Det är inte troligt att svenskarna fattar vad som sker här.
Men jag ska göra ett försök att förklara.
Riksdagen har alltså beslutat att sätta upp plexiglas i plenisalen.
Man gör det för att skydda riksdagsledamöterna, ”de folkvalda”, mot handgripligheter från läktaren.
Det kan ju förefalla rimligt.
Där går utrikesministern fram och ska tala om… ja, låt oss säga om kriget i Ukraina.
Och så äger hon plötsligt en påse med grönsaker mitt i synen.
Det är klart det är olustigt. Undra på att mänskan blir bragt ur fattningen.
Det kanske inte blir något anförande. Hon kanske kommer av sig helt.
Och det vore ju synd. Då finge vi inte höra det senaste av regeringens många befängda utfall mot den ryska grannen. Och regeringens amerikanska uppdragsgivare finge ingen bekräftelse på att de erhåller de prestationer av sina kollaboratörer som de har betalt dem för.
Vi får förstå att ”demokratin” känner sig ”hotad”.
Och att den tycker att den måste försvara sig mot oss.
Ett tillbud i den vägen har just inträffat, för övrigt.
Den förträffliga publikationen Fria tider har rapporterat om saken.
Det var tillfälligtvis just utrikesministern som stod och skulle hålla låda. Om det ena och det andra.
Och det var plötsligt någon som tog sig för att medelst kast tillställa utrikesministern en påse med ”tomater och rödlök”.
Fria tider menar sig veta att attentatets förövare var palestinaaktivister. Och varför inte ”antisemiter”? Det anmärkningsvärda har ju till sist inträffat att det är fritt fram för svenskar att ge sig på blattar. Inte som de främlingar de är. Inte som invandrare eller migranter. Nej, men som ”antisemiter”. Och det är en rätt trygg etikettering, det där. Ingen har något större intresse av att ifrågasätta den. Svenskarna brinner rätt allmänt av lust att få kasta sig över invandrarna. Många är bara alltför lyckliga över att få göra det i sällskap med judarna. Och araberna motsätter sig det inte. Kan för övrigt inte heller. Det är klart att de flesta av araberna hatar judarna. Särskilt palestinierna. Givetvis. Varför skulle de inte göra det? Judarna är deras fiender. Palestinierna har ingen större anledning att protestera mot beteckningen ”antisemiter”. Etiketten är förstås orimlig, vad just dem beträffar. Palestinierna är semiter i mycket högre grad än de flesta judar. Men vem bryr sig? Palestinierna hatar judarna. Har inget emot att världen säger om dem att de hatar dem. Araberna har för övrigt inga som helst möjligheter att göra en invändning gällande. Det är Dagens Nyheter, agendajudarna, som bestämmer vem som får yttra sig i Sverige och om vad. Palestinierna hör generellt sett inte till dem som får. Och palestinierna har mer än flesta svenskar klart för sig att det inte tjänar något till att protestera.
Nå. ”Antisemiterna” har alltså understått sig att kasta grönsaker på utrikesministern. Nej. Hon är ju inte det egentligen. En kvinna kan inte vara utrikesminister, generellt sett. Malmer Stenergard är bara en platshållare. Svenskarna har berövats makten över sitt eget land. Amerikaner och judar har tagit över. De älskar att insätta kvinnor och praktiserande fikusar i styret som platshållare. Just de kategorierna underlåter nämligen gärna att störa den verkliga maktutövningen. Och gör de inte det godvilligt, av egen fri vilja, så tar de i regel skäl när de blir varnade. Karlar gör inte alltid det. Och kvinnor och fikusar på höga befattningar bidrar i hög grad till en tilltagande demoralisering i det svenska folket. En sådan är mycket önskvärd och tjänlig, från ockupationsmaktens synpunkt.
Plexiglas eller inte. Ja, skit samma. De gör det oavsett vad den svenska nationen tycker om det. Vi blir inte tillfrågade om vår mening. Och det är inte troligt att de skulle ta sig för att avlägsna den här barriären bara för att det kom invändningar från nationen. Så stor sak i det.
