Många retar sig på Ulf Kristerssons fru. Kristerssons fru har varit på Nobelfest med sin make och då varit iförd prästdräkt. Det får hon inte. Det är en otillbörlig påminnelse om religionen i ett sammanhang där religionen inte har att göra.
Det tycker tyckarna. Och det tycker också frimurarna. För det brukar de tycka i sådana frågor. Och som vanligt när vi låter partitagare som frimurare och andra avgöra vad vi ska tycka och när och hur, så är risken att vi misstar oss alldeles på vad som är viktigt.
Vad statsministerparet beträffar är det i särklass viktigaste att de inte alls är vad de utger sig för att vara. Ulf K är inte statsminister. Och Birgitta Ed är inte präst.
Sverige är ingen egen stat längre. Det har Sverige inte varit sedan det av palmemordet chockskadade styret lade in oss under EU 1994 och 1995 och därigenom under WEU och, i praktiken, under NATO och USA. Och är Sverige ingen egen stat, ja då finns det heller någon svensk statsminister. Det finns bara en platshållare. En person som har till uppgift att uppträda som om han vore statsminister.
Det är lika illa med Svenska kyrkan. Alva Myrdal och hennes klick av socialdemokratiska kyrkhatare tog över styret slutgiltigt i Svenska kyrkan 1958. Kyrkomötet hade sagt nej till kvinnliga ”präster”. Inte så konstigt. Varken Skriften eller traditionen tillåter något sådant. Men på följande års kyrkomöte fick kyrkan det i alla fall. Kvinnliga ”präster”. Platshållare. Personer som har till uppgift att låtsas som om de vore präster. Biskopen i Lund, Nygren, visste att något avgörande hade hänt. Han sade, i en reservation på kyrkomötet: ”Nu har gnostiker och svärmandar tagit över.”.
Tyckarna och frimurarna borde inte vara så ängsliga över Birgitta Eds knasiga poserande. De och vi borde vara betydligt ängsligare över att allting i det här landet har slagit över i overklighet och förställning. Svenskarnas verklighet har blivit en charad. Nästan inget i det offentliga Sverige är verkligt, sant och rätt.

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.