Det är könet, dumbom!

Fritt efter Dorabella

Così fan tutte – så gör de alla, alla kvinnor mera bestämt, nämligen faller för tjusiga och spännande främlingar! Och så gör även de båda hjältinnorna i Mozarts opera, systrarna Fiordiligi och Dorabella, trots att de har fästmän som de mångordigt påstår sig vara djupt fästa vid. Om det inte vore en opera, för det är ju som bekant en konstform som enbart består av orimliga förvecklingar och överdrivna känsloutbrott och som ingen vettig människa tar på allvar, skulle inte så få av dagens hypersensitiviserade själar förmodligen känna sig mer än en aning obekväma med pjäsens intrig. Men – och det är den första ironiska och mänskliga poängen – det är ju inte bara kvinnorna som faller. Alla – tutti – faller. De båda ungdomligt övermodiga fästmännen, officerarna Guglielmo och Ferrando, skrytsamt övertygande om sin unika charm, låter sig provoceras av den äldre Don Alfonsos cyniska kvinnosyn och faller strax för frestelsen att sätta sina fästmörs trohet på prov. Ett prov som ska visa sig inte utfalla till full belåtenhet för de unga stropparna. Den andra ironiska poängen, som gör dramat ännu mer sammansatt och följaktligen ännu mer mänskligt relevant, är som vi ska se att det är genom denna farliga lek som deltagarna upptäcker sina verkliga känslor och vem de egentligen känner störst samhörighet med. I Fiordiligis och Ferrandos fall blir detta snart uppenbart, men även om det inte är lika tydligt i de båda andras fall så vågar man åtminstone påstå att de upptäcker att de inte passar så bra ihop med den de trodde att de passade ihop med – den allvarligare Gugliemo i sårad manlighet mera motvilligt än den lättsinnigt levnadsglada Dorabella.

(Men innan jag går vidare inser jag att jag måste infoga en parentes här. Som alla mer betydande dramatiska verk kan Così fan tutte tolkas på olika sätt. Min uppfattning om operan har påverkats mycket av Claus Guths uppsättning på 2009-års Salzburgsfestival. Överlag utmärkta sångare/aktörer, men svenska Miah Persson är superb som Fiordiligi. I en annan mer traditionell uppsättning av Nicholas Hytner i Glyndebourne gör Fiordiligi inte ett lika känslomässigt sammansatt intryck och hennes reaktioner på förvecklingarna är ytligare. Detta förhållande blir inte mindre intressant därav att hon även i denna version sjungs/spelas, och det på ett utmärkt sätt, av Miah Persson. Claus Guth gör Così fan tutte till ett modernt drama av närmast ibsenskt snitt. Det låter säkert förfärligt för många älskare av Mozarts musik, och om jag inte själv hade sett föreställningen skulle jag förmodligen ha reagerat på samma sätt inför en dylikt karaktäristik, i synnerhet som jag har kluvna känslor inför tråkmånsen Ibsen, men det fungerar i själva verket utmärkt och ger större allvar och djup åt handlingen. Jag finner Guths tolkning både psykologiskt trovärdig och väl i överensstämmelser med andan hos Da Pontes libretto och Mozarts musik. I Guths tolkning får den cyniske filosofen Don Alfonsos experiment de allvarliga konsekvenser som det rimligen borde få för riktiga människor i ett riktigt socialt rum. I de mer traditionella tolkningarna upplöses alla förvecklingar och konflikter i någon slags utslätande ”happy end”. Allt återställs och följaktligen har ingenting egentligen hänt. Publiken har blivit underhållen för några timmar och kan gå hem i lugn och ro utan att behöva oroa sig för några nya och kärvande erfarenheter. Det hela var en estetisk fulländad dröm utan några konsekvenser utanför teaterrummet. Utan att håna denna form av kulturkonsumtion, som även den kan ha sina läkande effekter, måste man ha rätt hävda att det finns bättre och nyttigare sätt att använda konsten på.)

Med assistans från systrarnas fräcka och illusionslösa kammartjänarinna Despina försöker Don Alfonso på olika sätt undergräva systrarnas motståndskraft och få de till albanska adelsmän utklädda fästmännen att framstå som så spännande och attraktiva som möjligt. Den som faller först av de båda systrarna är den lättsinnigare Dorabella, som snart frestas av utsikten till ett amoröst äventyr i Ferrandos frånvaro. ”Ma non so come mai si può cangiar in un sol giorno un core”(Jag förstår inte hur dina böjelser kan ändras så på en enda dag), sjunger den allvarligare systern Fiordiligi, och Dorbella svarar ”Che domanda ridicola! Siam donne!” (En sån löjlig fråga! För att vi är kvinnor!).1 De flesta skulle nog hävda att Dorabella är en grundare och mindre intressant karaktär än Fiordiligi, som enligt min mening utgör dramats känslomässiga centrum, men de kontrasterande systrarna ifrågasätter och nyanserar var och en på sitt sätt dramats premisser. Om Fiordiligi snarare än att falla för en frestelse till slut förstår sina verkliga känslor, kan man hävda att Dorabella medvetet och frivilligt väljer att följa Despinas fräcka råd därför att hennes känslor för fästmannen aldrig har varit särskilt djupa.

