Lokalhistorikern Kent Olsson är ute och strosar i Kristianstad. Plötsligt får han syn på något. En gatskylt. Och på gatskylten finns ett namn. Och vilket namn sedan! ”Fredrik Böök”! Olsson ser rött. Olsson far iväg. Något måste göras! Hemkommen skriver Olsson ihop en lång artikel, full med indignation. Vilken, i förbigående sagt, hamnar, inte på insändarsidan i Bladet, utan på kultursidan, inget mindre. Olsson skriver: Har kristianstadsborna klart för sig att det i staden finns en gata som är uppkallad efter en ”hitlerbeundrare”? Olssons premiss är: ”Hu, vad detta är hemskt!”
Vem var Fredrik Böök? Ja, lokalhistoriker Olsson berättar ett och annat i sin långa artikel. Men hans framställning är selektiv och tarvlig. Olsson har ett syfte. Böök ska dras ner i rännstenen. Han och den svenska borgerlighet som en gång var Bööks hängivna publik. Hitlerister! Alla! Ner i smutsen med dem!
Vem var Böök egentligen? Böök var kristianstadspojk. Fadern var en duktig skomakarmästare som höjde sig och blev fabrikör. Även pojken var begåvad. Innan Böök var klar med tonårsperioden hade han slagit i sig de tyska klassikerna. På tyska, förstår sig. Schiller, Goethe und was weiss’ ich. Med den schillerska triaden i bagaget tog Böök itu med ett fördjupat studium av den svenska litteraturen som tydligen kastade av sig helt nya upptäckter. Böök blev specialist på Tegnér och Stagnelius. Han blev docent och professor i Lund. Ledamot i Svenska akademien. Oscar Levertin, som var en av Svenska Dagbladets kommissarier för kulturen på den tiden, var helt på det klara med Bööks begåvning och tog in honom som medarbetare i tidningen. Böök lämnade sin professur och utvecklade en rik verksamhet som skriftställare. Han reste och skrev om sina många resor. Han reste i Sverige och på kontinenten. Han var ivrigt läst av en betydande läsekrets. För många, även sina många vedersakare, framstod Böök på 1930-talet som en av Sveriges mest betydande skriftställare på den borgerliga sidan.
Var Böök nazist? Tja. Han var ”tysk” till kulturen, den saken är klar. Tyska var hans första och föredragna främmande språk. Han älskade den tyska litteraturen (som dock inte tvunget i sig är ”nazistisk”), och han intresserade sig livligt för Tyskland och förhållandena där. Det är ingen tvekan om att han fann förhållandena i Hitlers Tyskland klart att föredra framför dem han sett i Weimarrepubliken. Inte heller att han ansåg Hitler vara mannen som hade bragt den förbättringen åstad. Böök var dock varken antikommunist eller antijudisk, vilket man inte så sällan var i hans läsekrets. Böök hade satt sig rätt grundligt in i den marxistiska teorin. Han hade gjort detta så till den grad att man bland hans läsare undrade om deras konservativa skriftställare hade gått och blivit ”historiematerialist”. Vad det judiska beträffar var Böök som sagt en nära medarbetare och vän till Oscar Levertin, en vän som försvarade Levertin, när, som Böök ansåg, Levertin blev angripen på grund av att han var jude. Det finns uppgifter enligt vilka Böök trodde att han själv var av judisk börd, på moderns sida. Och det finns inget som tyder på att han själv fann den saken problematisk.
Var Böök nazist? Var han ”hitlerbeundrare”? Ja. onekligen hitlerbeundrare. Men saken är, som jag ovan antytt, inte okomplicerad. Det är en förenkling på gränsen till historieförfalskning och förtal att påstå att han var det och bara det. Och för övrigt: Än sen? Är det någon som tror att vår historia bara utgörs av goda avsikter, ädelt uppträdande och idel moraliska hjältar som alltid hade rätt i allt de tänkte och gjorde? En person som tror det är, med förlov sagt, en dåre. En sådan person lever inte i verkligheten. Han har ingenting förstått.
Olsson vill ha ner den där gatskylten, så mycket står klart. Man måste alltså fråga sig vad Olsson tycker att vi ska göra med resten av den ofta bökiga och från vänsterliberal och nypuritansk synpunkt pinsamt inkorrekta svenska historien. Ska den också plånas ut? Vad bör ske med Bööks många böcker? De kan fortfarande lånas på biblioteken, även om man i regel måste besvära om en upphämtning ur magasinen. Måste vi också förhindra att människor läser dem? Ska de också elimineras? Hur då? Bokbål?
Kent Olsson är som resten av den antifascistiska vänstern: Han är så ivrigt sysselsatt med att hata sin motståndare att han till sist blir en kopia av det han hatar. Olsson har så illa förläst sig på förintelse-narrativet att han själv håller på att bli en förintare. En förintare av svensk historia.
Mats Loman
Om skribenten: Mats Loman
