Det är inte samma sak, står det.

”Högkänslighet” är inte detsamma som ”neuropsykiatriskt funktionshinder”.

Nej, det kan hända.

Men det är precis samma sak som ”hysteri”. Eller som Jordan Peterson säger, ”high on trait neuroticism”.

Sydsvenskan har ett helt reportage om saken.

Och det är klart: Vi skulle förstås inte läsa det här med samma iver om det var en avhandling. Avhandlingen finns utan tvekan, någonstans. På ett kapat katolskt universitet i den amerikanska mellanvästern. Och det är bra att den finns där. Om avhandlingen inte fanns på det där universitetet, skulle Sydsvenskans medarbetare inte kunna skriva det här reportaget. Inte så det verkar sant.

Tidningens medarbetare för djupstudier har letat upp en ”högkänslig”. Det är en kvinna, givetvis. Ja, för det är hysteriska fruntimmer det handlar om här. Fast man alltså kallar det ”högkänslighet”.

Sydsvenskans hysterika är egen företagare och mor. Hon är mycket duktig, mycket framgångsrik. Den här toppbruttan jobbar i ”yoga”, får vi veta. Och det vet ju alla att yoga är en stor och mycket viktig bransch i den svenska ekonomin. Yogan omsätter enorma belopp. Massor av människor har sin dagliga sysselsättning i yoga. Flera är framgångsrika entreprenörer. Man kan läsa om dem i affärspressen nästan för jämnan. Frågan är om det inte är yogan som är landets framtid, egentligen, nu när produktionen av nyttigheter stannar upp och backar – ja, faktiskt faller som en sten i ett regn av desperata räntesänkningar.

Den här hysterikan är ett ess, på allt. Det är bara det att det ibland blir för mycket för henne med alla ”stimulanser”, all prestation, all framgång. Alla pengar. Ibland bara klappar hon ihop. Det står inte uttryckligen i texten att hon gör det. Men man kan läsa det mellan linjerna. Ibland får den här hysterikan ett bryt. Hon exploderar och blir till stort besvär för sin omgivning. När hon inte får som hon vill kan hon bli desperat, kasta sig på marken som en treåring och skrika och slå vilt omkring sig i syfte att göra omgivningen mottagligare för sin härsklystnad.

Läsaren fattar vinken. Fast den är fin. Hysteriska fruntimmer som får sammanbrott för att göra sig andra människor undergivna, de är egentligen inte bortskämda, obehärskade eller knäppa – nej, de är begåvade. Särskilt begåvade. De är speciella och därför särskilt förtjänta av vårt intresse, vår hänsyn, ja, av vår respekt och beundran.

Hysterikorna är begåvade, faktiskt genialiska. Det är bara vi som står där och glor på deras underliga utbrott som inte fattar att de är det.

Men det kan man säkert ändra på. Man kan säkert ändra på vår korkade inställning till de här människorna. Och det är det Sydsvenskans orakel för psykologiskt djup försöker att göra här. Hon försöker att ändra på oss.

Sydsvenskans djuporakel försöker att förvända blicken på oss bland annat genom att framställa ”högkänsligheten” som en ny upptäckt.

”Upptäckaren” är omnämnd i artikeln. ”Upptäckaren” är ”amerikan”. Hon heter Aron. Givetvis. En jude, Sigmund Freud, ”upptäckte” att alla tvååriga pojkar helst av allt vill besitta sina mödrar sexuellt och därför hatar sina fäder. Alla. Även gojer. Inte bara judiska pojkar. Och en landsmaninna i lögnen har alltså på samma genialiska sätt just ”upptäckt” det hysteriska fruntimret. Tänk, ändå. Världen har gått i okunskap om det hysteriska fruntimrets förekomst och egentliga beskaffenhet i flera tusen generationer. Tills nu. Tills en judinna till slut trädde fram och ”upptäckte” fenomenet åt oss. Vi gojer ska vara enbart glada att det finns sådana oerhört snillrika judar. Att de finns mitt ibland oss. Och att vi har Nobelpris att ge och tacka dem med. Jo. För all del. Även judarna kan vara lite hysteriska ibland. Men nu vet vi alltså vad det beror på. Begåvning. Särskild begåvning. ”Högkänslighet”.

Freud, juden med Oidipus, ”upptäckte” en annan sak också. Han ”upptäckte” att ”vi vantrivs i kulturen”. Vi vill egentligen göra som vi vill, i full frihet. Som tvååringar vill vi hoppa på och lägra våra mödrar. Och mörda våra fäder. Men vi får inte. Vi får inte det och vi får inte heller en massa andra sjuka saker som vi också drömmer om att göra, egentligen. Vi vet inte alltid att vi vill det. Men en duktig psykoanalytiker kan ”upptäcka” att vi vill det. Han kan hjälpa oss att ”upptäcka” vad vi egentligen innerst inne vill. ”Vi vantrivs i kulturen”. Ja, för vi får inte leva ut våra perversioner. Men psykoanalytikern kan hjälpa oss. Nu och hela resten av livet. En duktig psykoanalytiker kan ta itu med vårt ”oidipuskomplex”. Han kan lära oss att vägen framåt, ut ur vår besatthet med perversa saker, det är en sund respekt för kniven, för omskärelsen. Om den lille judiske pojken kan påminnas att han har blivit skuren i kuken vid sju dagars ålder, ja då kan han förmås att ge upp sin åtrå till sin mot och sitt hat mot sin far. Ja, och förresten att dra ner lite på onanin också. Och bara på det sättet. En duktig psykoanalytiker kan frambringa ett lämplig kastrationsskräck hos den här pojken. Och på det sättet kan den lille befrias från sitt oidipuskomplex. Och ja. En goj kan också behandlas. Faktiskt på samma sätt. Gojen är visserligen inte omskuren. Men visst kan man jaga en skräck i livet även på honom. Visst kan man inge honom lite kastrationsskräck. Och inom parentes sagt så går detta så mycket lättare som gojen nog inte från början har något sådant där oidipuskomplex, egentligen – han ska bara inbillas att han har det. Psykoanalytikerna ska bara inbilla honom att han har ett komplex. Sedan kan han inge honom skräck som passar till.

Man förvänder blicken på oss. Freud inbillade oss att vi har ett oidipuskomplex som vi inte har för att att inge oss en kastrationsskräck som vi inte behöver utan som istället är till skada för oss. Doktor Aron försöker att slå i oss att det hysteriska fruntimret inte är knäppt utan i själva verket bara begåvat. Särskilt begåvat. Och i behov av vår sympati och vårt tillmötesgående. Och Sydsvenskan hjälper judarna att tuta i oss att vi måste tänka om. Vi är korkade och behöver bli lite klyftigare. Sjuka är friska och friska är sjuka. Och det är säkrast för oss att vi inser att det är så. Och vill vi inte inse att det är så, ja då är det nog inte de sjuka som är sjuka utan vi. Då är vi som rasisten som inte inser att han är rasist. Någon måste tvinga insikten på oss. Vår tröst får bli att det finns hjälp att få. Doktor Freud och doktor Aron står gärna till tjänst. Sydsvenskan också. Ja. Vi blir själva hysteriska i den här hanteringen. Vi blir som judarna och hysterikorna. Men vad gör det? Det finns psykologhjälp att få. Hela livet. Och vem vågar göra en invändning? Man är väl inte antisemit heller.

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.