Debattören Olof Edsinger skriver på SvD Brännpunkt den 31 mars 2015 om att den svenska diskursen kring feminism, genus och sexuella minoriteter kan bidra till att öka klyftan mellan traditionellt sinnade invandrargrupper och det svenska majoritetssamhället.
Politiskt korrekta värderingar ska introduceras för de svenska medborgarna redan i förskoleåldern, det vill säga åldrarna ett till sex. Enligt gällande läroplan ska varje förskola ska bland annat upprätta en likabehandlingsplan, där man i samråd med barnen ska ta fram handlingsplaner mot förtryck på grund av bland annat kön, könsöverskridande identitet och sexuell läggning. Förskolan har till uppgift att se till att ”homo- och bisexualitet blir en lika självklar och integrerad del i verksamheten som heterosexuella normer och förebilder är idag”. Alla förskolor uppmanas att köpa in barnlitteratur som skildrar homosexualitet på ett positivt sätt. Vidare läggs mycket energi på att problematisera barnens lek. Pojkar ska helst inte leka med bilar. Flickor ska helst inte leka med dockor. Om Lisa och Pär får för sig att leka giftemål ska förskolepedagogen bryta in och föreslå att Lisa istället gifter sig med Anna.
Olof Edsinger skriver att de flesta av de svenska småbarnsföräldrarna förmodligen inte sympatiserar med de mer extrema skrivningarna i förskolans läroplan. Men svenskarna är generellt väluppfostrade och konsensusinriktade. De har överseende med det mesta som grundar sig på statligt sanktionerade direktiv. Några högljudda protester är således inte att vänta från svenskarnas sida. Edsinger menar emellertid att en allt för offensiv indoktrinering av förskolebarnen riskerar att fördjupa klyftan mellan invandrargrupper och det svenska majoritetssamhället. Att försöka tvinga på invandrare ”svenska” värderingar i form av feminism och hbtq-frågor är enligt honom ett integrationspolitiskt självmord. En sådan agenda riskerar att öka fientligheten mot det svenska bland invandrarna. Edsinger beskriver underhållande hur många nyanlända invandrare sannolikt reagerar på den uppfostringslitteratur som delas ut på SFI-undervisningen. ”Man får se grafiska bilder på könsorgan, på män och kvinnor som onanerar, på homosexuella par med adopterade barn. Ett ingående avsnitt reder ut begreppen kring hbtq i alla dess former. För nyanlända personer från exempelvis Syrien, Irak och Somalia, där majoriteten är djupt troende kristna eller muslimer, torde innehållet i boken kunna sammanfattas ungefär som: ’Välkommen till Sodom!’”
Säkerligen saknar de flesta muslimska invandrare förståelse för den svenska diskursen kring feminism, genus och hbtq-frågor. Frågan är därför om vi i framtiden kommer få se muslimska intresseorganisationer som demonstrerar mot Prideparader. Muslimska hemmafruar som går ut på gatorna för att protestera mot kvotering av föräldraförsäkringen. Muslimska småbarnsföräldrar som kräver att homovänlig barnlitteratur ska slängas på bålet… Nej, sannolikt kommer det inte att ske. Och anledningen är inte att traditionellt sinnade muslimer i framtiden kommer bli integrerade med det svenska samhället och därmed omfamna feminism och hbtq-rättigheter. Snarare handlar det om en medveten gruppstrategi från muslimernas sida.
Som svensk kan man kanske uppleva det som fräckt när muslimer kräver allt fler rättigheter av majoritetssamhället. Det kan till exempel vara krav på att halalslaktat kött ska serveras i skolbespisningen eller att dagstidningar ska förbjudas att publicera teckningar av profeten Muhammed. Sådana ”strider” har den muslimska gruppen goda möjligheter att ”vinna”. Och det beror på att den muslimska gruppens intresse av att ”islamisera” det svenska samhället här sammanfaller med med det svenska etablissemangets strävan mot att samhället ska bli mer mångkulturellt. Muslimerna kan således räkna med att backas upp av både politiker och media när man framför denna typ av krav. Givetvis inser även normalbegåvade muslimer att denna intressegemenskap föreligger.
När det gäller den muslimernas traditionella uppfattningar kring familj och sexualitet förhåller sig saken på ett helt annat sätt. I dessa frågor enas hela det svenska etablissemanget, från vänster till höger, kring en feministisk och hbtq-vänlig värdegrund. Det finns inte heller någon tolerans för avvikande uppfattningar i dessa frågor. Så kallade sexister och homofober ska behandlas som en socialt utstött samling av stollar och byfånar. Muslimer och andra invandrargrupper vill naturligtvis inte utsätta sig för den politiskt korrekta vreden. Därför väljer man att inte protestera när exempelvis Jesus, en viktig profet inom Islam, framställs som homosexuell i utställningen Ecce Homo. (Som en parentes kan även nämnas poeten Mohamed Omars tidigare projekt att bygga en uttalat etablissemangskritisk islamiströrelse. Denna rörelse blev aldrig någon succé. Det fanns säkert ett brett stöd för många av de åsikter som Omar torgförde på den tiden. Men muslimerna var helt enkelt ointresserade av att delta i hans islamistiska korståg mot det svenska etablissemanget).
Muslimernas strategi i familjefrågor kan beskrivas i termer av att man vill verka utan att synas. Istället för att utsätta sina barn för den svenska genus- och hbtq-indoktrineringen öppnar man egna förskolor där man endast anställer personer som tillhör den egna gruppen. När byråkrater från olika statliga åsiktsmyndigheter kommer för att kontrollera att rätt ideologi lärs ut visar man stolt upp den hbtq-vänliga barnlitteratur som är obligatorisk läsning för alla förskolebarn. Men böckerna förblir oöppnade. Man intygar att lilla Fatima tvingas att leka med bilar och att Muhammed och Ahmed instrueras i att leka giftemål med varandra. Verkligheten är naturligtvis en annan. Men de statliga byråkraterna lär inte heller ställa några kontrollfrågor. Deras uppdrag är ju i första hand att kontrollera indoktrineringen av de svenska barnen.
I Sverige fungerar de muslimska samfunden och de etablerade politiska partierna som kommunicerande kärl. Detta gäller i synnerhet Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partierna låter gärna muslimska företrädare få en plattform inom respektive parti. Som motprestation ser muslimerna till att den egna gruppen röstar rödgrönt. Detta ”ge och ta-förhållande” förutsätter dock att muslimerna inte öppet utmanar partiernas agenda när det gäller feminism och hbtq-frågor. Partierna accepterar å andra sidan att muslimerna bygger upp sina egna parallella samhällen ute i förorterna. Samhällen där det är traditionella familjevärderingar som gäller.
Edsingers artikel finner Ni här.
Om skribenten: Karl J Svensson
