Det är program på radion. Omtuggning. Repriser är en jättesak på svensk radio numera. En hel verksamhetsgren.
Morsan lyssnar ändå. Och det gör hon förstås rätt i. Ja, det är dumt, ibland, redan vid första tuggan. Men det händer ju att det kommer upp något program som är bra också. Och det händer att ett i och för sig dumt program har ett intressant inslag eller två. Man intresserar sig ju även för symtomen, vet ni. Morsan och jag är sådana. Kverulanter.
Morsan sitter alltså vid radion. Radion kör repriser för allt vad tygen håller. Och den här kvällen har man repris på en intervju med Per Gessle.
Ja, inte sant? Morsan sade det med. Hon fick en ingivelse att stänga av. Och lite till. Men det gjorde hon alltså inte.
Vem är Gessle? Det var som sagt mor som hörde programmet. Men ett och annat vet man ju. Gessle är musiker. ”Popstjärna”. Från Halmstad. Gessle spelade i en orkester som helt ung. Man minns det. ”Gyllene tider” kallade sig orkestern. Det var det inte. Inte på något sätt. 1980-talets början var verkligen inte någon gyllene tid i svensk kultur. Var det därför orkestern slog? Ja, för det gjorde den, nämligen. Den blev fluga. En populärkulturell riksangelägenhet. Orkestern användes på skolgårdarna för att ge struktur åt världen. ”Gyllene tider eller Noice”, ville flickorna plötsligt tvunget veta. En annan fattade ingenting. Man fattade inte ens att man var ur leken, vad flickorna beträffar, när man blev stående där och var svarslös. Orkestern gick om intet, till sist. Men Gessle fortsatte att spela. Gessle slog sig ihop med en sångerska, Marie Fredriksson. De bägge bildade orkester. 1990-talet var inte heller någon höjdpunkt i svensk kultur, tvärtom. Även denna orkester gjorde följaktligen stor lycka i det stackars vilseförda svenska folket.
Pop, det är kulturellt bedrägeri. Oppositionella amerikaner tror att popen är CIAs verk. ”MK Ultra”. Det är värre än så. Det är brittisk subversion. Det är dionysisk orgie med juckmusik, sexuell urspårning och stort tillgrepp av psykotropa substanser. Marilyn Ferguson var en av anhängarna. Hon skrev en bok om saken. ”I vattumannens tid”. Med den avslöjade hon utan att vilja det popkulturen som kult. Lyndon Larouche har också skrivit i ärendet. I ”Dope Inc”, bland annat. Där och i hundra tusen andra långa texter. Larouche menade att 40-talisterna, ”boomers”, föll offer för ett grymt experiment. Fäderna var ur leken, efter tjänstgöring i folkmordskriget mot tyskar och ryssar. Ni vet: ”det andra världskriget”. Så fäderna i USA hade inget att sätta emot när den federala staten utövade social ingenjörskonst mot deras barn. Det var Larouche som avslöjade att det var britterna som låg bakom. Jag tror förvisst att det är Larouche som ska ha äran för det. Varför blev han annars så illa förtalad? Larouche lade i alla fall hela sammanhanget på bordet: Aldous Huxley. William Stephenson (Agent ”Intrepid”). British Security Coordination. Camp X. OSS. CIA. Wild Bill Donovan. Sidney Gottlieb. George Hunter White. Ken Kesey. Timothy Leary… Se där en del av hårdvaran i ärendet. I all hast.
Popen har en mera tilltalande sida också. En förförisk sida. Annars skulle den ju inte ha haft en sådan tjuskraft och en sådan tillintetgörande verkan på de nationella kulturerna. Men generellt sett är popen inte min melodi. Gyllene tider och Roxette är det faktiskt ännu mindre än annan pop. När det spelas Joy Division blir jag betagen och lurad också. När John Frusciante spelar ”Skuggspel” på Old Trafford i Manchester 2022, ja då är jag plötsligt lika totalt i trans och väck och lurad som vilken idiot på Sweden Rock som helst. Men när Roxette går på på radion i byns ICA-butik, då springer jag mot utgången, i vild panik. I ett anfall av ADHD. Glömmer jag inte betala, så glömmer jag att ta med mig varorna jag just betalt. Hur det nu gick till att alls verkställa betalning.
Nå. Morsan lyssnar alltså på intervjun med Gessle. Och när hon berättar för mig om tilldragelsen nästa dag, då förstår jag att hon funnit saken riktigt intressant. Och att det finns skäl till det. I intervjun har Gessle plötsligt framträtt som en personlighet. Ni vet, en sådan där som har försökt att göra riktiga val i livet, en sådan som funderar på vad det var som hände i ens historia, fast man inte alltid gjorde några sådana medvetna val. Tydligen vill hans motpart i samtalet veta hur han kom att slå in på spåret som ledde honom till framgång, rikedom och lycka. Gessles svar är intressant; inte förödmjukande, som frågan. Gessle säger att han tidigt valde att följa sin egen stjärna. Kosta vad det ville. Och det var inte allt. Han hade funderat på hur det kom sig att han gjorde det. Och han hade funnit ett svar. Han hade varit ”nörd”. Han hade varit en tjock liten pojke med glasögon som arbetade präktigt i skolan, utmärkte sig för sin duktighet och för det blev föremål för en rejäl avsky i omgivningen. Han hade varit ensam. Han hade känt att han hade alla emot sig i en hånskrattande kör. Och han hade valt att bita ihop och stå fast. Och det var hans svar. Varför hade han blivit ”popstjärna”? Jo, han hade varit ensam och hatad. Och bitit ihop och härdat ut.
Han är kanske inte så dum ändå, Per Gessle. Ja, popen är en dionysisk kult införd av brittiska spioner i syfte att förleda själar, fördärva familjer och förstöra nationer. Och ingenstans i Gessles självbiografi omtalas den mimesis, den förebild, som dock måste ha funnits där någonstans. Någon annan är far och Jesus Kristus, menar jag. Det är dock ett slags människoöde, det här. Ett slags personlighet blev till. ”Hur blev du popstjärna?”. ”Jag var skolljus. Och ensam. Och stridbar”. Det där är så bra att någon borde be Gessle att ta itu med en självbiografi. Och nej, den får inte heta ”Gå & fiska!”. Det måste redaktören förhindra, till varje pris.
Om skribenten: Mats Loman
