Maria Bos-Roostedt är polis, tror hon.
Det tror Lisa Simonsson också.
Och Linda Staaf.
Men egentligen är de ju inte det.
Det kan de inte vara.
Och det vet alla, egentligen.
Vi får bara inte säga det. Inte ens tänka det.
Och därför är de här kvinnorna nog poliser ändå, på något sätt. Damerna får hållas med sitt illusionsnummer. Och då är detta plötsligt bekräftat som allas vår verklighet, liksom.
Maria Bos är kommunpolis i en tätort i norra Skåne.
Norra Skåne är rätt illa ansatt av asocialitet och brottslighet. Knark. Våld. Och ja, en hel del sexbrott. Pedofili och så.
Nordskåningarna är i skriande behov av ordning och polis.
Men vem bryr sig?
Inte Maria Bos, i alla fall.
Hon har annat för sig.
En dag står hon i polisens stånd inne på jobbmässan i tätorten och pratar med allmänheten om jobb på polismyndigheten. Som nog inte finns, egentligen, om sanningen ska fram. Men Bos har massor att göra. Massor av arbetslösa arabiska män har skickats till mässan av arbetsmarknadsenheten, för att integrera sig. De river gärna av en palaver med Maria Bos. Oj, vad hon jobbar. ”Va?! Förstår du inte vad jag säger? Jo, jag sa’ just det att…”.
En annan dag är hon på besök på ett ålderdomshem i en av byarna. Där håller hon ett anförande om bedrägerier. Åldringsrån. Publiken utgörs visserligen just den här dagen av åldringar som inte kan stoppa skeden i mun själva. Än mindre gå till kontantautomaten och hämta ut pengar. Eller ta emot och svara på bedrägliga ebrev från Nigeria. Men förra veckan var publiken nog en annan och Maria Bos anförande mera adekvat. Vem vet?
Vid ett tredje tillfälle står hon och är kompis med tonårspojkarna som kör alfa-traktor. Man ska vara kompis med ungdomarna. Det är en av Maria Bos trossatser att poliserna ska vara det. Och kompis blir hon. Hon och hopen av vanartiga pojkar som pinar grannskapet med sina nattliga buskörningar har väldigt trevligt ihop. Och nästa natt är slynglarna ute och kör traktor igen.
Kvinnor kan. Men poliser kan de inte vara.
Lisa Simonsson tror också att hon är polis.
Det är ett bekymmer för den svenska allmänheten att hon tror att hon är det, eftersom det egentligen inte är så.
Men med Simonsson har vi ytterligare ett bekymmer.
Ibland glömmer hon sig. Hon glömmer att hon är polis. Och tror att hon är något annat.
Det var demonstration i Stockholm.
Blattarna hade tittat för mycket på teve.
Så mycket för mycket hade de tittat att de nu var alldeles övertygade om att de egentligen var svarta slavar i den amerikanska södern för 150 år sedan.
Teve, vet ni. Ett massmedium med stark suggestionskraft. I alla fall om man inte är riktigt klar i huvudet.
Nå, nu var Stockholms blattar i alla fall ute på gatan och demonstrerade. Slaveriet i USA på 1860-talet måste avskaffas. Nu! Det var bråttom. En upphetsad folkmassa reste krav på åtgärd.
En troligen totalt kvinnodominerad polisledning hade skickat ”polis” Lisa Simonsson att hålla reda på de förrymda negerslavarna.
Och vad gör människan?
Jo, hon glömmer sig.
Kanske smittas hon av den allmänt psykotiska stämningen i folkmassan. Vem vet?
Hon tror i alla fall plötsligt att hon är hjälte, troligen man, i en sådan där judisk Hollywood-rulle om ”medborgarrättsrörelsen” på 1960-talet. Alan Parkers Mississippi brinner. Typ.
Bäst som hon står där bland de upprörda negerslavarna går Lisa Simonsson plötsligt ner på knä. Sänker blicken. Tittar ner i gatan. Och så höjer hon armen. Knyter näven. I protest. Precis som de där negeratleterna på olympiaden. Fast hon alltså är i tjänst på polismyndigheten i Stockholm och egentligen har till uppgift att hålla lite reda på den psykotiska folkmassan.
Kvinnor kan. Massor av saker. Men de kan inte vara poliser.
Och så var det tre kvinnor som också skulle föreställa poliser.
En blatte hade burit sig obehärskat och illa åt.
Allmänheten hade slagit larm.
