinnaren kommer att föra”. Och så tog han fram och viftade han med ett papper. GOPE. ”Les Grandes Orientations de Politique Economique”. EU-kommissionens direktiv för den ekonomiska utvecklingen i EU.
Torsdagen den 6/2 blir det debatt till sist. Systemmedierna nämner Asselineau bara när de måste. Men alternativmedierna släpper fram honom. Och mer och mer, tycks det mig. Sud Radio bjuder in honom. Ligne droite/Radio Courtoisie. Och Tocsin. En del av invandrarna. Asselineau är omtyckt både bland kabyler och afrikaner. Det är inte så konstigt. Asselineau är ett slags gaullist. Invandrare i den äldre generationen gillar de Gaulle.
Den här gången är det Florence Houdiakova på Tocsin som bjuder. Och hon har lyckats med något nytt. Hon har lyckats att få en företrädare för ett av de stora partierna att ställa upp på debatt.
Asselineaus motpart i den här debatten heter Gentillet. Gentillet är en ung advokat verksam i Paris. Gentillet företräder Rassemblement National; Marine Le Pens parti, den systemanpassade efterföljaren till faderns, Jean-Marie Le Pens parti, Front National.
Gentillet liknar den allmänt hatade presidenten, Emmanuel Macron, lite. Det är inte någon fördel för honom att han gör det. Inte bland Tocsins lyssnare.
Houdiakova ber debattörerna om ett inledande anförande. Sedan får de slåss.
Asselineau får börja. Asselineau säger att EU är en i grunden amerikansk struktur vars syfte är att fjättra och fördärva nationerna i Europa. Nej, det går inte att ändra på traktater och politik. Alla grundläggande statuter kan ändras bara om alla medlemsstater kan enas härom. En sådan enighet är alldeles utesluten, menar Asselineau. Den kommer aldrig att se dagens ljus. Staterna i Europa fortsätter dessutom att föra mer eller mindre nationell eller i alla fall olikartad politik inom EUs strukturer, säger han. Asselineaus exempel är Luxemburg och Lettland. Luxemburg ivrar för globalisering av jordbruket, just nu ett frihandelsavtal med Sydamerika, Mercosur. Luxemburg har inget eget jordbruk, så jordbruket bryr man sig inte om, i alla händelser inte det franska. Man är däremot i hög grad intresserad av globaliseringens kapitalströmmar, för de strömmarna går genom bankerna i Luxemburg. Lettland vill vara USAs jycke i kriget med Ryssland. Båda de här staterna för politik i eget intresse, inom Unionen. Ingendera politiken är i franskt intresse, säger Asselineau. Det finns bara en utväg för den som vill rädda Frankrike undan undergång i globalisering och krig: utträde.
Gentillet säger att i hans parti hakar man inte upp sig på traktater och lagar. Man vill rädda ”den franska identiteten”. Det är bråttom. Invandring och mångkultur håller på att ta död på Frankrike. Något måste göras. Hur? Gentillet måste medge att han fortfarande tror på det där som Asselineau har underkänt som omöjligt redan i sin inledning: omförhandling. Om bara Rassemblement National lyckas att komma till makten, då ska EU få se, då ska det bli omförhandling av.
Det är Asselineau som vinner. Asselineau demonstrerar att EU inte kan ändras. Och Gentillet är inte i stånd att vederlägga honom. Det blir ett litet utbyte om invandringen, som Asselineau också vinner. Det är EU-kommissionens Ylva Johansson som formulerat Unionens politik, vad det angår. Johansson har sagt att fyra miljoner utlänningar ska in i Unionen, per år. Nej, Meloni har inte stoppat den utvecklingen; hon har bara bytt namn på de invandrare som Italien tar in; en del av de tidigare ”illegala” invandrare har ombenämnts ”legala”. Det är allt. Italien tar fortfarande emot precis så många främlingar som Ylva Johansson har dikterat att EU ska ta in. Och nej, den utvecklingen kan man inte hejda med en omförhandling. Den kan hejdas bara genom ett utträde.
Det är inte jag som säger att Asselineau vinner. Inte enbart. Det är kommentarsfältet. Filmsnutten på YouTube har visats 16 tusen gånger under de åtta timmar den legat ute. Under den tiden har lite drygt åtta hundra tittare skrivit kommentar. I stort sett alla menar att Asselineau vunnit debatten. En skriver: ”Jag ska be att få tacka advokaten så mycket. Han har övertygat mig om att det är Asselineau som har rätt”. En annan skriver: ”Gentillet för ett ovanligt knasigt resonemang. Man är medlem i en förening. Medlemskapet är dyrt. Verksamheen passar en inte. Och man finner stadgarna orimliga. Asselineaus lösning: Man lämnar föreningen. Gentillets lösning: Man bryter mot föreningens stadgar och försöker sedan att få de andra medlemmarna att gå med på att stadgarna ska ändras, och det gör man genom att hota med att sluta betala medlemsavgiften… Det där (Gentillets lösning) är ju galenskap.”
Om skribenten: Mats Loman
