Den politiskt korrekta agendan kan, för gemene man, vara svårfångad. Visserligen hörs en hel del konstigheter i media om att tand- och läkarvård ska vara gratis för vissa människor i landet, man kan ställa sig undrande till varför skolavslutningen inte längre hålls i kyrkan eller varför studielån ska vara förmånligare för vissa studenter. Men på det hela taget är det svårt att se någon slags agenda, någon röd tråd.
Det kräver lite tid och engagemang för att hitta information som kan balansera upp den bild som Aftonbladet och TV4 söker få människor att anamma. Det är inte alltid lätt att hitta den tiden, de flesta har fullt upp med att amortera lån, arbeta och uppfostra barn.
På senare tid har det dock blivit mer uppenbart att media och institutioner inte längre hymlar om den politiskt korrekta agendan. Och agendan går före allt: yttrandefrihet, demokrati och sanning. Stefan Bokström, ABC/SVT, uttalade sig nyligen till tidningen Nationell Idag på följande sätt:
Det är ingen nyhet förrän etablerade medier rapporterar om det.
Ett sådant uttalande hade varit otänkbart för tio år sedan. Media är fullt medveten om att de sätter spelreglerna och värderingarna i samhället.
På bloggen Oskorei kunde man för en tid sedan läsa: ”Det har länge varit känt att feminismen är den svagaste länken i det politiskt korrekta idékomplexet.” Det har naturligtvis att göra med sådana saker som att feministerna ena stunden värnar om kvinnan och utmålar alla svenska män som potentiella våldtäktsmän, men i nästa stund omfamnar massinvandringen trots att ett ”strukturellt” könsförtryck medföljer detta fenomen.
Att feminismen, där jämställdhetsfrågan är central, är den svagaste länken i det politiskt korrekta idékomplexet vet de politisk korrekta, och media, naturligtvis om. Taktiken för att få människor att ändå anamma dess agenda är att förleda. Genom olika kampanjer, där ofta mediala kändisar figurerar, söker man legitimera sina mål. Det blir ungefär såhär: ”Kan den där trevlige Martin Timell bygga ett hus så kan jag” fast ”Om Unni Drougge, Rickard Sjöberg och Johanna Graf tycker det där är bra så tycker jag det också”.
Att jämställdhet är långt från en parameter om hur mycket mannen respektive kvinnan är hemma med barnen inser de flesta. Och de politiskt korrekta har insett att det blir ett jädra liv om man tvingar människor, genom politiska beslut, att stanna hemma från arbetet. Därför söker man parallellt påverka opinionen.
Jämställdhet är alltså en värderingsfråga men den politiskt korrekta agendans förespråkare saknar förmågan att leverera konstruktivt kring dessa värderingar. På kampanjsidan www.klartjagskavarahemma.se, med TCO som avsändare, är alltså paradnumret antal dagar männen är föräldralediga. Enligt beräkningar kommer det dröja 31 år innan Sverige är jämställt, fullt ut. Om man anser att föräldraledighet påvisar jämställdhet alltså. TCO gör uppenbarligen det. Men man gör även ett försök att påverka hur människor värderar jämställdheten, ur ett föräldraledighetsperspektiv, genom en rad påståenden. Påståenden som väcker en rad frågor.
Exempel från artikeln ”18 skäl att vara hemma”
Du är normal och ansvarstagande. Det är inget konstigt att vid en viss tidpunkt i livet vilja ha barn. Att ta hand om dem visar att du tar ansvar.
Betyder detta att alla män som är föräldrar, men som arbetar, är onormala?
Du blir en mästare på att improvisera. Kolikskrik hela nyårsafton, so what? När du får barn rasar idealbilderna av världen samman. Du lär dig acceptera verkligheten och göra det bästa av den.
Svart bälte i improvisation? Och verkligheten? Om jag bor i Rosengård, kommer jag då acceptera bilbränder, stenkastning och våld och göra ”det bästa av det”?
Du kommer närmare barnets mamma. Ni delar erfarenheten och ansvaret med varandra.
Ok. När då? Någon måste väl arbeta, antar jag? Hur blir det någon skillnad?
Du blir extra stresstålig. Ytterst få händelser får dig ur balans när du levt med barn hela dagarna. Vad är väl ett jobbigt möte jämfört med kräkande barn i snöstorm på E4-an?
Några studier på detta? Kan man sätta upp det på CVn?
Du kommer att älska ditt jobb (ännu mer). Att ta hand om småbarn är en utmaning som slår de flesta arbetsuppgifter. Efter detta är det inte längre någon större ansträngning att jobba.
Visst. Att flippa burgare på McDonalds kan bli kul. Inte alls jobbigt.
Du är snart tillbaka. Tiden går fort – även på jobbet. Säg att du stannar hemma i 6 månader. Innan chefen hunnit blinka så är du tillbaka.
I vilken stat då? Den som inte tillämpar marknadsekonomi? Eller: var finns sådana chefer?
Om jag för en stund inte raljerar så kan jag konstatera att ovannämnda argument är rätt fåniga. Däremot är det sunt att både mannen och kvinnan i ett förhållande inser sin föräldraroll och agerar utifrån familjens bästa. Oavsett vad staten och media har på agendan.
Kampanjsidan finns här
www.klartjagskavarahemma.se
Relaterat
Tanja Bergkvist blogg
Oskorei
Om skribenten: Marcus Larsson