Men det kan vara på sin plats att påminna om något. Den här löjliga plexispärren mot flygande falaflar är ju inte den enda barriären i svenskt politiskt liv. Ja, sossarna har försökt att slå i oss att vi fick ”demokrati” under deras tid vid makten, alltså mellan 1932 och 1976. Men det stämmer ju inte. Sanningen är den rakt motsatta. Folkstyret uppkom inte. Det dekonstruerades och avskaffades. Vi fick inte ”demokrati”; vi fick i ständigt tilltagande utsträckning barriärer mellan folk och styre. Falafelspärren är bara den ringaste och löjligaste av dem.
Berggren/Trägårdh har visat, i bok, att sossarna upplöste den svenska familjen. Vi blev ”statsindividualister”. Processen kallades ”familjepolitik”. Familjen upplöstes i sina biologiska beståndsdelar. Jo, Berggren/Trägårdh är liberaler och varma tillskyndare till denna utveckling i liberalistisk och modernistisk riktning. Men det kan man överse med. Deras framställning i ”Är svensken människa?” ger klart vid handen hur det gick till när den föregivet patriarkaliska och konservativa svenska familjen skulle mineras och sprängas i luften. Och skulle läsaren kvarstå i tvivel om hur detta gick till efter Berggren/Trägårdh, så gör han klokt i att läsa även Per Ewert. Hans bok heter ”Landet som glömde Gud”. Ewert framställer förloppet ännu tydligare än Berggren/Trägårdh. Och det är inte så underligt. Ewert är ingen tillskyndare till moderniseringen. Han är motståndare. Ewert visar att socialingenjörernas angrepp på den svenska familjen föregicks av mångåriga anslag mot kyrkan och skolan. Socialingenjörerna tycks ha insett att de måste avväpna kyrkan och tillintetgöra kyrkans och familjens inflytande i skolan innan de kunde komma i tillfälle att ta itu med familjen.
Ett annat av sossarnas dynamiteringsprojekt mot nationen Sverige gällde kommunerna. I början av 1950-talet var det svenska landet uppdelat i tre tusen socknar och kommuner. Ja, det stämmer: den världsliga administrativa indelningen härrörde från vårt kristna förflutna. I kommunerna satt en halv miljon vanliga svenska män och överlade och rådde om sin egen och sina familjers vardag. Politik. Ja. Men konkret och lokalt och anständigt. Och med personligt ansvar för vad de ställde till med, inför Vår Herre Gud Fader i himmelen. De här männen utgjorde det svenska folkstyrets basnivå. Herrarna fattade beslut i egna och gemensamma angelägenheter. Och de var rekryteringsbas för tillsättningen av förtroendevalda högre upp i staten. Ett intressant exempel på hur högt en vanlig svensk med utgångspunkt i folkstyrets basnivå kunde nå, om han var duktig och driftig och i stånd att begå sig bland likar och förmän, det var Carl Gustaf Ekman. Ekman var född i ett soldattorp. Han var en klyftig pojke. En lärare insåg detta och gav pojken uppmuntran att förkovra sig. Och det gjorde pojken. Så gott sig göra lät. Inte genom uppehåll på universitet. Gossen blev man och visade sin duglighet i missionsförsamling och nykterhetsloge innan han gick och blev skribent och redaktör i folkrörelsepressen. Ekman blev riksdagsman. Han blev statsminister. Ekman var en svensk man av folket som gjorde en synnerligen vacker karriär, till inte ringa del på kraften av sin egen förmåga och pålitlighet och omgivningens tilltagande förtroende för honom. Varför har vi glömt honom? En sådan som Ekman borde väl vi svenskar ha skäl att behålla i minnet? Jo. Men det har vi inte. Och skälet till att vi inte har det är i kort sammanfattning att Ekman kom på kant med Ivar Kreugers mördare och avsattes. Han ”föll”, har man sagt. Wallenbergs, Bonniers och det aristokratiska skiktet i socialdemokratin stod efter makten i Sverige. Och de vann den. Motståndet – Kreuger och Ekman och en del andra – förintades, och kuppmakarna tog och behöll den. Kruegers mördare lyckades till och med skylta om sin hyperkapitalistiska kuppstat till ett ”folkhem”. Det höll i ett sekel. Till nu.
