En vänstermellis
Vänstern är revolutionär, har vi fått lära oss. Jo, det finns reformistisk vänster också. Men den är inte så annorlunda, egentligen. Det är bara metoderna och medlen som skiljer. Revolutionären och reformisten står efter samma mål. De strävar att vända den bestående kristna ordningen upp-och-ner. Så är det. Eller rättare sagt: Så var det. Ja, för nu har vi, förvirrande nog, också med ett annats slags vänster att göra. En ny vänster. Det är en vänster som inte alls vill ändra på något. Inte ens på missförhållanden. Och absolut inte på sådana missförhållanden som drabbat folket eller nationen. Det vi har att göra med nu är en vänster som är vänster framför allt för att främja det egna intresset; för att behålla de egna privilegierna, de egna karriärerna. Martin Aagård är en vänsterman av den här nya typen. Han har alla de rätta vänsterliberala hållningarna: klimathysteri, identitetsupplösning, antifascism. Och han har de här hållningarna, inte för att rädda eller bistå andra, sina kamrater, arbetarklassen eller nationen, utan därför att sådana hållningar är tjänliga för honom själv.
ETC
Aagård är medarbetare på ETC. ETC är den här nya mellanskiktsvänsterns tidning. Man skulle kunna säga ”medelklassvänster”. Det är lättare att förstå. Men det är inte någon riktig benämning. Och att det inte är någon riktig benämning beror på att någon medelklass knappt finns längre, i Sverige. I Tyskland finns den kvar, till någon del. Det är den tyska medelklassen som bär upp Alternative für Deutschland. Men i Sverige är medelklassen nästan borta. Det som finns i Sverige är mellanskikt, inte medelklass. Mellanskiktarna är ”symbolhanterare” i de stora offentliga och privata byråkratierna. De talar och skriver. De gör excel-ark och powerpointpresentationer. De ingår i arbetslag. Och på kvällen tittar de på mobbningsteve, för mobbningsteve är en fin och intressant spegel åt deras egen dagliga tillvaro i arbetslag. Mellanskikt är vad vid har i Sverige idag, inte medelklass. Och i motsats till medelklassen i Tyskland, som håller på att bli antiglobalistisk och till och med patriotisk, så är mellanskikten i Sverige ofta vänstervridna. De är vänstervridna därför att den vänsterliberala ideologin är dem tjänlig, i politiken och i privatlivet.
ETC är mellisvänsterns tidning, faktiskt dess flaggskepp. Bläddrar man i den så vet man rätt bra vad mellisvänstern hålls med. ETC grundades av livsstilsradikaler en gång i tiden. På 1970-talet. Grundarna var ”punkare”. Grundarna var säkert ett helt ”punkband” från början. Men det var bara en av dem som var företagare. Och det var han som gjorde om ”punkfanzinet” ETC till den vänsterliberala mellisvänsterns främsta officin i den svenska offentligheten. Johan Ehrenberg hade näsa för affärer. I något skede av sin bana insåg Ehrenberg att det fanns fördelar att vinna på att importera amerikansk vänsterliberalism till Sverige. Ja, Ehrenberg skrev bra ett tag, mycket självständigt, ja faktiskt banbrytande, särskilt om det nyliberala systemskiftet i svensk politik och ekonomi på 1980- och 90-talen. Men han gjorde ett tidigt experiment med identitetsförvirring också. Och jag gissar att det var då det hände. Jag gissar att det var då det gick upp för honom att det var mera att vinna på en satsning på stiftelseingiven socialklientelism från USA än på saklig analys av verkliga politiska problem i Sverige. Utan att någon förstod vad som var å färde, så bytte Ehrenberg kön på sin tidning. Anarkistiskt livsstilsmagasin blev globalistiskt dito.