De tre damerna hade fått till uppgift att bege sig till platsen, uppsöka den invandrade galningen och ta itu med honom.
Det var i alla fall vad allmänheten trodde att de skulle göra. Och med skäl. Det är det vi har polisen till.
Vad hände?
Ja, det var inte att de tre ”poliserna” tog itu med orosstiftaren. Det var han som tog itu med dem.
Damerna flög som vantar.
De åkte hit och dit.
”…hit och dit och av an
tills de spydde på varann..”.
Någon hade mobilen till hands och gjorde film av spektaklet.
Man kan inte hjälpa det. Man skrattar rått åt den dråpliga filmen.
Damerna trodde att de var poliser. Och så var de bara vantar.
Men skrattet fastnar i halsen.
Man inser att det är den svenska ordningsmakten som är ute och flyger där. Våldsmonopolet. Med pistol i bälte och allt. Und mann wird verstimmt.
Linda Staaf flög inte.
Hon bara juckade lite grann.
Men frågan är om inte hennes lilla nummer var en värre katastrof för den svenska ordningsmakten än de flygande vantarna i den dråpliga filmen.
Linda Staaf var nämligen inte ensam när hon juckade. Hon hade sällskap. Med en annan polischef. En av polismyndighetens högsta befattningshavare.
Den höge polischefen ifråga var vederbörligen tacksam för ”polischef” Staafs insats. Han gjorde alltså vederlag. Han skaffade henne ett tjänstevapen.
Vem vet? Linda Staaf hade kanske tvivel på sin identitet som polis. Det kan man ju utan vidare förstå, i så fall. Hon var ingen polis. Ingen polischef heller. Det skulle vara rätt naturligt om hon kände lite tvivel ibland.
Men hon valde inte den naturligaste vägen ur sin identitetsförvirring. Hon avgick inte.
Nej, hon bad om ett tjänstevapen. Och hennes älskare stod, som sagt, gärna till tjänst.
”Pistol? Vill du ha det? Ja, men det är klart att du ska ha en puffra, älskling. Det ska jag ordna.”
Polischefen som var lättsinnig med vapen sköt sig sedan, som bekant.
Och Linda Staaf gick vidare i livet. Till en ny älskare. En älskare som var i besittning av en ännu större arsenal. ÖB Bydén, ingen mindre. Vad fick Linda Staaf av ÖB? En kanon?
Varför gör de här kvinnorna så här? Varför går de med på att leka poliser på det här sättet? Så att polismyndigheten och staten förvandlas till en travesti på vad de här inrättningarna egentligen borde vara, till beskydd och till fromma för nationen.
Jag tror inte det är så svårt att förklara, egentligen.
Vår överhet utgörs numera av globalister.
Globalisterna står under befäl av vårt amerikanska herrefolk.
Den amerikanska imperiemakten är inte intresserad av att vi ska ha hela familjer i Sverige. En nation. En fungerande stat i tjänst hos nationen.
Kvinnor som poserar som poliser är ett utmärkt förstörelsemedel för amerikanerna. I familjerna. I nationen. I staten.
Det amerikanerna önskar, det gör vår överhet.
Och det överheten gör, det gör intryck på befolkningen. Vi svenskar är ju rätt auktoritetsbundna. Och särskilt djupt gör den globalistiska överheten intryck på kvinnorna. Alla kvinnor är känsliga för vad makten tycker. Överheten smickrar kvinnorna. Och betalar dem. ”Kvinnor kan. Allt som män kan och mer.” Överheten betalar kvinnorna för att posera som poliser. Och de flesta svenskar låter lura sig av det här sällsynt fräcka experimentet i social svartkonst. Vi tror att de här fruntimren är poliser, på riktigt. Trots att all tillgänglig erfarenhet av fenomenet alltså säger oss att så inte kan vara fallet.
Och det är klart. Den som inte tror på den kvinnliga polisen och säger det, han åker dit. Han får en behandling. Han får en behandling så grundlig att han snart inte vet vad som är upp eller ner. Om han har anställning i offentlig sektor åker han ut. ”Värdegrunden”, vet ni. Vem bryr sig om lagen när vi har värdegrunden. Hans hustru slutar att hälsa på honom. Snart är han en ensam och alkad människotrasa i en mångkulturell förort någonstans. Det är klart han tror på det här, till sist. Hon tror. Han tror. Och vi tror. Vi törs inte annat. Vi tror blint på det här nyset. Till vårt fördärv.
Om skribenten: Mats Loman