Nå. Svenskarna styrde till en god del sig själva i tre tusen socknar/kommuner. Men det fick de förstås inte hållas med i fred. Det måste ändras. En så påfallande medeltida ordning kunde folkhemmets socialingenjörer förstås inte godta. Stockholmsutställningen 1930 visade upp Sverige så som Sverige mycket hellre borde vara: En kopia av USA. Inte av det faktiskt existerande USA. Av det USA som Rockefeller och de andra oligarkerna vill inrätta i det verkliga USAs ställe. Idel drömbilder, alltså. Drömbilder uppkomna i hjärnan på penningmagnaterna och deras stiftelser. Till den omfattande politiska omdaningsverksamhet som igångsattes från 1932 och framåt hörde bland annat folkstyrets och de små kommunernas nedläggning. Det var den socialdemokratiske inrikesministern Rune Johansson som tog itu med det. Projektet pågick mellan 1950- och 1970-talen och handhades främst av Johanssons statssekreterare under många år, Carl Persson, senare Sveriges förste rikspolischef. Persson översåg en omgestaltning av denna den kanske viktigaste delen av det svenska folkstyret som var i det närmaste total. Tre tusen kommuner slogs ihop. Kvar blev en knapp tiondedel. En halv miljon ”fritidspolitiker” smalt ihop till 45 tusen. Kommunerna förvandlades till centraliserade och toppstyrda byråkratier. De folkvalda ersattes av politiska proffs, avlönade och arvoderade för att hålla på med ”politik” på heltid, som yrke. Och proffsen gjordes i sin tur om till blotta kuggar i ett politiskt-administrativt maskineri dominerat av de politiska partierna och förvaltningen i Stockholm. Hasse och Tage hörde till de enstaka som förstod vad som hände. De var tidigt besvikna socialdemokratiska fotfolk. ”Det är proffsen som gör så att rosorna dör/ Ge mig hellre en glad amatör…”
Svenskarna har i regel ingen kännedom om de här sakerna. Jag vill nämna och framhålla ett antal personer som lade märke till och yttrade sig om dem och till och med underkände dem. Jag nämner herrarna, så kan ni själva slå upp och läsa på om dem. De är svenska hjältar. Glöm dem inte. Håll deras minne vid liv, allt vad ni orkar. Det är fråga om Per Engdahl, Nils Bejerot, Gustaf Olivecrona, Anders Isaksson och Carl Persson. Nils Bejerot är den som bäst beskrivit skadeverkningarna. Carl Persson skrev en biografi på 1990-talet. ”Utan omsvep”. I den omtalar han sin egen insats i den här olyckliga saken. Och han beklagar den. Vid nästan hundra års ålder hade Persson kommit till övertygelsen att det bästa hade varit att ha alltihop ogjort. De små kommunerna kunde ha fått gå ihop tillfälligt, i ”kommunblock”, för att klara de stora uppgifterna som de sades vara för små för. Nedläggningen av dem var en katastrof.
Sverige blev alltså inte demokrati under folkhemstiden. Sverige blev inte mer demokratiskt. Sverige blev inte ens mindre demokratiskt. Det är inte meningsfullt att ägna sig åt en mätning, en skattning av den här katastrofen. Det svenska folkstyret avskaffades. Det var vad som hände. Och den här utvecklingen åt åt helvete fel håll för Sveriges del har senare manifesterat sig i ytterligare förödelse: Kommunpamparnas skövling av de historiska stadskärnorna, EPAs ankomst och utbredning, kyrkans sekularisering och gnostifikation, aborten och sexualdriftens frisättning, skolans förfall, familjens upplösning och statens inläggning under EU 1994 och under USA 2023.
Plexiglas i riksdagen. För att stänga ute oartikulerade missnöjesyttringar. Det är förargligt. Det är hånfullt gjort av arvtagarna till de as som tog folkstyret ifrån oss. Men värre är förstås det sekel som de här fähundarna tillbringat med att göra sig allmänt otillgängliga för nationens åsikter. Vi får trösta oss med att vi kan veta och tänka på detta. Hålla minnet av det vid liv. Förr eller senare ändrar vi på de missförhållanden som vi fick istället. Och då är kravet oeftergivligen att vi fortfarande kan dra oss till minnes vad som hände. Vår historia, kort sagt.
Om skribenten: Mats Loman
