Det börjar inget vidare. Det är grått och blött i Bjärnum den här måndagen. Jag har det så beställt att jag inte behöver gå ut så mycket idag. Jag kan i stort sett sitta inne och päsa i brasvärmen. Det är i alla fall vad jag tror. Ja, för sedan plingar det i telefonen. Och då är det kört. Plikten tillåter inte att jag blir kvar i stugvärmen. Jag har fått ett SMS. Jag måste ut. Jag måste ovillkorligen pallra mig iväg ner till ICA och paketutlämningen där, för jag har fått paket och det måste hämtas ut. Vad det är i paketet? Ja, det är ingen hemlighet. Det är garn. Mor ska sticka en tröja åt svärmor. Och jag är faktiskt livad för uppgiften. Tröjan kommer att bli en fin tillgång i det svåra diplomatiska arbetet i familjen. Svärmor och jag är ofta försatta i hård strid med varann. Särskilt om politiken. Tröjan kommer att sitta som en smäck. ”Gaza hit, Ukraina dit. Jag delar inte din uppfattning. Putin är en förträfflig man, och ni kvinnor har inte i politiken att göra… Men du, titta vad jag har åt dig! Har du sett så fin den är…”.
Jag tar mig märkligt nog förbi alla hindren inne på paketutlämningen. SMS, bank-ID och Fan och Hans moster. Jag får ut paketet. Och det är med det i famnen som jag sedan vid gott lynne skrider tillbaka ut ur köpladan och därvid får syn på en skylt som med ens försätter mig i hänryckning. Det är ett skrivet budskap och en läcker bild. ”Morotskakans dag”, står det. Morotskakans dag!
Jag inser att det måste bli invändningar här. Det här kan ju inte accepteras. Det måste göras gensaga. Man kan ju inte ha morot i kaka! Moroten är en grönsak. Grönsaker har inte i bakverk att göra. Och jag medger villigt att så förhåller det sig. Grönsaker har inte i bakverk att göra. Men vad just moroten beträffar så förhåller det sig faktiskt så att moroten är en stor tillgång vid bak. Både i matbröd och kaka. Brödet blir mycket saftigare med morot i degen. Kakan också. Och av moroten blir det i regel intet kvar. Inte ett besvärande något. Inte av smaken, vill säga. Så det är faktiskt bara att tuta och köra.
Det kan bli en del andra invändningar också, tänker jag. Det finns andra som anspråk på den här dagen. Och de kommer inte se nådigt på detta mitt försök att något bestrida deras anspråk. Titta i almanackan så får ni se. Måndagen den 27 januari. Det står där. Det står där vad som är föreskrivet tema den här måndagen. ”Förintelsens minnesdag”. Jag tänkte inte så mycket på det på morgonen innan jag gav mig iväg till ICA. Men jag hann med att fika lite hos mor också. Man kan det, om man är bosatt i en by och har för vana att kravla sig upp halv sex på morgnarna. Och det var mor som förde saken på tal. Hon är vaken, morsan. Hon hänger med. Hon lyssnar på radio (Teve, det är dock ett nöje för slödder…). Vi hade satt oss till bords. Vi hade gått igenom vardagens elementa. Dagsformen, sömnen, vädret… Morsan hade förstås noterat sig dagens föreskrivna tema, och hon hade naturligt nog harmats över det. Och jag vill inte undanhålla min presumtiva läsekrets min mors överväganden på Morotskakans dag. Så här sade hon, morsan: ”Jag tycker de är överallt numera. Överallt! Och det blir ju rätt underligt till sist. Det är så synd om dem alltid. De är så förföljda. De är sådana offer. Men i Palestina är de ju inte de som är offer; där är det ju de som är mördarna. Det är ju väldigt underligt att man hela tiden framställer dem som offer, när de också är sådana hemska mördare…”.
Jag har fel, förstås. Det är inte Morotskakans dag idag. Jag vill mycket gärna att det ska vara Morotskakans dag i dag. Särskilt idag. Men jag slår upp saken när jag kommer hem från ICA, och jag ser att jag har fel. Morotskakans dag infaller den 3 februari. Det är ICA som har lite bråttom med sitt firande, av lätt insedda skäl.
