Iranierna har riktat ett angrepp från luften mot det av judarna ockuperade Palestina. Det är en historisk tilldragelse. Det är första gången iranierna inlåter sig på något sådant. Iraniernas avsikt med åtgärden ÄR framför allt att få amerikaner, britter och judar att fatta att de mycket väl kan tänka sig att göra samma sak igen, på allvar, om dessa deras fiender inte tar varning av det nu inträffade.

Tidigt i förra veckan meddelade iranierna officiellt att de avsåg att svara på det senaste av judarnas angrepp på dem, ett överfall med stridsflyg på en fastighet i Damaskus i Syrien i mars, där det fanns ett iranskt konsulat; ett ärelöst, oförsvarligt och rättsvidrigt överfall, under vilket flera höga iranska militärer dödades. I fredags kväll kungjorde iranierna att nu skulle angreppet sättas i verket. En svärm av obemannade men bestyckade flygtyg sattes i rörelse mot det ockuperade Palestina. Amerikanerna hade vid det laget fått besked av iranierna. Amerikanerna hade fått veta att angreppet skulle äga rum, ungefär vad som skulle komma att ske och att enbart militära mål skulle sökas träffade. Amerikanerna hade också fått veta att angreppet framför allt var avsett som en varning, inte som ett militärt angrepp avsett att skada fienden på allvar. Iranierna ville visa vad de är i stånd till och vad de kan tänka sig att göra igen, om man inte bjuder dem till förhandlingsbordet och beaktar deras synpunkter.

Sent på fredagskvällen hade de iranska så kallade drönarna nått fram till Palestina. Det israeliska luftvärnet trädde i aktion, förstås. Trädde i aktion gjorde också stater som ägnar en god del av sin säkerhetspolitik åt att försvara Israel. Israelerna sköt. Amerikanerna sköt, från örlogsmän ute i Medelhavet och från stridsflyg. Sköt mot de iranska projektilerna gjorde också britter, från flyg uppstiget från Cypern, och fransmän, förlagda på jordanskt territorium; möjligen även jordansk militär personal – en del av dessa jordanier i så fall sannolikt själva landsflyktiga palestinier; en bitter ironi i sammanhanget. De flesta av de långsamma och länge inväntade drönarna sköts ner, förstås. Israel har ett utmärkt luftvärn, uppges det. Ett av världens bästa. Hur det nu kan komma sig. Det är fråga om ett litet land med rätt begränsade naturliga egna resurser och en liten befolkning. ”99%” av drönarna sköts ner; så uttrycker om den västliga propagandan begåvat saken, i sina av judar eller judeskräck förestavade presskommunikéer.

Efter en svärm av drönare, enligt uppgift tre hundra stycken, följde två vågor av raketer av olika typer. Raketerna blev tydligen inte nedskjutna i samma utsträckning som drönarna; en del av dem blev inte nedskjutna alls, enligt sakliga bedömare som Alexander Mercouris, Scott Ritter och Alastair Crooke därför att de helt enkelt inte gick att skjuta ner. Raketerna slog ner i två militära anläggningar, två flygfält. En fastighet tillhörig det israeliska flygvapnets spiontjänst, med all sannolikhet ett av iranierna sökt mål, skadades vid en av krevaderna. Bara något enstaka liv skall ha gått till spillo.

Vad har hänt här, egentligen ? Ja, enligt den västliga propagandan har de islamistiska fanatiker som har makten i Iran och utgör ett gigantiskt hot mot freden, friheten och demokratin i världen begått ett helt oprovocerat överfall på den enda demokratin i Mellanöstern, Israel. Det är lögn nästan alltihop. Ja, mullorna har makten över politiken i Iran. Och en sådan sak behöver inte vara någon dålig ordning. I alla fall inte om de religiösa ledare som har makten är kristna. Så borde vi ha det i Sverige, egentligen. Och för övrigt: Iran är ett annat land, ett land långt borta. Varför skall vi svenskar tvunget ha självrättfärdiga och skitviktiga synpunkter på hur ett annat folk har det ordnat hos sig, bara för att amerikaner, britter och judar tvunget måste lägga sig alla andras inre angelägenheter, alltid? Shia-muslimerna i Iran har ingen del varken i de amerikanska krig som är den verkliga orsaken till den arabiska massmigrationen till Europa eller till den judiska flyktingindustri genom vars omsorger samma araber har förts ända till oss här uppe vid Ishavet, där inga kameler nånsin betat. Israel är ingen demokrati. Det är en från början brittisk koloni upprättad, inte av Vår Herre, utan av brittiska lorder, vilka antingen själva var judar eller också engelsmän skuldsatta hos judarna och mer eller mindre frivilligt sysselsatta med att bistå de föregående att inrätta ett ”judiskt nationalhem” på turkars och arabers bekostnad, på sin tid. Det iranska flyganfallet på Israel i fredags kväll var allt annat än oprovocerat. Det har förts krig mot Iran från judisk och israelisk sida i stort sett oavbrutet sedan 1979; och särskilt sedan de ”reformerade” sionisterna, alltså de judiska fascisterna, fick övertaget i Israel på 1990-talet, med regimen Netanyahu, i olika parlamentarisk gestaltning.

Rysslands president konstaterade i ett tal inför Wolfgang Ischingers årliga konferens om krig och fred i München 2007 att det inte finns någon verklig rättslig ordning i världen. Putin underkände med sitt efter omständigheterna ytterst försiktigt formulerade tal allt amerikanskt och judiskt pladder om förefintligheten av en av dem inrättad och försvarad världsordning ”byggd på regler”. En konsekvens av detta missförhållande vore, enligt den ryske presidenten, att de mellanstatliga relationerna präglas av godtycke och våld. I ett annat anförande i samma tyska sammanhang lade Putin tio år sedan till vad han underlåtit att nämna 2007, nämligen att det är USA som står för det lejonparten av det där godtycket och våldet, i eget imperialistiskt intresse.

Iranierna och alla tänkande människor i världen utanför det korrumperade och hjärntvättade ”Väst” vet att Putin har rätt. Det finns ingen annan internationell ordning än det amerikanska imperiets tyranni; ett tyranni som för judisk och israelisk del innebär att just de av alla alltid ohämmat och straffritt kan uppföra sig precis som de själva finner för gott. Judiska lönnmord på iranier är ett slags iransk vardag, fast vi i i regel inte får kännedom om det här. Iraniernas angrepp på Israel i fredags kväll var, som sagt, inget saklöst överfall på ett oskyldigt offer; det var den första offensiva insatsen till eget försvar som iranierna har dristat sig att göra i ett krig som pågått i minst femtio år. Det var ett fullständigt naturligt och välberättigat och ytterst välavvägt och behärskat försök från iransk sida att göra veterligt för fienderna i Washington, London och Tel Aviv att: ”Nu räcker det. Ge fan i oss. Om ni inte spottar upp er till lite hövlighet mot oss iranier i fortsättningen, så smäller det. Känn er underrättade.”

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.