Den nyligen avlidne estetikprofessorn och tänkaren Roger Scruton var en förträfflig man på många sätt. Men någon kristen var han då rakt inte; trots ett ofta upprepat och elegant utfört försvar för den kristna civilisationen. Det framgår tydligt av mannens försummelser, tankar, ord och gärningar.
Jag har för egen del sett flera av Scrutons anföranden och intervjuer med honom; har med särskilt intresse och stor sympati och förtjusning besett hans deltagande i en engelsk debatt om den kristna läran och kulturen och dess “ovissa framtid”, en rolig diskussion med en av den engelska akademiska marxismens främsta företrädare, Terry Eagleton, och ett spännande starkt personligt samtal med psykologiprofessorn Jordan Peterson. Bland annat. Alltsammans tillfinnandes på YouTube.
Jag har läst Scrutons bok om skönheten och sett den film man gjorde på grundval av den boken, med Scruton själv som konferencier. Det är alldeles ypperliga saker, alltihop. Det är en ren fröjd att höra och se och läsa Scruton. Scruton tänkte klart och självständigt och oförskräckt och inopportunt. Han talade elegant, nästan konstfullt; han hade en ytterst behaglig, “kultiverad” röst, som vi tack och lov kan höra ännu, fast mannen har gått bort. Han föreläste fenomenalt och fängslande, och han diskuterade bildat, belevat och ofta mycket kvickt. Men av samma material framgår att Scruton absolut inte var någon kristen och därför inte heller någon, trots hans många uppenbara förtjänster, särskilt kraftfull försvarare av den kristna civilisationen.
Kyrkan lär att Skapelsen är god liksom dess Skapare.
Kyrkan lär att Vår Herre inbjuder oss människor till vänskap med Honom och att han gör detta genom att tillhålla oss att tro Hans lära, hålla Hans bud och begagna Hans nådemedel. Så står det i Kyrkans katekes.
Vår Herre är Logos: Han är Gud, ordning och medvetenhet/förnuftig tanke.
Hans Son, St Johannes, St Thomas, Giambattista Vico, Hegel och E Michael Jones… lär oss att Vår Herre har en avsikt med Skapelsen och att denna är tillgänglig för oss genom Uppenbarelsen och historien, om vi bara kan förmå oss att begagna vårt förnuft.
En ännu alltigenom misskänd fransk tänkare, René Girard, gjorde en uttolkning av Kristi lära som tillåter oss att förstå vad det är fråga om, när Kyrkan säger att Guds Son har dött för våra synder – en tanke som nästan ingen begriper och många förkastar som orimlig. Enligt Girard är människan “mimetisk” till naturen; alltså medveten och benägen att lära genom att apa efter, att härma. Vår åstundan och strävan efter det goda, så gott vi begriper det, är alltså inlärd genom en inlärning som vi i regel inte har kännedom om. Och har vi en aning om den, så förtränger vi den.
Genom vår åtrå efter det goda kommer vi i rivalitet, konkurrens, konflikt och strid med varann. Gruppen erbjuder människorna en utväg ur de ständiga striderna genom en riktad urladdning av hopens samlade aggressioner mot läglighetsvis utvalda offer. Misshagliga personer. Syndabockar. Och med tiden institutionaliseras gruppens våld mot syndabocken till offerkult och “religion”. Kristus är enligt René Girard Guds Son. Han uppträder bland människorna i det av mimetiska strider och urspårad offerkult och romersk ockupation fullständigt sönderpinade Palestina. Kristus avslöjar den hebreiska religionen som en lögnaktig och blodbesudlad offerkult. Han förbjuder offren, människooffren och offerkulten och erbjuder oss en utväg: ett liv med Honom, i sanning, rättfärdighet och skönhet.
Roger Scruton tror bara på, som det tycks, rätt godtyckligt valda delar av detta. Scruton tror att världen är en sorgeö; inte en god Skapelse. Scruton tror att “Bäst vi andas skall vi dö och bli mull tillbaka.” Dessemellan är vårt liv en tillvaro i ävlan och strid. Den enda vila och tröst vi kan erhålla erhålls genom skönheten och kontemplationen av den. Bara under åskådningen och besinnandet av skönheten kan vi få ro och känna någon liten gemenskap med varandra. Scruton aktade tydligen inte på Kristi lära som sann; han erkände Kyrkans inflytande och den kristna civilisationen som en hamn för den lilla moral vi är mäktiga och för skönheten. Därför beklagade han Upplysningens och Modernitetens krigföring mot Kyrkan. Men den som bara tycker att det är lite synd att den kristna cilivisationen inte får vara kvar längre, suck, kan naturligtvis inte försvara den mot dess fiender.
Scruton var inte i stånd att inse att Common Law är en otänkbarhet utan de många sekler av kristen kultur som föregick den; förstod inte att Magna Charta främst var ett försvar för en oligarkisk “ordning”; inte en kristen; han begrep inte att den engelska “reformationen” var ett enkelt plundringsföretag; inte heller att Burleighs, Salisburys, John Dees, Francis Walsinghams England inte var någon Elizabethansk guldålder,
som engelsmännen och världen har hjärntvättats att tro, utan en terror-, angivar- och spionstat, där orätten ostraffat torterade, mördade, parterade och hängde upp rättfärdigheten och modet.
Ja, Scruton var en fint bildad, elegant professor i estetik och ett fint stöd åt de konservativa i Europa, på flera sätt, som vida överträffade de flesta andra av samtidens tänkare, fransmän och andra. Joakim A gör en fin redovisning av mannens insatser i filosofin och samtidsdebatten. Dessvärre var han också, med förlov sagt, bara en stackars hedning. Om så inte hade varit fallet hade Scruton alldeles säkert intagit insett att de båda anglosaxiska imperierna var onda, motsatt sig nyliberalismen och möjligen övervägt att inte ta säte på The American Heritage Foundation.
Mats Loman
Om skribenten: Mats Loman