Efter att den utklädde Ferrando, sedan han i en mycket vacker och gripande aria förklarat sin (allt uppriktigare) kärlek till Fiordiligi (man skulle rentav kunna hävda att det är Mozarts musik som ändrar inriktning hos hans känsloliv och övertygar honom om vad han verkligen känner!), äntligen slutat plåga henne med sina känslor och gått sin väg, försöker den stackars oroande och kluvna Fiordiligi återvinna balansen genom att be sin frånvarande fästman om förlåtelse för sitt oklara sinnestillstånd. ”Per pietà, ben mio, perdona/ all’error d’un’alma amante” (Förlåt mig, min kära, förlåt en älskande själs misstag) sjunger Fiordiligi.2 Det är en underbar scen och en underbar aria. Tänkvärt nog har Mozart sparat operans allra vackraste musik till just denna scen, eftersom musikalisk skönhet är också musikaliskt djup. Fiordiligi älskar, ärligt och äkta, men hon vet ännu inte vem det är hon älskar! Hon vill att det ska vara fästmannen, hennes moral och ansvarskänsla säger henne detta, men i djupet av sitt hjärta vet hon att det inte är så enkelt, vilket uttrycks fint av den på en gång sorgsna och sensuella musiken. Att det är fråga om allvar här och inte bara om en tillfällig ytlig känsloomsvängning görs klart av musiken. Om Da Pontes libretto är ironiskt och humoristiskt, samt en aning cyniskt och ekivokt, är Mozart musik inkännande och medkännande. Om de agerande i Da Pontes libretto uttrycker sitt sociala jag uttrycker de i Mozarts musik sitt inre jag eller själsliv. Den komplexa och rörliga enhet av text och musik som härigenom skapas är svåröverträffad vad beträffar psykologisk realism. Den förenklar och förklarar inte människan utan försöker tvärtom göra henne så sammansatt och svårutgrundlig som hon i själva verket är. Det kan förvisso vara bra med upplysningsfilosofi á la Don Alfonso i många sammanhang, inte minst för att motverka den förljugenhet som i ständigt nya former solkar ner varje epok och som vår tid med dess jämlikhetsbigotteri inte är något undantag från, men låt oss inte inbilla oss att vi kan förstå människan på det sättet. Att tro det är en föga upplyst hållning.

Slutresultatet av den allvarsamma leken blir således att de båda paren splittras – och att Fiordiligi och Ferrando finner en ny och djupare gemenskap hos varandra. (Så uppfattade jag det åtminstone!) Don Alfonso vinner vadet och får rätt. Ytligt sett. Ty utan att själv verkar begripa det har han samtidigt fått fel på ett annat och djupare plan. Mycket av tolkningen av operan är beroende av hur man uppfattar Don Alfonso-rollen. I librettot beskrivs han som en ”vecchio filosofo”. Är Don Alfonso en cyniker som bara roar sig med att leka med andra människor eller är han en 1700-talsupplaga av Dr. Jordan Peterson som tvärtom vill hjälpa de unga männen att frigöra sig från skadliga illusioner och lära känna sig själva bättre – eller är han kanske snarare ännu en av Da Pontes Don Giovanni-figurer; greve Almaviva i Figaros bröllop är en annan, som själva inte förmår fästa sig vid kvinnor – eller människor överhuvud taget – på ett personligt plan utan endast utnyttjar dem för fylla en inre tomhet eller brist?3 Det finns dessutom något Commedia dell’arte-mässigt både över honom och över systrarnas kammartjänarinna, den drastiska och illusionslösa Despina. Den psykologiska komplexiteten och sociala samtidsrealismen hos operan har, som antytts, fått kritiker att dra paralleller till Ibsens borgerliga dramer. Den jämförelsen ger i och för sig upphov till intressanta perspektiv, men borde man inte egentligen vända på den och konstatera att Da Ponte gav sina libretton sociala och psykologiska samtidsdimensioner ett sekel före Ibsen – och att Mozart ovanpå detta lade sina musikaliska känslomässiga uttolkningar, vilka på många sätt nyanserar och fördjupar det som sägs i librettot?

Noter

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.