”Fascister… Terrorister…”
I april i år är Martin Aagård plötsligt ansatt av en svår ängslan. Han är rädd. ”Fascisterna” är på frammarsch. Överallt. ”Fascisterna” har kommit till makten i Italien (Ja, det är globalistlakejen Meloni han menar). ”Fascisterna” vinner fram i Östeuropa och Tyskland (Ja, det är de sansade patrioterna Orban, Fico och Alternative für Deutschland Aagård anspelar på). Och nu, i april, breder de svenska ”fascisternas” bruna bataljoner ut sig på gator och torg. Mattias Wåg har just fått ett välförtjänt kok stryk på ett hetsmöte i vänstern i Gubbängen. Den aktivistiske Christian Petersson har nyligen lyckats att egga upp pojkarna till insats i ett av zigenare besatt område i stockholmstrakten, som polisen förstås borde ha tagit itu med för länge sedan. ”Fascisterna är över oss..! Demokratin är hotad..!”. Aagård är hysterisk av rädsla. Demokratin, det är det system som mellisvänstern sitter och har sina privilegier i. Så det är klart att mellisarna blir rädda om de tror att ”demokratin” är hotad. Arvoden och projektpengar är hotade. Deras på ”värdegrund” fotade klasstyranni på alla arbetsplatser i hela det offentliga Sverige är hotat. Och nu är det alltså ”Hitler” som är hotet. Inte muslimerna. Vänstermellisarna gillade aldrig att ha muslimerna i rollen som terrorister. De är ju vänster, bevars. Mattias Gardell har lärt dem att muslimer, det är sådana människor som det är synd om. ”Hitler” är mycket mera tillfyllest som fiende. Och lägg märke till detta: ”Hitler” är inte bara ”fascist”; han är ”terrorist” också. Det är viktigt. Det är en anpassning i språket som ger oss besked om en anpassning i politiken, för mellisarnas del.
Livsstilsvänstern tyr sig till staten
Martin Aagård inte kommunist. Han är inte socialist. Han drömmer inte om en total omdaning av det kristna och kapitalistiska Sverige. (Den saken har komplotten mot Kreuger redan kommit åstad, för länge sedan: aristokratiska sossar, Wallenbergs och Bonniers.) Nej, Aagård har ett annat ärende i politiken. Aagård är, som sagt, mellisvänster. Han önskar och ivrar framför allt för att staten ska lägga oerhörda belopp på ”klimaträddning” och sexbyten och sexpedagogik för barn och kurser i mångfald och antirasism. Ja, för sådana aktiviteter är bra för affärerna, från hans synpunkt. En vänstermellis som Aagård är journalist eller lärare. Kommunikatör på något verk. Reklamare kan han vara nu, när reklamen sysslar med ”värderingar”; nu när det tvunget ska petas in en neger i alla familjer i alla reklamannonser. Aagård är granne med sådana som är som han själv. På Söder i Stockholm eller liknande. Men han ingår inte i något politiskt kollektiv. Han har inga kramrater, på riktigt. Ja, han har grannar, tekniskt sett. Men de grannarna är precis som han själv; och de vill inte heller slåss – och absolut inte för en annan mellis; en sådan är ju alltid en rival också, en rival om allt: prestige, kvinnor, tjänster, pengar. Kommunister och socialister hade kamrater, på riktigt. Men sådana som Aagård har inte det. Han är statstjänare. Och en sådan som han ropar inte till sig syskon, grannar och kamrater, om han råkar i knipa. Nej, han ropar på polis. Han ropar på staten. Han vill att polisen ska komma och ta itu med de där som han känner sig så hotad av. Av ”fascister”. Ja, eller ”terrorister”, som det alltså heter nu.
Staten är terrorist, numera
Man kan förstå honom. Man kan förstå att en svensk som tror sig vara utsatt för fara ropar på polis. Så har vi ju haft det i Sverige. Vi hade det tills socialingenjörerna i staten hade lyckats att ta ifrån oss vårt civilsamhälle. En nation har aldrig bara polis. Vi svenskar hade både civilsamhälle och polismyndighet. En svensk som råkat i fara hade både grannar och kamrater och polis att ropa på. Det har vi inte längre. Ja, nationen finns kvar; den finns kvar så länge det ännu finns kristna som har det svenska språket som sitt modersmål. Men nationen ligger i spillror. Och staten har skänkts bort åt utlandet. Åt Europeiska unionen. Åt USA. Och USA, som numera är även vår mandatärmakt, är ingen vanlig stat. Den är inte en stat åt en amerikansk nation. Det finns ingen amerikansk nation som den kan vara stat åt. USA är en statsliknande struktur som tjänar som stat åt en oligarki. USA är en statsliknande struktur som används som maktmedel mot de olika nationer som finns på amerikansk botten och efter världskriget också mot nationer på andra håll i världen. Bland annat mot Sverige. Dick Cheney och Donald Rumsfeld var två herrar som under många år arbetade på en ordning för ett politiskt undantagstillstånd som de ansåg tjänligare än det republikanska statsskick som var lag. Man kallade det för ”Continuity of Government”. Det ”nykonservativa” nätverkets lärare och sektledare, Leo Strauss, hade tutat i sina lärjungar att den verkliga makten, den återfinns alltid hos den som har makten i en kris, i ett undantagstillstånd. Strauss’ lärjungar ville ha makten. Vad låg väl närmare till hands än att försöka få det, med ett undantagstillstånd? Samma nätverk tog på 1990-talet fram ett passande scenario för en övergång till det där undantagstillståndet. I september 2001 inträffade något som kunde tjäna som ursäkt för en statskupp. Det länge önskade krisläget var för handen. Ett undantagstillstånd infördes. En ”lag” tvingades igenom, den lögnaktigt betitlade Patriot Act. Och med det hade imperiestaten USA gjorts om till något som var ännu värre, en terrorstat; en stat med uppgift att ägna sig åt ”krig mot terrorn”. Vilken terror då? Jo, den terror som den judiska gruppen med extremister hade pekat ut. ”Politisk islam”. USA har jagat muslimska terrorister i ett kvartssekel vid det här laget. Och det vanliga förhållandet är att om det inte redan finns verkliga terrorister på den plats som USA av något verkligt skäl vill besätta med trupper, ja då skapar USA egna ”terrorister”. Muslimska sådana, i Mellanöstern. Och ”fascistiska” sådana, i Sverige.
