Det finns en längtan hos många konservativa, identitärer och nationalister att artister ska ”komma ut” som höger och ge de alternativa rörelserna de efterlängtade stjärnorna som kan representera dem i exempelvis Melodifestivalen.

Det är en dröm som inte kommer att uppfyllas. Vi ska förklara varför och vad vi kan göra i stället.

STATUS

Att kulturen är vänsterliberal finns det inte mycket tvivel om. Vi behöver inte gå längre än P3 eller Melodifestivalen för att finna ett myller av mer eller mindre klonade proffstyckare som älskar massinvandring och mångkultur. På samma vis är i princip varje sexualbrottsinfekterad festival sprängfylld av kulturarbetare som hatar både ”rasister” och vita heterosexuella män.

Anledningarna till detta må variera, men några saker kan vi fastställa med en gång: de flesta artister drivs av den mängd status han eller hon kan få av sitt kulturarbete. Statusen kommer av mängden fans som kan hylla artisten.

INKOMSTER

Artister (med exempelvis högeråsikter) som inte har denna narcissistiska läggning drivs ändå av framgångskrafter, eftersom artister som älskar att jobba med musik vill kunna ha detta som heltidsjobb. Artister vill med andra ord även ha inkomster.

ETABLISSEMANGETS TYRANNI

Visserligen fick Peter Jesewski ett uppsving efter att etablissemanget började hata honom i samband med SD-sympatierna, men som bekant har hans turnéer fått lida eftersom etablissemanget stoppar all hans marknadsföring. Även om den folkhemskonservativa rörelsen har gett honom stöd så är det lite jämfört med vad etablissemanget kan ge i form av status och inkomst. Lyckligtvis har Peter vägrat att göra en pudel, vilket hedrar honom, men de frågor som genast uppstår är varför inte konservativa flockas till hans föreställningar, varför inte stora alternativa sajter gör ständig reklam för hans evenemang för att lindra det ekonomiska svinn han lider av, och varför ingen ännu har anordnat en konservativ, identitär eller nationalistisk musikfestival, med undantag för Sommarfestivalen?

Uttalat konservativa, identitära eller nationalistiska artister kommer aldrig att få vara med i Melodifestivalen, åtminstone inte utan omfattande repressalier, fusk och ”tekniska problem” under sändningen. Riskerna vore alldeles för stora. Kulturen är än så länge ett vänsterprivilegium, att släppa in konkurrenter i finrummet skulle kunna få ungdomar att börja lyssna på ”fel” musik, läsa ”fel” böcker och syssla med ”fel” konst, vilket skulle förändra samhället på djupet.

MÅNGA HINDER

Överlag är konservativa, identitära och nationalistiska tidningar och sajter duktiga på att beskriva problemen för de artister som vågar komma ut ur den politiskt korrekta garderoben, men sämre på att ge långtidsstöd. Det är vår fasta övertygelse att så länge de alternativa rörelserna inte stöttar sina artister på samma genomgripande sätt som etablissemanget hyllar sina, genom intervjuer, reportage, priser, festivaler, analyser, artiklar, recensioner och all annan form av ”gratisreklam” så kommer INGEN artist från etablissemangets sida någonsin att gå över till den alternativa sidan eller komma ut som konservativ, identitär eller nationalist. De som vill kommer nämligen inte längre att kunna leva på sin skapande verksamhet om de lämnar åsiktskorridoren.

ATT SKAPA EN KONSERVATIV MARKNAD

När vi började göra reklam för vår första skiva 100 Faces hösten 2016, gjorde vi det med denna marknadsanalys i bakhuvudet: Det finns en enorm marknad för alternativ musik, antingen med konservativa, identitära och nationalistiska teman (hederlighet, skönhet, rättvisa, respekt, ansvar, o.s.v.) eller gjord av musiker med idéer som människor utanför åsiktskorridoren kunde känna igen sig i. Vi var nämligen övertygade om att rapmusik om att skjuta obekväma partiledare stängde ute stora mängder människor. Vi kalkylerade att om vi erbjuder konservativa, identitärer och nationalister bra musik som de skulle kunna känna igen sig i så kommer vi att kunna öppna en gigantisk marknad, inte bara i Sverige. Både Brexit och Trump bevisade att det finns enorma mängder alternativa röster som inte syns i statistiken utan endast vid allmänna val med en kandidat som faktiskt lyssnade på dem.