Jag tröstar mig med att det ju inte är ”förintelsens dag” heller, egentligen. Och det skulle vi svenskar ha alldeles klart för oss också, om det inte hade varit för Gustaf III. Gustaf III var frimurare. Han släppte loss agrarkapitalisterna i det svenska jordbruket. En lustig detalj i det sammanhanget är att Rutger Maclean på Svaneholm nog inte var den skotte som man sagt att han var. Macleans äldsta anfader på svensk botten uppgavs vara det. Skotte. Jo, men han skrev sitt namn ”Mackeleer”, inte Maclean. Man har bevarat ett skriftligt dokument av anfaderns hand. Mannen skrev på tyska. Inte på engelska. Mackeleer är tydligen holländska och betyder ”mäklare”. Vi har alltså att göra med en tyskspråkig avkomling till ”mäklare” som försökte att dölja vad han var och därför förde sig fram som skotte. Vad var han egentligen? Ja, jag har mina aningar, det måste jag säga. Maclean var ju en man med en misstänkt plasticitet i identiteten. Och en påfallande hänsynslöshet. Nå. Gustav III släppte loss Maclean och de andra rovdjuren i det svenska jordbruket. Följderna var verheerend men visade sig först efterhand. Bondbyn blev sprängd. Den by som varit svenskarnas habitus sedan järnåldern sprängdes i bitar. Svenskarna var sedan en hemlös och vida kringirrande flock i tillvaron under hela 1800-talet. Och det var inte allt han ställde till med, Gustaf III. Gustaf III utplånade det kristna året också. Han sprängde almanackan. Alf Åberg är en av få svenskar som har förstått och skrivit om det där. Nästan alla andra svenskar som har yttrat sig om detta har behandlat den här katastrofen som en liten fas i den nödvändiga utvecklingen hän mot modernitet, ”demokrati” och hög standard i villan framför teven. Åberg hade förstått vad det var: en katastrof. Jan Öjvind Swahn har skrivit om de kristna helgdagarna som försvann. Var det Swahn som skrev att de kristna helgdagar som svenskarna berövades under Gustaf III motsvarar en hel industrisemester på fem veckor? Nåja. Det var han eller någon annan. Sossarna gav oss alltså senare bara tillbaka det som den gudlöse Gustaf III hade tagit ifrån oss – och de hade panna att sälja oss det som något nytt och fint som vi aldrig hade haft förut. Och som sagt: Om det inte hade varit för den gudlöse kungen och hans vansinniga experiment i social ingenjörskonst på nationens bekostnad, ja då hade vi svenskar nog inte gått att inbilla att det är ”förintelsens dag” den här måndagen. För det är det inte. Vi hade vetat att det är måndagen efter den tredje söndagen efter trettondedagen i Vår Herres år 2024. Den här måndagen är Vår Herres dag lika mycket som vilket annan dag på året som helst. Inte den judaistiska dödskultens dag.
Antisemit? Jag? Det enklaste blir väl att jag svarar ja på den frågan. Egentligen är svaret nej. Jag tror inte att judisk ras betingar något alls, inte vad tankar och beteende beträffar. Vad det nu är för något, ”judisk ras”. Jag är inte anhängare till någon teori om biologisk determinering alls. Jag tror på Gud Fader Allsmäktig. På Fadern, Sonen och Anden. Logos! Inte på köttet. Inte på biologin. Jag tror att den judaistiska ideologin, den ideologi på vilken den judiska identiteten är grundad, gör anhängarna därav till fiender för hela mänskligheten, inget mindre – men jag tror som sagt inte att ondskan sitter i köttet på dem. E Michael Jones skriver och säger att det förhåller sig så. Gud är Logos! Och ”mänsklighetens fiender”, det är en benämning på judaisterna som Jones inte har hittat på själv. Den finns i Johannesevangeliet. I Bibeln! Jag följer Jones i detta. Ingen kristen i världen går upp mot E Michael Jones, vad sanning och mod beträffar. Judaisterna gillar förstås inte Jones’ och min logistiska antijudaism heller, fast den alltså inte är någon antisemitism. Jones och jag tror inte att det är rätt att stänga in judaisterna i köttet, i biologin. Människan har inte hela sitt liv i köttet. Ska inte ha det. Vår Herre har andra avsikter med oss. Om juden konverterar och blir kristen så är han vår broder. Så är det. Amen. Ja. Men vi vet också hur det också är: Om judaisterna inte gillar oss, då åker vi dit och blir ”antisemiter” ändå, fast vi kanske inte vill det och inte är det. Ja, för judaisterna är innehavare av ett problemformuleringsprivilegium. Det är de och de ensamma som bestämmer vem som ska kallas antisemit. Till och med i vårt eget land. Vi svenskar kan tycka vad vi vill om det. Vi kan högljutt betyga vår oskuld – och förspiller ofta vår tid på att göra det. Det tjänar ingenting till. Det är som i den där romanen av Kafka. Det finns ingen besvärsrätt. Ingen rättslig hantering alls. Anklagelse, prövning, dom och straff. Allt är ögonblickligt. Och hela förloppet kan klaras med en enstaka notis i en tidning. Det är inget att göra åt detta. Tills vidare. Det är enklast att bara finna sig i det. ”Jaja, jag är väl det då. Antisemit. För all del. Kan vi möjligen komma tillbaka till sakfrågan också..?”. Den kvicke Andrew Anglin gör så. Det är så han hanterar den fräcka skuldbeläggningen. ”Kalla mig vad fan ni vill”, säger han, faktiskt i varenda text som han skriver. Han säger det, och han säger: ”Se om jag bryr mig.” Anglin är en ohängd slyngel på många sätt, i alla fall i det språkliga uttrycket. Men vad den fräcka skuldbeläggningen beträffar är han en ren förebild. En man att ta efter. Han är för övrigt kristen också. Faktiskt.
Om skribenten: Mats Loman