… och terrorstaten USA önskar inget hellre än att få ge sig på svenskar utpekade som ”terrorister” av sina egna landsmän
Den amerikanska imperiestaten fick en avvikare till president. Trump hade ställt sig skeptisk till Kean/Hamiltons av Bush-regimen utbredda konspirationsteori om Osama bin Laden och det som skulle föreställa bin Ladens flygangrepp i nordöstra USA. Trump hade vid det laget redan länge varit kritisk till den krigspolitik som förts under Clinton på 1990-talet. Han ogillade den anhopning av skuld som de eviga krigen gav upphov till. Det var känt att han ogillade den där vänsterliberalismen (klimathysteri, pansexualism och gruppvåld mot politiska avvikare – till exempel vita män). Amerikanerna röstade på Trump 2016 därför att de trodde – och hade goda skäl att tro – att Trump skulle rädda republiken USA (som aldrig funnits), ”torrlägga träsket” i Washington, avsluta de eviga krigen och göra slut på det vänsterliberala åsiktsförtrycket. De blev besvikna. Trump vågade inte ta itu med den judiska påtryckningsindustrin, inte med den judiska maffian. Ja, han gjorde faktiskt motsatsen till vad hans anhängare hoppades. Han sålde sig åt judenheten. Sheldon Adelson, Paul Singer och Bernard Marcus köpte hans utrikespolitik. Ambassaden skulle tvunget flyttas till Jerusalem. Och staten skulle tvunget ha befattningshavare som Victoria Nuland, John Bolton och Michael Pompeo. Det var Donald Trump som lät sätta upp den nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen i Sverige på listan över ”hot mot USA”. Själv visste han väl inte vad NMR var. Inte Bolton eller Pompeo heller. Men de judiska påtryckarna visste. De visste att de inte kunde nöja sig med muslimska ”terrorister” när NATO skulle expanderas mot Ryssland.
Är Martin Aagård rädd på riktigt? Det är ju möjligt att han har kunnat suggerera upp sig till lite oro. Det vore klädsamt. Resten av spektaklet är inte det. Resten av hans utbrott i ETC är rent hyckleri, ren förställning, ren teaterkonst. Och tjänligt sådant. Som Jan Myrdal skulle ha sagt. Martin Aagård är en mellis, en vänstermellis, som vill ha sina privilegier kvar. Aagård tror att USAs ”krig mot terrorn” fortfarande är tidens lösen. Och hans rop på hjälp är precis vad den amerikanska imperiestaten väntar på. Det är precis den förevändning imperiestaten behöver för att göra intervention. ”Terroristerna hotar demokratin i Sverige. Dags att rädda den.” Och det sker precis när vi ändå står och väntar på ankomsten av den amerikanska krigsmaskinen, enligt DCA-avtalet. Den intervention som imperiestaten kommer att göra kommer den att göra helt efter eget huvud, helt i eget intresse, förstås. Inte för att behaga ETC och Martin Aagård. Men det är ju möjligt att Aagård spekulerar rätt. Vem vet? Det är ju möjligt att Aagård och hans grannar bland vänstermellisarna får ha sina priviligier kvar ett tag till, även sedan amerikanerna har börjat att föra bort och stänga in och avliva svenska medborgare. Vi måste anta att Aagård och hans grannar tycker att det martyrium som på grund av deras egna ”rop på hjälp” förestår för ”terroristerna” i NMR är ett skäligt pris att betala för bibehållandet av hans egna privilegier.
Om skribenten: Mats Loman