KRITIK

Vi har fått viss kritik för vårt beslut att försöka öppna upp en ny marknad bland de alternativa rörelserna, samt att vi gör låtar på engelska. Det finns vissa som kritiserar oss för att ”sälja ut oss” och bara bry oss om försäljning. Argumentet är tämligen tunt eftersom bl.a. senaste skivan Dissidentica har flera låtar med stark högerprägel och att vi på intet sätt har övergivit våra egna värderingar. Tvärtom. Dessutom ÄR vi intresserade av att få intäkter. Givetvis. Varje skiva kostar i runda drag mellan 15.000-20.000 kronor att producera och det kräver en del månaders sparande att ha råd, för att inte tala om den stora arbetstid det kräver att fixa materialet från första början, samt all PR som följer för att uppmärksamma människor på att skivan existerar. Att göra låtar på svenska minskar även marknaden avsevärt, vilket direkt motverkar vårt syfte att skapa en marknad som kan tilltala artister som vill nå ut över hela världen. Hur skönt det än låter med icke-kommersiell musik så är en sak säker: marknaden går dit pengarna finns och än så länge finns de hos kulturvänstern, mycket på grund av att många alternativa sajter fortfarande till stor del vägrar att skriva om den spirande högerkulturen eller ge den erforderligt utrymme, trots att högerkulturen är precis lika viktig som de politiska debatterna för en varaktig förändring.

FÖRÄNDRING ÄR PÅ VÄG

Lyckligtvis märker vi av en tydlig förändring bara under 2017. Vi sjösatte en musikblog vid namn Belzebubbles som gör reklam för ny engelskspråkig högermusik och som fått en del uppmärksamhet internationellt, och flera svenska poddar och nyhetssajter har visat intresse för vårt engagemang för att öppna en ny marknad. Det vittnar om en förändring som på sikt kan leda till att även ungdomar börjar att lyssna på den nya typen av alternativ musik istället för att proppa sig fulla med EDM och gangsta-rap.

BRA MUSIK

Det avgörande har varit att från dag ett göra bra musik som tilltalar både ungdomar och vuxna. Det innebär att vi måste komplettera den gängse bilden av alternativ musik som naturromantiska visor, raggarrock, marschmusik och dragspel i Rättvik, även om vi personligen gillar en hel del sådan musik och själva gärna skulle höra den på radion, eftersom den ofta inte tilltalar den uppväxande generationen (som tyvärr ofta betraktar den som ”mossig”). Det kräver kaxig attityd, snygga melodier, expressiv sång, och knivskarpa texter på både svenska och engelska. Många ungdomar tycks redan älska vår musik (John kan berätta att en stor del av hans elever i högstadie- och gymnasieålder har spelat låtarna från både 100 Faces och Dissidentica på repeat), även om våra alternativa värderingar än så länge anses vara ”nazistiska”. Men marknaden följer trenderna, och ju fler som vågar lyssna på Ryan Kulp, Nova Arminius, Saga, Till Äventyrs, Nerve War, Bogme och andra bra nya konservativa, identitära och nationalistiska band som uppstått på båda sidor om Atlanten, ju fler ungdomar kommer att våga öppna ögonen och inse att ”nazist”-stämpeln bara är ett trick för att stoppa all musik som kan konkurrera med kulturvänsterns musik. Och ungdomarna är framtiden.

INTÄKTERNA OCH STATUSEN ÄR AVGÖRANDE

Vår slutsats är således, att ju mer både intäkter och status ökar hos konservativa, identitära och nationalistiska band, genom vad vi helt fräckt vill kalla ”gratisreklam” via exempelvis recensioner, pressreleaser, intervjuer, samt genom att musikälskare på högerkanten köper och stöttar sina favoritband, desto fler artister kommer att våga dyka upp och komma fram från ingenstans.

En dag kommer kanske även Zara Larsson att öppet stötta den alternativa rörelsen, det är en förhoppning som alla får ha. Men vi kan garantera att det inte kommer att ske förrän det redan finns en etablerad marknad bland alternativa skivköpare, fans och festivalbesökare och en uppsjö av konservativa, identitära och nationalistiska band som kan överleva ekonomiskt och får aktivt stöd av både alternativ media och musikälskare. Artister vill gärna följa strömmen och undviker de sammanhang som kan riskera den värdefulla tiden i morgonsoffan på TV4.

Den dagen kommer dock många av dagens artister inte längre att vara intressanta för de alternativa rörelserna. Att vända kappan efter vinden hör nämligen inte till de typiska högervärderingarna, snarare att säga sin mening även när det svider.

Med stort tack till Motpol för ert engagemang för en ny högerkultur.

Lilou & John

Om skribenten: Lilou och John